Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna
Del 8: o. 563 f.v.t. och framåt — Upplysning som utlovade befrielse
”Kriteriet på en religion eller filosofi är det antal ting den kan förklara.” — Den amerikanske 1800-talspoeten Ralph Waldo Emerson
DET finns mycket få, om ens några, tillförlitliga uppgifter om hans person. Traditionen lär att han hette Siddhārta Gautama, att han var en furste och att han föddes i sakyaernas rike i norra Indien omkring 600 år före Kristi födelse. Han kallades också Sakyamuni (den vise av Sakyahuset) och Tathagata, en titel med oviss innebörd. Men du känner honom säkert bättre under hans mest kända titel, Buddha.
Gautama uppfostrades i furstlig miljö, men vid 29 års ålder blev han plötsligt medveten om det elände som fanns i världen omkring honom. Han ville ha en förklaring, i likhet med många människor i våra dagar, som uppriktigt undrar varför ondska och lidande existerar. Han lämnade sin hustru och sin nyfödde son och flydde ut i öknen, där han i sex år levde ett asketiskt liv. Han låg på törne och livnärde sig en tid på ett enda riskorn om dagen. Men ingenting av allt detta skänkte honom någon upplysning.
Vid omkring 35 års ålder slog Gautama därför in på en mera moderat kurs, som han kallade för medelvägen. Han avgav nu ett högtidligt löfte att sitta kvar under ett fikonträd till dess han nått den fullständiga upplysningen. Till sist, efter en rad nattliga syner, kände han att hans sökande hade krönts med framgång. Därefter kallades han Buddha, som betyder ”den upplyste”. Gautama gjorde emellertid inte anspråk på att vara den ende som förtjänade denna titel, utan betraktade sig själv som en av många som kallades Buddha.
Vägen till befrielse
De hinduiska gudarna Indra och Brahma sägs ha bett Buddha att tala med andra om sina nyfunna sanningar. Han började göra detta. Även om Buddha bevarade hinduismens toleranta inställning att alla religioner har sina förtjänster, ogillade han hinduismens kastväsen och dess betonande av djuroffer. Han förkastade påståendet att de hinduiska Vedaskrifterna hade gudomligt ursprung. Och även om han inte uteslöt möjligheten av Guds existens, avvisade han tanken på en personlig Skapare. Han menade att den s. k. orsakskedjan aldrig hade haft någon början. I vissa avseenden gick han längre än hinduismen. Han påstås till exempel ha gett följande löfte i sin första predikan: ”Detta, munkar, är medelvägen, vars kunskap ... skänker insikt och vishet, som leder till frid, till kunskap, till fullkomlig upplysning, till nirvana.”
Vad är nirvana? kanske du undrar. ”Man kan svårligen finna ett felaktigt svar på den frågan”, säger historikern Will Durant, ”för Mästaren lämnade denna fråga i dunkel, och hans efterföljare har gett ordet varje tänkbar innebörd.” ”Det finns inte någon entydig buddistisk uppfattning”, instämmer The Encyclopedia of Religion, för den ”varierar med olika kulturer, tidsperioder, språk, skolor och till och med individer”. En skribent betecknar nirvana som ”den absoluta frånvaron av begär, tomrummets tidlösa oändlighet ... , den eviga stillhet som är förbunden med en död utan återfödelse”. Andra hänvisar till ordets sanskritiska grundbetydelse, ”att blåsa ut”, och säger att detta tillstånd kan liknas vid en låga som slocknar när bränslet tar slut. I alla händelser utlovas befrielse genom nirvana.
Buddha sammanfattade människans behov av befrielse i de ”fyra sanningarna”: Allt liv är smärta och lidande; båda orsakas av människans längtan efter att leva och efter att tillfredsställa sina begär; den visa kursen är att undertrycka denna längtan; detta uppnås genom att följa den ”åttafaldiga vägen”: rätt tro, rätt beslut, rätt tal, rätt handling, rätt levnadssätt, rätt strävan, rätt tänkande och rätt meditation.
Segrar utomlands, nederlag hemma
Buddismen vann redan från början stort gensvar. En grupp som kallades Charvakas, den tidens materialister, hade redan banat vägen. De förkastade hinduernas heliga skrifter, förlöjligade tanken på en personlig Gud och var avogt inställda till religion i största allmänhet. De utövade avsevärt inflytande och bidrog till att skapa vad Durant betecknar som ”ett vakuum som nästan framtvingade uppkomsten av en ny religion”. Detta vakuum, jämte ”det intellektuella förfallet inom den gamla religionen”, skapade förutsättningar för de två stora reformrörelserna på den tiden, buddismen och jainismen.
I mitten av 200-talet f.v.t. gjorde kung Aśoka, vars välde omfattade större delen av den indiska subkontinenten, mycket för att popularisera buddismen. Han utökade den missionerande verksamheten genom att sända missionärer till Ceylon (Sri Lanka) och kanske även till andra länder. Under de första århundradena enligt den vanliga tideräkningen spred sig buddismen över hela Kina. Därifrån spred den sig via Korea till Japan. På 500- och 600-talen v.t. hade den nått ut till alla delar av östra och sydöstra Asien. I dag finns det över 300 miljoner buddister runt om i världen.
Redan före kung Aśokas tid hade buddismen börjat breda ut sig. ”I slutet av 300-talet f. Kr. var buddistiska missionärer verksamma i Aten”, skriver E. M. Layman. Han förklarar också att sedan kristendomen grundats kom dess första missionärer i kontakt med buddistiska läror vart de än begav sig. När katolska missionärer för första gången besökte Japan, trodde man faktiskt att de företrädde en ny buddistisk sekt. Hur kan detta komma sig?
Dessa två religioner hade uppenbarligen mycket gemensamt. Båda hade, enligt historikern Will Durant, sådant som ”relikdyrkan, vigvatten, ljus, rökelse, radband, prästerliga skrudar, ett liturgiskt dött språk, munkar och nunnor, munkarnas tonsur och celibat, bikt, fastedagar, kanonisering av helgon, skärselden och mässor för de döda”. Han tillägger att dessa företeelser ”tycks ha uppkommit inom buddismen först”. Buddismen sägs faktiskt ha varit ”fem århundraden före romersk-katolska kyrkan i fråga om att uppfinna och använda alla de ceremonier och religiösa bruk som är gemensamma för båda religionerna”.
Layman förklarar hur dessa likheter uppstod och pekar på ett gemensamt ursprung. Han skriver: ”Vid tiden för den kristna eran ... hade hedniskt inflytande börjat göra sig gällande inom buddistisk tillbedjan. ... Hedniskt inflytande låg förmodligen [också] bakom några av de religiösa sedvänjor som utvecklades inom den kristna kyrkan.”
Trots sitt stora inflytande i andra länder led buddismen ett allvarligt nederlag i hemlandet. I dag är mindre än en procent av Indiens befolkning buddister, medan 83 procent är hinduer. Orsaken till detta är inte lätt att utröna. Kanhända var buddismen så tolerant att den helt enkelt återuppgick i den mer traditionella hinduismen. Det kan också ha varit så att de buddistiska munkarna försummade att vaka över sina hjordar. En viktig faktor var i alla händelser islams inträngande i Indien. Detta ledde till ett muslimskt herradöme, under vilket många människor, i synnerhet i norra Indien, gick över till islam. I slutet av 1200-talet var faktiskt en fjärdedel av Indiens befolkning muslimer. Samtidigt återgick många buddister till hinduismen, som de tydligen ansåg vara bättre rustad att stå emot den muslimska anstormningen. Den toleranta hinduismen tog emot dem med öppna armar och underlättade deras återkomst genom att tillkännage att Buddha var en gud, en inkarnation av Vishnu!
Buddhas många ansikten
”De första buddhabilderna tillverkades av greker”, skriver E. M. Layman. Buddisterna hävdar att dessa statyer inte är föremål för dyrkan, utan endast är avsedda att hjälpa till att ingjuta vördnad för den store Läraren. Ibland avbildas Buddha stående, men oftast sitter han med korslagda ben, så att fotsulorna pekar uppåt. När han har ena handen ovanpå den andra, mediterar han; när högra handen vilar mot hakan, välsignar han, och när högra handens tumme vidrör pekfingret eller han har händerna knäppta på bröstet, undervisar han. I liggande ställning avbildas han vid inträdet i nirvana.
Liksom buddhabilder förekommer i olika ställningar, så förekommer det också olika varianter av hans lära. Så tidigt som 200 år efter hans död sägs det ha förekommit 18 olika grenar av buddism. I dag, 25 århundraden efter Gautamas ”upplysning”, finns det många olika uppfattningar inom buddismen om hur man uppnår nirvana.
Erik Zürcher vid universitetet i Leiden i Nederländerna förklarar att det finns ”tre huvudriktningar inom buddismen, som var och en har sina egna lärosatser, kultbruk, heliga skrifter och ikonografiska traditioner”. Dessa riktningar kallas ”fordon” eller ”vagnar” i buddistisk terminologi, eftersom de, i likhet med en färja, kan föra en person över livets flod till dess han slutligen når befrielsens strand. Därefter kan han tryggt överge fordonet. Buddisten menar att färdsättet — vilket slag av fordon man använder — saknar betydelse. Det enda som betyder något är att man kommer fram.
En av dessa riktningar är theravada, en form av buddism som tycks stå ganska nära den som Buddha predikade och som är särskilt framträdande i Burma, på Sri Lanka, i Laos, Thailand och Kampuchea (f. d. Kambodja). Mahayana, en riktning som är särskilt utbredd i Kina, Korea, Japan, Tibet och Mongoliet, är mera liberal och har anpassat sina läror så att de skall kunna nå ut till fler människor. Därför kallas den ”den större vagnen” i motsats till theravada, ”den mindre vagnen”. Vajrayana, ”diamantvagnen”, som också brukar kallas tantrism eller esoterisk buddism, kombinerar ritualväsendet med yogaövningar, och detta anses påskynda en persons framåtskridande hänemot nirvana.
Dessa tre riktningar är i sin tur indelade i många skolor, som alla har olika tolkningar av vissa grundläror, ofta på grund av att de lägger särskild tonvikt vid vissa delar av de buddistiska skrifterna. Och eftersom ”buddismen i varierande grad påverkades av lokala trosuppfattningar och sedvänjor”, som Zürcher uttrycker det, gav dessa skolor snart upphov till ett stort antal lokala sekter. I likhet med kristenheten med dess tusentals motstridiga sekter och underavdelningar bär Buddha, bildligt talat, många ansikten.
Buddismen och politiken
I likhet med judaismen och kristenheten har buddismen inte begränsat sig till religiösa aktiviteter, utan har också bidragit till att forma politiska tankar och handlingar. ”Den första sammansmältningen mellan buddism och politisk verksamhet inträffade under [kung] Asokas regering”, säger författaren Jerrold Schecter. Den politiska aktivismen inom buddismen lever kvar också i våra dagar. I slutet av år 1987 blev 27 tibetanska buddistmunkar arresterade i Lhasa för att de deltagit i antikinesiska demonstrationer. Det buddistiska engagemanget i Vietnamkriget på 1960-talet föranledde Schecter att skriva: ”Medelvägens fridsamma stig har förvrängts till gatudemonstrationernas nya våldsmentalitet. ... Buddismen i Asien är en tro i lågor.”
I sitt missnöje över de beklagansvärda politiska, ekonomiska, sociala och moraliska förhållandena vänder sig också somliga människor i västvärlden till österländska religioner, däribland buddismen, för att få svar på sina frågor. Men kan ”en tro i lågor” ge de rätta svaren? Om man tillämpar Emersons tes att ”kriteriet på en religion ... är det antal ting den kan förklara”, hur står sig då Gautamas upplysning i konkurrensen? Skulle några av de andra asiatiska religionerna lyckas bättre i sökandet efter den rätta vägen? Nästa avsnitt i denna serie besvarar dessa frågor.
[Ruta på sidan 18]
Några av buddismens människor, platser och föremål
Adamstoppen, ett berg på Sri Lanka som betraktas som heligt; på denna plats finns ett märke i berget som buddisterna anser vara Buddhas fotspår, muslimerna anser vara Adams och hinduerna Shivas.
Bodhiträdet, det fikonträd under vilket Gautama blev Buddha (”bodhi” betyder ”upplysning”); ett sidoskott av det ursprungliga trädet anses ha överlevt och dyrkas i Anuradhapura på Sri Lanka.
Buddistmunkar, som känns igen på sina karakteristiska dräkter, utgör en viktig del av buddismen; de lovar att vara sannfärdiga, att vara barmhärtiga mot människor och djur, att tjäna sitt levebröd som tiggare, att sky nöjen och förlustelser och att leva sitt liv i kyskhet.
Dalai lama, Tibets världslige och religiöse ledare, av buddisterna betraktad som en inkarnation av Buddha, som drevs i landsflykt år 1959; ”dalai” härrör från det mongoliska ordet för ”hav” och betecknar vidsynt kunskap; ordet ”lama” har avseende på en andlig lärare (liksom sanskritordet guru). Under demonstrationerna i Tibet år 1987 gav Dalai lama enligt nyhetsrapporterna ”sin välsignelse åt passivt motstånd men fördömde våld”, vilket föranledde Indien, hans värdland, att påminna honom om att politiska uttalanden skulle kunna äventyra hans vistelse i landet.
Tandens tempel, ett buddistiskt tempel i Kandy på Sri Lanka, vilket sägs hysa en av Buddhas tänder som en helig relik.
[Ruta på sidan 19]
Tedrickande och buddisternas ”bön”
Trots vissa likheter torde buddisternas ”bön” snarare kunna kallas ”meditation”. En riktning som i synnerhet betonar värdet av självdisciplin och djup meditation är zenbuddismen. Den spred sig till Japan på 1100-talet v.t. och grundar sig på en kinesisk form av buddism som kallas Ch’an och leder sitt ursprung från en indisk munk vid namn Bodhidharma. Han begav sig till Kina på 500-talet v.t. och lånade många drag från kinesisk taoism när han skapade Ch’an. Det sägs att han en gång i vredesmod skar av sig ögonlocken sedan han fallit i sömn under meditation. De föll till marken, slog rot och frambringade den första teplantan. Denna legend är den traditionella förklaringen till att zenmunkarna dricker te för att hålla sig vakna medan de mediterar.
[Bild på sidorna 16, 17]
Buddistiska tempel, till exempel marmortemplet i Bangkok i Thailand, är mycket imponerande
[Bild på sidan 17]
På denna bild kan vi också se en staty av en buddistisk demon som vaktar ett tempel. Nedan, en buddhastaty. Statyer som dessa är en välbekant syn i buddistiska länder