I Vatikanstaden har nästan en kvarts miljon människor trängt ihop sig på Petersplatsen för att se påven hålla en utomhusmässa. Vid middagstiden när klockan slår tolv, visar sig påven på basilikans balkong för att hålla sitt årliga påsktal — där han fördömer brott mot de mänskliga rättigheterna och kapprustningen.

Vatikanen förklarar: ”Varje vecka, på den dag som hon har kallat Herrens dag [söndagen], firar [kyrkan] minnet av hans uppståndelse.” Och man tillägger: ”I påskens ytterst högtidliga ceremonier sker också ett årligt firande av uppståndelsen.” — The Documents of Vatican II.

Efter Jesu apostlars död började den tanken slå rot att det skulle vara tillbörligt att hålla en fasta och i anslutning till denna en fest vid tiden för den judiska påsken. Detta kom av någon anledning att betraktas som ett sätt att högtidlighålla Kristi uppståndelse.

Andra ord för denna högtid, till exempel pâques eller pasqua, härleds från det forntida hebreiska ordet peʹsach, eller ”påsk”. I kristenheten hävdar man att påsken ersätter denna judiska högtid. Men då ignorerar man det faktum att Jesus inte ersatte den judiska påskhögtiden med kristenhetens påskfest, utan med sin åminnelsemåltid.

Historikern Sokrates drog därför följande slutsats: ”Det synes mig att påskfesten har införts i kyrkan från någon gammal sedvänja, precis som många andra seder och bruk har instiftats.” Ja, den överväldigande mängd traditioner som är förknippade med påsken kommer verkligen från ”någon gammal sedvänja” — de sedvänjor som förekom bland avgudadyrkande nationer! Den katolske prästen Francis X. Weiser medgav: ”Vissa av de populära traditionerna i samband med fastan och påsken härrör från forntida naturriter.” Dessa vårriter var ursprungligen avsedda att ”skrämma bort vinterns demoner”.

Men utrotade inte kyrkan sådana hedniska föreställningar hos sina proselyter? Boken Curiosities of Popular Customs förklarar: ”Den äldsta kyrkans taktik var undantagslöst att ge en kristen innebörd åt sådana kvarvarande hedniska ceremonier som inte kunde utrotas. När det gällde påsken var denna omvandling besynnerligt lätt. Glädje över den bokstavliga solens uppgående och naturens uppvaknande från vinterns dödstillstånd blev glädje över rättfärdighetens Sols uppgående, över Kristi uppståndelse från graven.”