Ett invecklat sätt att nalkas Gud

”JAG är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, sade Jesus Kristus. Han tillade: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Ifall ni ber Fadern om något, skall han ge er det i mitt namn.” — Johannes 14:6; 16:23.

Men i århundraden har kristenhetens religioner, i synnerhet romersk-katolska kyrkan med dess läror om ett brinnande helvete, en skärseld och en treenig Gud, gjort människor förvirrade i fråga om ”vägen”. Man har inte framställt Jesus som den som av fri vilja tjänat som medlare för syndiga människor, utan som ett spädbarn i famnen eller som en förskräcklig domare, mer inriktad på att döma och bestraffa syndare än på att frälsa dem. Hur skulle då en syndare kunna nalkas Gud?

Boken The Glories of Mary (Marias härligheter) (1750) förklarar det. Innocentius III, en påve på 1200-talet, jämförde Jesus med rättvisans starkt lysande sol och förklarade: ”Må vemhelst som befinner sig i syndens mörker rikta blicken mot månen, må han ödmjukt bönfalla inför Maria.” I Maria, Jesu mor, skapade man ännu en medlare. Kanske kunde man genom hennes förmodade inflytande som mor vinna ynnest hos Jesus och Gud. Följaktligen blev, som 1400-talsprästen Laurence Justinian uttryckte det, Maria ”stegen till paradiset, himmelens port, den främsta medlerskan mellan Gud och människan”.

Med tiden ledde all upphöjelse av Maria till att man inte längre betraktade henne som enbart ”jungfru Maria”, utan som ”den heliga drottningen, nådens moder”, och som så obefläckad och upphöjd att även hon var för helig för att nalkas direkt, utan någon medlare. Kunde man möjligen få tag i ännu en medlare? Kanske hennes mor?

Eftersom bibeln inte säger något om det, sökte man svaret någon annanstans. I den apokryfiska boken Jakobs prot-evangelium kan man läsa berättelsen om Anna, Joakims hustru, som var barnlös efter många års äktenskap. Till slut uppenbarade sig en ängel för henne och tillkännagav att hon skulle bli havande. I sinom tid blev hon mor till ”jungfru Maria”, gjorde man gällande.

På så sätt började man dyrka ”den heliga” Anna. Det byggdes kyrkor och andra helgedomar till hennes ära. Under 1300-talet kom ”den heliga” Anna att vördas allmänt i Europa.

”Så invecklad religionen hade blivit!” konstaterar man i boken The Story of the Reformation (Reformationens historia). ”Människor bad till Anna, som gjorde förbön hos Maria, som gjorde förbön hos sin Son, som gjorde förbön hos Gud för syndiga människor. Det var fantastiskt, men det var det slaget av vidskeplig tro som närde människors själar.” Här har vi alltså ännu ett fall där Jesu ord träffande kan tillämpas: ”Ni [gör] Guds ord ogiltigt genom er tradition.” — Markus 7:13.

[Bildkälla på sidan 21]

Metropolitan Museum of Art, gåva testamenterad av Benjamin Altman, 1913. (14.40.633)