Hinder på vägen till enhet

Faktum är att romersk-katolska kyrkan aldrig har övergett sin ställning som ”den enda sanna kyrkan”. I Dekretet om ekumeniken sägs det: ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor.”

Det nyutkomna franska verket Théo—Nouvelle Encyclopédie Catholique (1989) förklarar: ”För katoliker är påven, i egenskap av Petrus’ efterträdare, teologiskt sett den bestående grundvalen för kyrkans och biskoparnas endräkt. Det faktiska förhållandet är emellertid att påven är den främsta orsaken till splittring mellan de kristna.”

Denna splittrande lära om påvens primat eller överhöghet är nära förbunden med dogmerna om påvens ofelbarhet och de katolska biskoparnas apostoliska succession, som båda är omöjliga att acceptera för de flesta icke-katolska kyrkor i kristenheten. Gjorde andra Vatikankonsiliet något för att modifiera katolska kyrkans syn på dessa läror?

Konsiliedokumentet Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan svarar i paragraf 18: ”I första Vatikankonciliets spår [det som stadfäste dogmen om påvens ofelbarhet] och i anslutning till detta lär och förklarar denna heliga synod högtidligt att Jesus Kristus, den evige Herden, har byggt den heliga Kyrkan genom att sända apostlarna såsom han själv hade sänts av Fadern (jfr Joh. 20:21); han ville att deras efterträdare, dvs. biskoparna, skulle vara herdar i hans Kyrka intill tidens ände. Men för att biskopstjänsten själv skulle vara en och odelad, ställde han den helige Petrus i spetsen för de andra apostlarna och stiftade i honom en alltid förblivande och synligt framträdande princip och grundval för trons och gemenskapens enhet. Denna lära om den romerske biskopens primat, dess instiftande, varaktiga bestånd, fullmakt och innebörd, samt om hans ofelbara läroämbete förelägger detta koncilium på nytt alla troende att hålla fast vid i sin tro, och — för att fortsätta det som den gången påbörjades — har det bestämt sig för att nu inför alla bekänna och förklara läran om biskoparna, apostlarnas efterträdare, som tillsammans med Petri efterträdare, Kristi ställföreträdare och hela Kyrkans synliga överhuvud, leder den levande Gudens hus.”

Påven Johannes XXIII:s efterträdare, Paul VI, stadfäste konsiliedokumentet Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, där det sägs: ”Hon är denna enda Kristi Kyrka, som vi i trosbekännelsen bekänner som den ena, heliga, katolska och apostoliska. ... Denna Kyrka, som här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur, har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan, som leds av Petrus’ efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom.”