Ett klimat för tillväxt i Ekvatorialguinea

DET första intryck en resenär får när planet landar på Ekvatorialguineas internationella flygplats är den frodiga växtligheten. Landningsbanan är omgiven av majestätiska träd, vilka får flygplatsbyggnaderna att verka mindre. Riklig nederbörd och en temperatur på omkring 30 grader året om gör att vegetationen är frodig från stranden ända till bergstopparna.

Tillväxt av ett annat slag sker också i Ekvatorialguinea — ”den växt som Gud ger”. (Kolosserna 2:19) I likhet med den etiopiske ämbetsman som sökte hjälp av Filippus är det många i Ekvatorialguinea som är angelägna om att förstå Bibeln. (Apostlagärningarna 8:26–39) Det är inte ovanligt att människor tar kontakt med Jehovas vittnen på gatan och ber om ett bibelstudium. De cirka 325 vittnena i Ekvatorialguinea leder över tusen bibelstudier.

Säd som såddes tidigt

Ekvatorialguinea, det minsta landet i Afrika, är beläget söder om Nigeria och Kamerun. (Se kartan.) De goda nyheterna kom först hit med vittnen från Nigeria, vilka kom för att söka arbete på kakaoplantager. Även om flera engelsktalande församlingar bildades, blev de senare upplösta när dessa bröder var tvungna att återvända till Nigeria. År 1968, kort efter det att landet hade beviljats självständighet, blev emellertid tre missionärspar från Vakttornet sända hit. På grund av politiska svårigheter hade de inte möjlighet att vara kvar någon längre tid, men deras vittnande har fått goda resultat.

Santiago, en av missionärerna, träffade Buenaventura, en lång, muskulös man som för ortsbefolkningen var känd som övermänniskan. Han var en religiös man som respekterade Bibeln, men han hade ett mycket häftigt humör. Minsta oförrätt var tillräcklig för att han skulle slå till någon. När han blev arg inne på en bar, skingrades alla närvarande, och man klev till och med ut genom fönstren för att undkomma hans slag. Då han lyssnade på Santiago, tänkte han faktiskt slå till honom, om han inte kunde lägga fram övertygande bevis från Bibeln för det han sade. ”Ingen skall lura mig”, sade han till sig själv. Han fascinerades av det han hörde, särskilt det som gällde hoppet om evigt liv på en paradisisk jord, och därför samtyckte han till ett bibelstudium.

Allteftersom studiet fortskred, blev Buenaventuras önskan att få leva för evigt i paradiset allt starkare, och han förstod att han måste forma sitt liv efter Guds normer för att få en sådan belöning. När han insåg att sanna kristna inte får ”återgälda ... ont för ont”, började han göra uppriktiga ansträngningar för att behärska sitt humör. — Romarna 12:17.

Den verkliga prövningen kom en dag då han råkade välta omkull ett glas för en gäst i baren. Mannen blev arg och slog till honom. Övriga i baren skingrades genast, då man väntade sig att ett slagsmål skulle bryta ut. Men Buenaventura betalade ödmjukt för det sönderslagna glaset, köpte en ny drink till mannen och bad om ursäkt för sin klumpighet. När grannarna såg att ett bibelstudium hade fått honom att göra så stora förändringar, önskade flera av dem att han skulle studera med dem. När Buenaventura blev döpt, ledde han redan fem bibelstudier. Under de fem senaste åren har han tjänat som äldste, och även om människor fortfarande kallar honom övermänniskan, gör de det numera på skämt.

”Medvetna om sitt andliga behov”

Under 1970-talet fortsatte de få vittnena att efter bästa förmåga predika och församlas. Längre fram kom flera spanska missionärspar för att hjälpa till. Andrés Botella, som har tjänat i Ekvatorialguinea i 12 år, påminner sig att han, kort efter det att han hade anlänt, blev imponerad av att människorna verkligen var ”medvetna om sitt andliga behov”. (Matteus 5:3) ”Det har varit ett verkligt nöje att få studera Bibeln med så uppskattande människor”, säger han.

Mary, en spansk syster, studerade Bibeln med en ung kvinna som heter María, och hon nämnde att hennes föräldrar, Francisco och Fausta, också var intresserade av att studera. Eftersom Mary ledde 15 studier och Marías föräldrar bodde en bit därifrån, gick det flera veckor innan Mary hade möjlighet att besöka dem.

När Mary och hennes man, Serafín, till sist träffade föräldrarna, hade de redan skaffat sig boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jordena och en bibel, och de var ivriga att få börja studera. De började därför studera på en gång. Serafín lade märke till att Marías föräldrar var mycket väl insatta i stoffet. Föräldrarna var också väl förberedda vid det andra besöket, då man studerade det andra kapitlet. ”Det var nästan som att studera med två döpta vittnen”, erinrar sig Serafín. Eftersom de kände till stoffet så väl, föreslog Serafín vid det tredje besöket att man hade en frågestund för att utröna hur mycket de egentligen förstod. Han upptäckte att Francisco och Fausta hade studerat hela boken på egen hand!

Hur hade deras nyvunna kunskap påverkat dem? I överensstämmelse med det som de hade lärt sig hade de redan slutat att vara med vid spiritistiska möten och hade klippt av alla band med katolska kyrkan. Francisco hade också slutat röka, och de åt inte längre kött från vilket blodet inte på ett tillbörligt sätt hade fått rinna av. Eftersom de uppenbarligen hade tillämpat allt de hade fått lära sig, blev de uppmuntrade att dela med sig av sin kunskap åt andra. De började genast predika för grannarna. På bara tre månader hade de kvalificerat sig för dop. Francisco är nu biträdande tjänare, och tack vare deras fina föredöme och nitiska predikande är tre av deras döttrar vittnen, medan två söner besöker mötena och sex andra släktingar studerar.

Kort efter det att Francisco hade blivit döpt träffade han Pablo, en hängiven katolik som tjänade som sakristan i sin kyrka. Pablo brukade hålla predikan närhelst prästen var borta. Om en kyrkomedlem var sjuk, besökte han denne; om någon saknades i kyrkan, gjorde Pablo besök för att ge uppmuntran; och om någon dog, gjorde han vad han kunde för att trösta familjen. Pablo var helt förståeligt mycket älskad av alla församlingsbor.

Eftersom Pablo hade djup respekt för Bibeln, tog han genast emot Franciscos erbjudande att studera med honom. Pablo insåg snabbt hur förnuftigt Bibelns budskap var, och efter några få studier bestämde han sig för att använda några av de bibelställen som han hade lärt sig, då han skulle göra ett ”herdebesök” hos en sjuk kyrkomedlem. Kort därefter, i en av sina söndagspredikningar, förklarade Pablo vikten av att använda Guds namn, Jehova, och varför man inte skall använda religiösa bilder.

Eftersom Pablo så lätt tog emot sanningen, förväntade han att andra medlemmar i kyrkan skulle reagera på samma sätt. Men efter tre eller fyra av dessa predikningar grundade på Bibeln lade han märke till att människorna var missnöjda med de upplysningar han gav dem. Därför bestämde han sig för att lämna kyrkan och i stället umgås regelbundet med Jehovas vittnen. Inom några månader hade han kvalificerat sig för dop, och han är nu en nitisk förkunnare av de goda nyheterna. Trots att han inte har möjlighet att predika på heltid, leder han för närvarande tio bibelstudier.

Tillväxten befrämjas genom att man församlas

Jehovas vittnen i Ekvatorialguinea tar allvarligt på Bibelns uppmaning att inte underlåta att församlas. (Hebréerna 10:25) Sedan 1994, då verksamheten återigen fick lagligt erkännande, har bröderna varit ivriga att skaffa lämpliga Rikets salar. De flesta församlingarna har faktiskt byggt egna salar eller är i färd med att göra det.

I Mongomo, där antalet närvarande vid mötena på söndagarna ofta uppgår till två och en halv gånger antalet förkunnare av Guds kungarike, har församlingen arbetat hårt med att bygga en stor möteslokal. Andra trossamfund i Mongomo brukar leja arbetare för att bygga sina kyrkor, så vittnenas verksamhet gick inte obemärkt förbi. En dag stannade pastorn för Iglesia Nueva Apostólica (Nya apostoliska kyrkan) till vid byggplatsen för att fråga en av de äldste hur mycket han betalade dessa ihärdiga arbetare. Pastorn sade att trots att han hade lejt några murare som var medlemmar i kyrkan, gick arbetet mycket långsamt. Han undrade om han kunde leja de arbetare som byggde Rikets sal. När han fick reda på att alla vittnena arbetade utan betalning, gick han sin väg alldeles mållös.

Att vara med vid möten kan kräva avsevärda personliga uppoffringar för dem som bor långt från Rikets sal. En ung man som heter Juan och som blev döpt 1994 var i den situationen. Han hörde talas om sanningen i Gabon, där han studerade första hälften av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Sedan återvände han till Ekvatorialguinea och till sin födelseby som ligger omkring 100 kilometer från Mongomo. Det innebar en utmaning för honom att fortsätta med studiet. Men han avskräcktes inte. Varje månad gjorde han en resa på åtta timmar med cykel till Mongomo, där Santiago, en av de äldste på platsen, studerade med honom. Juan stannade några dagar i Mongomo och studerade tre eller fyra gånger under sitt besök. På så sätt kunde han fullborda studiet och bli kvalificerad för dop.

Hur kan Juan bevara sig andligen stark då han har så lite kontakt med andra kristna? Framför allt genom att vara en nitisk förkunnare av de goda nyheterna. Han har predikat för alla i byn, och då han blev döpt ledde han 13 bibelstudier. Sex av dem som han studerar med följde med honom till kretsmötet i Mongomo för att bevittna hans dop. Han leder nu regelbundet ett studium av Vakttornet med de intresserade i området, och det brukar vara omkring 20 närvarande.

Tålmodigt vattnande

All andlig tillväxt sker inte snabbt. Ibland krävs det en hel del tålamod för att till sist få se att sådden bär frukt. Så var det med Paca, som första gången hörde talas om de goda nyheterna år 1984, då Edita, en pionjärsyster, vittnade för henne på torget. När Edita följande vecka besökte Paca i hennes hem, gick Paca med på att studera Bibeln. Trots att hon inte gjorde några stora framsteg, fortsatte Edita eftersom hon urskilde goda egenskaper hos Paca. ”Hon verkade vara en fårlik människa”, förklarar Edita, ”och jag bad till Jehova att han skulle öppna hennes hjärta.”

Paca fortsatte att studera från och till under fyra och ett halvt år, men fortfarande med ytterst små framsteg. När de var färdiga med boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, hade Edita därför ett uppriktigt samtal med Paca om vikten av att ta sanningen på allvar. I sin strävan att nå Pacas hjärta brast Edita till och med i gråt.

”Jag blev verkligen gripen av detta uppriktiga råd”, påminner sig Paca. ”Från och med då började jag göra förändringar i mitt liv. Jag skrev in mig i skolan i teokratisk tjänst, och samma år blev jag odöpt förkunnare. Den dag då jag slutligen blev döpt var den lyckligaste dagen i mitt liv!” Pacas nuvarande entusiasm står i kontrast till hennes tidigare likgiltighet. Hon leder för närvarande 13 bibelstudier, och hon har naturligtvis tålamod med dem som inte gör så snabba framsteg.

Människor får hjälp att rätta till sitt liv

Genom att leva enligt Bibelns normer har Jehovas vittnen i Ekvatorialguinea tillvunnit sig ett gott rykte för sin ärlighet och anständighet. En man, som tydligtvis hade blivit imponerad av deras uppförande, gick fram till en äldste i Bataförsamlingen och frågade: ”Har du ett exemplar av boken Resonera med hjälp av Skrifterna?b Jag har tröttnat på att vara en världslig människa. Jag skulle vilja bli ett Jehovas vittne!”

Antonio, en biträdande tjänare i församlingen i Malabo, är ett typiskt exempel på en världslig människa som blev ett vittne. Innan han studerade Bibeln, levde han ett utsvävande liv. Det mesta av de pengar han tjänade som urmakare spenderade han på alkohol, och han levde också omoraliskt. Vad hjälpte honom att förändra sin livsstil? Han blev djupt imponerad av det kraftfulla uttalandet i 1 Korinthierna 6:9, 10: ”Bli inte vilseledda. Varken otuktsmän ... eller drinkare ... skall ärva Guds kungarike.” Han insåg att han måste ändra sitt levnadssätt för att vinna Guds godkännande. Av den orsaken började han se upp med vilka han umgicks med. (Ordspråken 13:20) När tidigare vänner hälsade på i syfte att få med honom ut och festa, tackade han nej till deras inbjudan och predikade i stället för dem. Det dröjde inte länge förrän de slutade att besvära honom.

Var det värt all ansträngning? ”Jag är mycket lycklig över att ha förändrat mitt levnadssätt”, förklarar Antonio. ”Min hälsa är mycket bättre, trots att jag nu är i 60-årsåldern, medan mina tidigare vänner antingen har dött eller lider av dålig hälsa. Nu har jag sanna vänner och inte sådana som bara vill ha en kamrat som är villig att betala nästa drink. Det viktigaste av allt — jag har ett gott förhållande till Gud. Jag tjänar nu som reguljär pionjär, och jag studerar Bibeln med en man som har alkoholproblem och kan därför använda min erfarenhet för att hjälpa honom.”

Att bli Guds slavar

För omkring 200 år sedan samlades människor ihop från Ekvatorialguineas kust och skeppades över till den amerikanska kontinenten som slavar. I vår tid är det många som frivilligt blir slavar — slavar åt Gud. Denna form av slaveri har gett dem sann frihet och gjort dem fria från babyloniska läror och spiritistiska sedvänjor. Den har också lärt dem hur man kan leva ett tillfredsställande och produktivt liv. De har fått uppleva det Jesus lovade: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” — Johannes 8:32.

Med 1.937 närvarande vid firandet av Åminnelsen år 1995 — nästan sex gånger antalet förkunnare i landet — finns det utmärkta möjligheter till ytterligare andlig tillväxt. Jehovas vittnen i Ekvatorialguinea fortsätter nitiskt att plantera och vattna sanningens säd, övertygade om att Gud kommer att fortsätta att få det ”att växa”. (1 Korinthierna 3:6) Det är utan tvivel ett idealiskt klimat för andlig tillväxt i Ekvatorialguinea!

[Fotnoter]