Under Tridentinska mötet, som hölls på 1500-talet, gjordes till exempel följande uttalande beträffande bilder av Kristus, Maria och ”helgonen”: ”Tillbörlig ära och vördnad skall visas dessa; dock icke så att de i sig anses besitta någon gudomlighet eller kraft för vars skull de skall hållas i ära.” Varför då denna vördnad? ”Därför att den ära som visas dem”, förklarade kyrkomötet, ”är ägnad de urbilder som de representerar, så att vi genom de bilder som vi kysser och för vilka vi blottar våra huvuden och faller ned i stoftet tillber Kristus och vördar helgonen, vars skepnad de bär.”

I Sevilla i Spanien råder en fanatisk rivalitet mellan anhängarna av madonnabilderna Nuestra Señora la Macarena och Nuestra Señora de la Esperanza. I katedralen i Chartres i Frankrike finns det tre Mariabilder — Vår Fru på pelaren, Vår Fru i kryptan och Vår Fru på ”det vackra målade fönstret” — som alla har sina entusiastiska anhängare. Dessa tillbedjare är tydligen övertygade om att just deras madonnabild på något sätt är överlägsen de andra bilderna — trots att alla tre bilderna representerar samma person! Det är således tydligt att deras vördnadsbetygelser inte är riktade till den person som bilderna representerar, utan till bilderna själva.