För att citera The Catholic Encyclopedia: ”I omkring tusen år spelade [uppfattningen att lösen betalades till Djävulen] en betydande roll i teologins historia” och förblev en del av kyrkans lära. Andra kyrkofäder, som Augustinus (300–400 v.t.), antog också uppfattningen att lösen betalades till Satan. Under 1100-talet kom slutligen de katolska teologerna Anselm och Abaelard fram till att Kristi offer inte gjordes för Satan utan för Gud.

Medeltida vidskeplighet

Det var anmärkningsvärt tyst vid merparten av de katolska kyrkomötena när det gällde ämnet Satan, men vid Fjärde Laterankonciliet 1215 lade man fram det som New Catholic Encyclopedia kallar en ”högtidlig trosbekännelse”. I Första påbudet sägs det: ”Djävulen och de andra demonerna skapades av Gud med en god natur, men genom sina egna handlingar blev de onda.” Det står vidare att de intensifierar sina försök att fresta mänskligheten. Den här senare tanken uppfyllde många människors sinnen under medeltiden. Satan stod bakom allt som verkade onormalt, till exempel oförklarlig sjukdom, plötslig död eller dåliga skördar. År 1233 lade påven Gregorius IX fram flera dekret mot kättare, bland annat ett mot luciferianer, som man trodde var djävulsdyrkare.

Romersk-katolska kyrkan reagerade på detta och fastställde åter sin tro på Satan, Djävulen, vid Första Vatikankonciliet (1869–1870) och ytterligare en gång, förhållandevis eftergivet, vid Andra Vatikankonciliet (1962–1965).

New Catholic Encyclopedia medger att officiellt ”är kyrkan bunden till en tro på änglar och demoner”. Men i ett teologiskt uppslagsverk, det franska Théo, menar man att ”många av dagens kristna vägrar ge djävulen skulden för det onda i världen”. Under senare år har katolska teologer balanserat mellan de officiella katolska lärorna och nutida tänkesätt.