På 500-talet påstod påven Gregorius I att själarna vid döden omedelbart kommer till sin bestämmelseort. På 1300-talet var påven Johannes XXII övertygad om att de döda skulle få sin slutliga belöning på domens dag. Men påven Benedictus XII argumenterade emot sin föregångare. I påvebullan Benedictus Deus (år 1336) fastställde han att ”de avlidnas själar omedelbart efter döden träder in i ett tillstånd av lycksalighet [himlen], rening [skärselden] eller fördömelse [helvetet], bara för att vid världens slut bli återförenade med sina uppväckta kroppar”.

I Catechism of the Catholic Church heter det: ”För att uppstå med Kristus måste vi dö med Kristus: vi måste ’flytta från kroppen och vara hemma hos Herren’. [2 Korinthierna 5:8] I denna hädanfärd, vilket är döden, skils själen från kroppen. [Filipperna 1:23] Den kommer att återförenas med kroppen på dagen för de dödas uppståndelse.” Men säger aposteln Paulus i de ovan angivna skriftställena att själen överlever kroppens död och därefter inväntar den ”yttersta domen” för att då bli återförenad med kroppen?