Den medeltida uppfattningen var att det var en underjordisk plats där obotfärdiga syndare fick lida i intensiva plågor för alltid. Dante, den berömde diktaren som föddes på 1200-talet, skrev i sitt arbete ”Helvetets elva plågor”:

”Det finns brinnande träd på vilka deras själar hänger som aldrig gick i kyrkan i detta livet. ...

Det finns en upphettad ugn, vid vilken sju djävlar står och skyfflar in de skyldiga själarna i elden. ...

De skyldiga själarna har ingen ro.”

Michelangelo avbildade ett sådant fruktansvärt helvete i sin målning i Sixtinska kapellet i Vatikanen. Den målningen påstods ha skrämt vettet ur påven Paul III som hade beställt den.

Både Calvin och Luther accepterade den katolska tanken om helvetet. I dag upprätthåller man fortfarande läran om helveteselden. I The New Catholic Encyclopedia sägs det: ”Det främsta kännetecknet på helvetet är dess eld som är outsläcklig ... och evig. ... Vad som än åsyftas med termerna ’outsläcklig eld’ och ’evig eld’, bör de inte bortförklaras som varande utan mening.”

I ett brev från Vatikanen som publicerades år 1979 med påven Johannes Paulus II:s godkännande upprepades dock trosuppfattningen att obotfärdiga syndare kommer till ett brinnande helvete, och brevet varnade för att utså tvivel om det förhållandet.