Katolikernas reserverade hållning

Vad gjorde då romersk-katolska kyrkan för att minska den skandalösa splittringen inom kristenheten? År 1919 inbjöds romersk-katolska kyrkan till samkyrkliga överläggningar över temat ”Faith and Order” (tro och författning), där man skulle dryfta läromässiga och organisatoriska tvistepunkter. Påven Benedictus XV avvisade dock detta erbjudande. När den första världskonferensen med detta tema hölls i Lausanne i Schweiz år 1927, blev katolska kyrkan ännu en gång inbjuden. Delegater från ett stort antal protestantiska och ortodoxa kyrkor träffades där för att dryfta olika hinder för kristen enhet, men påven Pius XI vägrade att godkänna något som helst katolskt deltagande.

I en artikel om påven Pius XI sägs det i New Catholic Encyclopedia: ”Påvestolen intog en negativ hållning till den ekumeniska rörelsen i den icke-katolska delen av kristenheten.” Denna negativa hållning övergick i öppen fientlighet, när påven år 1928 utfärdade sin encyklika Mortalium animos, där han fördömde den ekumeniska rörelsen och förbjöd katolikerna att stödja de ekumeniska strävandena.

År 1948 bildades Kyrkornas världsråd. Vid bildandet omfattade rådet närmare 150 kyrkor, de flesta av dem protestantiska. Ett antal ortodoxa kyrkor anslöt sig redan vid bildandet, och andra ansökte om medlemskap längre fram. Alla dessa kyrkor accepterade deklarationen: ”Kyrkornas världsråd är en gemenskap av kyrkor, vilka bekänna sig till vår Herre Jesus Kristus såsom Gud och Frälsare.” Trots denna avgjort trinitariska bekännelseformel avvisade påven Pius XII en inbjudan att ansluta katolska kyrkan till detta ekumeniska råd.

En förändrad inställning bland katoliker?

När Johannes XXIII valdes till påve år 1958 vid nära 77 års ålder, betraktades han av många katoliker som blott och bart en papa di passaggio, en interimspåve. Det visade sig emellertid att han skulle bli den som öppnade Vatikanens fönster för de förändringens vindar som än i denna dag vållar oro i katolska kretsar. Ett av påven Johannes XXIII:s första beslut, som fattades redan i början av år 1959, var att sammankalla ett ekumeniskt konsilium, vilket enligt katolskt språkbruk betydde ett allmänt biskopsmöte för hela katolska kyrkan.

Syftet med detta konsilium var för det första att ”förnya kyrkan” och för det andra att ”öppna vägen för en återförening av de separerade bröderna i öst och väst till Kristi enda fålla”. I linje med det sistnämnda syftet grundade påven Johannes XXIII år 1960 Sekretariatet för de kristnas enhet. Detta hälsades som ”romersk-katolska kyrkans första officiella erkännande av den ekumeniska rörelsens existens”.

Ja, förändringens vindar tycktes verkligen ha börjat blåsa. Men var den romerska kurian, den inflytelserika grupp prelater som utgör kyrkans administrativa ledning, positiv till dessa förändringar? Och vad var i så fall deras uppfattning om kristen enhet?

Ett dilemma för katolska kyrkan

”EN NY PINGST.” Med dessa ord uttryckte påven Johannes XXIII sina förhoppningar inför det ekumeniska möte som tog sin början år 1962 och som kom att kallas andra Vatikankonsiliet. Han hoppades att det skulle bli ett medel till andlig förnyelse bland världens katoliker och att det skulle få till stånd förändringar som skulle bana väg för en återförening av kristenheten.

Men hans tankar om aggiornamento (förnyelse) delades inte av alla präster i Vatikanen. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Påvens beslut fick således ett kyligt mottagande av den konservativa kurian, som var av den bestämda åsikten att kyrkan hade blomstrat under Pius XII:s ledning och som inte såg något skäl att genomföra de förändringar som Johannes ivrade för. En del av Vatikanens kardinaler gjorde i själva verket allt som stod i deras makt för att få konsiliet uppskjutet till dess den gamle mannen hade försvunnit ur bilden och projektet på ett diskret sätt kunde avbrytas.”

Dekretet om ekumeniken

Påven Johannes XXIII levde tillräckligt länge för att få se andra Vatikankonsiliet ta sin början, men han dog kort efteråt, i juni 1963, långt innan det avslutades i december 1965. Det av konsiliet utfärdade Dekretet om ekumeniken stadfästes emellertid av påven Paul VI den 21 november 1964. I inledningen till detta dekret sägs det: ”En av de viktigaste uppgifter som förelagts det andra ekumeniska Vatikankonciliet är att verka för enhetens återställande bland alla kristna.”

Jesuitprästen Walter M. Abbott ger likaså en intressant kommentar i The Documents of Vatican II: ”Dekretet om ekumeniken markerar romersk-katolska kyrkans fullständiga inträde i den ekumeniska rörelsen.” Liknande optimistiska tankegångar kommer till uttryck i The New Encyclopædia Britannica, där det sägs under rubriken ”Den romerska katolicismen efter andra Vatikankonsiliet”: ”Den romersk-katolska kyrkan har officiellt övergett sin ställning som ’den enda sanna kyrkan’.”

Men har katolska kyrkan verkligen övergett denna ställning? På vilka premisser skulle enheten åstadkommas? Efter att ha definierat de ramar inom vilka katoliker kan engagera sig i ekumenisk verksamhet framhåller Dekretet om ekumeniken: ”Konciliet uppmanar de troende att avhålla sig från all obetänksamhet och omdömeslös iver. ... Deras ekumeniska insats får inte vara annat än fullt och äkta katolskt, det vill säga trogen den sanning som vi har mottagit från apostlarna och kyrkofäderna, i överensstämmelse med den tro som den katolska kyrkan alltid har bekänt.”

Hinder på vägen till enhet

Faktum är att romersk-katolska kyrkan aldrig har övergett sin ställning som ”den enda sanna kyrkan”. I Dekretet om ekumeniken sägs det: ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor.”

Det nyutkomna franska verket Théo—Nouvelle Encyclopédie Catholique (1989) förklarar: ”För katoliker är påven, i egenskap av Petrus’ efterträdare, teologiskt sett den bestående grundvalen för kyrkans och biskoparnas endräkt. Det faktiska förhållandet är emellertid att påven är den främsta orsaken till splittring mellan de kristna.”

Denna splittrande lära om påvens primat eller överhöghet är nära förbunden med dogmerna om påvens ofelbarhet och de katolska biskoparnas apostoliska succession, som båda är omöjliga att acceptera för de flesta icke-katolska kyrkor i kristenheten. Gjorde andra Vatikankonsiliet något för att modifiera katolska kyrkans syn på dessa läror?

Konsiliedokumentet Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan svarar i paragraf 18: ”I första Vatikankonciliets spår [det som stadfäste dogmen om påvens ofelbarhet] och i anslutning till detta lär och förklarar denna heliga synod högtidligt att Jesus Kristus, den evige Herden, har byggt den heliga Kyrkan genom att sända apostlarna såsom han själv hade sänts av Fadern (jfr Joh. 20:21); han ville att deras efterträdare, dvs. biskoparna, skulle vara herdar i hans Kyrka intill tidens ände. Men för att biskopstjänsten själv skulle vara en och odelad, ställde han den helige Petrus i spetsen för de andra apostlarna och stiftade i honom en alltid förblivande och synligt framträdande princip och grundval för trons och gemenskapens enhet. Denna lära om den romerske biskopens primat, dess instiftande, varaktiga bestånd, fullmakt och innebörd, samt om hans ofelbara läroämbete förelägger detta koncilium på nytt alla troende att hålla fast vid i sin tro, och — för att fortsätta det som den gången påbörjades — har det bestämt sig för att nu inför alla bekänna och förklara läran om biskoparna, apostlarnas efterträdare, som tillsammans med Petri efterträdare, Kristi ställföreträdare och hela Kyrkans synliga överhuvud, leder den levande Gudens hus.”

Betecknande nog stadfäste påven Paul VI Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan den 21 november 1964, samma dag som han undertecknade Dekretet om ekumeniken. Samma dag gjorde han också ett uttalande där han kallade Maria för ”’kyrkans Moder’, dvs. alla de troendes och alla herdarnas”. Kan man verkligen säga att Dekretet om ekumeniken markerade ”romersk-katolska kyrkans fullständiga inträde i den ekumeniska rörelsen”, när påven, samma dag som det stadfästes, valde att bekräfta dogmer som är fullständigt oacceptabla för de flesta medlemmar av Kyrkornas världsråd?

Kyrkans dilemma

Doktor Samuel McCrea Cavert, tidigare generalsekreterare i Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika, som spelade en framträdande roll vid bildandet av Kyrkornas världsråd, förklarade: ”Det ekumeniska synsättet i Dekretet [om ekumeniken] rimmar illa med dess tes att den romersk-katolska kyrkan är den enda sanna. ... En annan tes som hänger samman med detta är det som gäller Petrus’ primat och hans jurisdiktion över hela kyrkan. Dessa teser vittnar om att den romersk-katolska synen på ekumenik är oföränderligen Rom-centrerad.”

Doktor Konrad Raiser, ställföreträdande generalsekreterare i Kyrkornas världsråd, förklarade: ”Påven [Johannes Paulus II] gör många ekumeniska uttalanden, men han inspireras av ett kall som för honom i en helt annan riktning.”

Den uppenbara motsättningen mellan Vatikanens ekumeniska fasad och dess envisa fasthållande vid traditionella uppfattningar visar bara att den romerska kyrkan har hamnat i ett verkligt dilemma. Om den menar allvar med sitt deltagande i den ekumeniska rörelsen för kristen enhet, måste den ge upp sina anspråk på att vara den enda sanna kyrkan. Om den vägrar att avstå från dessa anspråk, måste den erkänna att dess så kallade ekumenik bara är en taktisk manöver för att locka de ortodoxa och protestantiska kyrkorna tillbaka till den katolska fållan.

Enkelt uttryckt måste katolska kyrkan antingen erkänna att dess sekelgamla anspråk är falska eller också tillstå att dess deltagande i den ekumeniska rörelsen är rena hyckleriet. Vilketdera den än väljer, är många uppriktiga medlemmar av kristenhetens kyrkor nu bestörta och förvirrade. De undrar om kristen enhet någonsin kommer att bli verklighet.

[Infälld text på sidan 8]

”Dekretet om ekumeniken markerar romersk-katolska kyrkans fullständiga inträde i den ekumeniska rörelsen”

[Bild på sidan 7]

Andra Vatikankonsiliet försatte katolska kyrkan i ett dilemma

[Bildkälla]

UPI/Bettmann Newsphotos

Är det möjligt att uppnå kristen enhet?

KRISTENHETEN är ett söndrat hus. Dess medlemskader, som beräknas uppgå till över 1,5 miljarder människor, är uppdelad i katolska, ortodoxa, protestantiska och andra kyrkor och samfund, som alla påstår sig vara kristna. Många uppriktiga människor undrar om kristen enhet någonsin kommer att bli verklighet.

I ett dokument från andra Vatikankonsiliet beklagar man den religiösa splittringen och säger: ”Alla säger sig vara Herrens lärjungar, men deras trosuppfattningar går isär och de går skilda vägar, som om Kristus själv vore delad (jfr 1 Kor. 1:13). Denna oenighet står utan tvivel i öppen strid med Kristi vilja, utgör en stötesten för världen och inverkar menligt på vårt allra heligaste uppdrag att förkunna de goda nyheterna för varje levande varelse.”

Katolska kyrkan och den kristna enheten

Katolska kyrkan, som gör anspråk på att omfatta omkring hälften av alla medlemmar i kristenheten, har sin egen uppfattning om kristen enhet. Vid sekelskiftet bildades olika ”böneunioner”, bland andra Archconfraternity of Our Lady of Compassion for the Return of England to the Catholic Faith (Vår nådiga Frus brödraskap för Englands återvändande till den katolska tron), Pious Union of Prayer to Our Lady of Compassion for the Conversion of Heretics (Vår nådiga Frus fromma böneunion för omvändande av kättare) och Archconfraternity of Prayers and Good Works for the Reunion of the Eastern Schismatics with the Church (Bönens och de goda gärningarnas brödraskap för Österns schismatikers återförening med Kyrkan).

På initiativ av en anglikansk präst som konverterat till katolicismen instiftades år 1908 en årligen återkommande katolsk bönevecka (18—25 januari) ”för de separerade brödernas omvändelse och återvändande”. Den kom senare att kallas Böneveckan för kristen enhet, en anordning som Världskyrkorådet har stött sedan början av 1950-talet.

I det katolska verket The Documents of Vatican II sägs det: ”I januari varje år har romerska katoliker sedan många decennier tillbaka framburit böner i åtta dagar för kyrkans enhet. Fram till år 1959 var den genomgående tanken bakom dessa bönedagar, som inföll 18—25 januari, att man hoppades att protestanterna skulle ’återvända’ till den enda sanna kyrkan och att den ortodoxa schismen skulle upphöra.”

Åstadkom andra Vatikankonsiliet några väsentliga förändringar i katolska kyrkans syn på kristen enhet? Påven Johannes XXIII:s efterträdare, Paul VI, stadfäste konsiliedokumentet Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, där det sägs: ”Hon är denna enda Kristi Kyrka, som vi i trosbekännelsen bekänner som den ena, heliga, katolska och apostoliska. ... Denna Kyrka, som här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur, har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan, som leds av Petrus’ efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom.”

Katolska kyrkans uppfattning om kristen enhet har således inte förändrats i någon större utsträckning. Den syn som andra Vatikankonsiliet gav uttryck åt innebär i själva verket att de ”element av helgelse och sanning” som kan finnas utanför katolska kyrkan i själva verket tillhör henne, och därför, som det sägs i Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, ”utgör en impuls till den katolska enheten”.

Kvalificerade att främja enheten?

Vad kan då sägas om katolska kyrkans ofta upprepade bedyrande att den är ”den ena, heliga, katolska och apostoliska” kyrkan? För det första måste man konstatera att den senaste tidens schism mellan kyrkan och traditionalistiska katoliker under ledning av ärkebiskop Lefebvre, för att inte tala om den öppet upproriska inställning som hundratals katolska teologer lägger i dagen, vederlägger kyrkans påstående att vara en ”enda”.a

För det andra visar katolska kyrkans historia, med dess antisemitism, dess tortyr av ”kättare”, dess främjande av ”heliga krig” och dess inblandning i politik och smutsiga ekonomiska skandaler, att den är långt ifrån helig.

För det tredje har den romerska kyrkan knappast fog för påståendet att den är ”katolsk” eller ”allmännelig”, eftersom den omfattar endast hälften av dem som påstår sig vara kristna, dvs. cirka 15 procent av världens befolkning.

Slutligen ger varken historiska fakta, påvedömets meritlista eller det överdåd, den omoraliskhet och det politiska engagemang som kännetecknat många katolska präster belägg för kyrkans anspråk på att vara ”apostolisk”. Katolska kyrkan befinner sig således ingalunda i den ställningen att den kan påstå sig vara en samlingspunkt för sann kristen enhet.

Världsrådet och enheten

Kyrkornas världsråd omfattar mer än 300 protestantiska och ortodoxa kyrkor med sammanlagt över 400 miljoner medlemmar i mer än 100 länder. Rådets syfte är att verka för ”den grundläggande enheten i Kristi kyrka och att för kyrkorna framhålla förpliktelsen att ådagalägga denna enhet samt dess stora vikt för evangeliseringsarbetet”. Har då Kyrkornas världsråd större möjlighet att åstadkomma sann kristen enhet än romersk-katolska kyrkan?

På vilken grundval hoppas Kyrkornas världsråd kunna ena de kristna? Ett uppslagsverk förklarar: ”Kyrkornas världsråd. ... Medlemskyrkorna är på det hela taget överens om att splittringen bland de kristna är i strid med Guds vilja och ett allvarligt hinder för icke-kristna att anamma kristendomen. ... Man har kommit till allt starkare övertygelse om att enheten måste vara grundad på sanning.” Vad är då den grundläggande sanning som de över 300 medlemskyrkorna i Kyrkornas världsråd omfattar?

Den ursprungliga grundvalen för medlemskap i Kyrkornas världsråd, såsom den uttrycktes år 1948, ansågs av somliga kyrkor inte vara tillräckligt trinitarisk. År 1961 modifierades därför den bekännelse som utgör grundvalen för medlemskap och fick följande lydelse: ”Kyrkornas världsråd är en gemenskap av kyrkor, vilka bekänna sig till vår Herre Jesus Kristus såsom Gud och Frälsare i enlighet med Skriften och som därför tillsammans söka förverkliga sin gemensamma kallelse till ära för en enda Gud, Fader, Son och Helig Ande.” — Kursiverat av oss.

Denna deklaration är i sig själv en motsägelse. Varför det? Därför att tron på ”en enda Gud, Fader, Son och Helig Ande”, inte är ”i enlighet med Skriften”. The Encyclopedia of Religion förklarar: ”Dagens teologer är ense om att treenighetsläran inte förekommer i den hebreiska bibeln.” Det sägs vidare i The New International Dictionary of New Testament Theology: ”I urkristendomen fanns ingen uttrycklig lära om treenigheten.” The New Encyclopædia Britannica konstaterar också: ”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran som sådan förekommer i Nya testamentet, inte heller tänkte Jesus och hans efterföljare motsäga det som i Gamla testamentet på hebreiska kallas shema: ’Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en’ (5 Mos. 6:4).”

Dessutom har Kyrkornas världsråd kommit att bli djupt engagerat i politiska stridigheter. Det har till exempel gett ekonomiskt bistånd till väpnade befrielserörelser. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Sympatiserandet med olika revolutionära rörelser från Världskyrkorådets sida har väckt kritik från somliga medlemskyrkor.” Okristet politiskt engagemang kan inte åstadkomma sann kristen enhet, lika lite som en obiblisk läromässig grundval.

Sann enhet är möjlig

Intressant nog framhåller det franska uppslagsverket Encyclopædia Universalis (1989) att ekumenikens syfte är ”att återge den splittrade kristna familjen en djupgående och uppenbar enhet, i harmoni med Jesu läror. ... Genom att iaktta hur de kristna älskar varandra skulle icke-kristna komma till tro och ansluta sig till kyrkan, en förebild av den nya värld där tjänst för Gud, rättfärdighet och frid kommer att bli de ledande principerna, vilket förutsagts och åskådliggjorts av Kristus. ... Det är värt att lägga märke till att ... Hebréerbrevet (II, 5) talar om den ’oi·kou·mé·ne [bebodda jord] som skall komma’ och därigenom understryker att det kristna hoppet inte gäller en icke-sinnlig, andlig värld, utan att den nuvarande bebodda världen [jorden] försonats med sin Skapare.”

Fler och fler medlemmar i kristenhetens kyrkor börjar nu inse att deras kyrkas läror inte är i harmoni med Jesu läror. De konstaterar med skam att medlemmarna av deras religion inte älskar varandra. Många av dem har emellertid funnit en familj av kristna som präglas av verklig endräkt och lagt märke till hur dessa älskar varandra. Ja, de har funnit sann kristen enhet och ett fast hopp inom Jehovas vittnens världsomfattande familj.

Följden har blivit att miljoner människor som tidigare varit medlemmar i kristenhetens kyrkor nu har satt sitt hopp till Guds nya, enade värld, där tjänst för Gud, rättfärdighet och frid kommer att bli de ledande principerna.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 11]

Många människor har funnit en global familj av kristna som redan är förenade

[Bild på sidan 10]

Detta monument vid Kyrkornas världsråds högkvarter i Genève symboliserar deras böner om religiös enhet, som hittills blivit obesvarade