I Baia Mare, Cluj-Napoca, Tîrgu Mureş och Ocna-Mureş höll bröderna många sammankomster med hundratals vittnen och intresserade personer närvarande. En höjdpunkt vid sammankomsten i Baia Mare i juni 1945 var dopet, som hölls en mil utanför staden. Efter det att doptalet hade hållits i en broders trädgård blev de 118 dopkandidaterna döpta i floden Lăpuşul, som flöt invid trädgården. Det var ett oförglömligt dop i en vacker omgivning.

I Tîrgu Mureş hyrde bröderna en teater som hade 3 000 sittplatser. Dagen före sammankomsten började bröderna komma med häst och vagn, tåg och cykel samt gående till fots. Några började omedelbart predika och inbjuda människor till det offentliga föredraget som handlade om Noas ark. När vännerna fick se plakat överallt i staden med vacker text som annonserade talet, började många av dem gråta av glädje. De hade aldrig trott att de skulle få sådan frihet att predika de goda nyheterna!

Brödernas hårda arbete blev rikt välsignat. Det kom så många att man måste montera upp två högtalare utanför teatern för dem som inte kunde komma in i lokalen. Detta ledde till att många i grannskapet kunde höra programmet från sina fönster. Stadens ämbetsmän och andra framstående personer blev inbjudna för att de själva skulle få se och höra Jehovas vittnen. De fyllde faktiskt alla platser som var reserverade för dem. De sjöng också med i sångerna.

Det första landskonventet

Veckoslutet den 28 och 29 september 1946 höll Jehovas vittnen i Rumänien sitt första landskonvent. Det hölls på den romerska arenan (Arenele Romane) i Bukarest. Förutom att det rumänska järnvägsbolaget gick med på att ställa upp med ett extratåg, sänktes också biljettpriset med 50 procent! Tåget förde över tusen bröder till huvudstaden från några av de mest avlägsna delarna av landet. Många bar plakat och väckte en hel del nyfikenhet längs vägen. Men resan var inte utan incidenter.

Prästerskapet hade fått höra om konventet och försökte stoppa tåget. Klockan nio på morgonen fredagen före sammankomsten började vittnen i Bukarest samlas vid järnvägsstationen för att välkomna sina bröder som skulle komma inom en timme. De väntade tålmodigt till klockan sex på kvällen, då tåget äntligen rullade in på stationen. Det går inte att beskriva begeistringen när besökare och värdar omfamnade varandra. Beväpnad polis var där för att upprätthålla ordningen, men de hade inget att göra.

Mycket av Bukarest hade förstörts under kriget, däribland omkring 12 000 hus, och därför var det ont om logi. Men bröderna var uppfinningsrika. För att ordna med extra ”sängar” köpte de en mängd halm och lade ut den på gräsmattan hos en broder som bodde i en förort som hette Berceni. Eftersom det var ovanligt varmt för att vara i slutet av september, kunde vuxna och barn sova gott på halmen under den stjärnklara himlen. På det stället står nu en ny fin Rikets sal.

De 3 400 som var närvarande vid konventet på lördagsförmiddagen blev hänförda då de fick höra att Vakttornet återigen skulle ges ut två gånger i månaden på både rumänska och ungerska. Tusen exemplar av den första upplagan delades faktiskt ut bland bröderna den förmiddagen. Under en tid innehöll tidskriften fyra studieartiklar i varje nummer så att alla skulle kunna ta igen den undervisning som de hade gått miste om under kriget.

Söndagsförmiddagen var avsedd för vittnande. Överallt kunde man se grupper av förkunnare som annonserade det offentliga föredraget. Deras plakat hade bilder av en hammare, ett svärd och ett städ. Texten löd: ”’Svärd smids till plogbillar’. Gud har inspirerat dessa ord. Två profeter har skrivit ner dem. Men vilka skall uppfylla dem?” Förkunnarna delade ut inbjudningar och erbjöd tidskrifter, som de bar i vita tygväskor, på vilka det stod ”Jehovas vittnen” eller ”Förkunnare av Guds kungarike” eller ”Förkunnare av teokratin”.

Den eftermiddagen började Martin Magyarosi det offentliga föredraget med orden: ”I dag håller stormakterna en fredskonferens i Paris. Här vid vårt konvent är vi 15 000 närvarande. Om man skulle visitera alla Jehovas vittnen som är här, skulle man inte hitta ett enda svärd eller skjutvapen. Varför det? Jo, därför att vi redan har smitt våra svärd till plogbillar!” Det talet var både kraftfullt och aktuellt med tanke på att man överallt kunde se tydliga spår av kriget.

På söndagen var justitieministern, en sekreterare vid inrikesdepartementet, ett antal poliser och en grupp ortodoxa präster närvarande. Både bröderna och ämbetsmännen var inställda på att prästerna skulle ställa till bråk, vilket de hade hotat att göra. Men det var bara en präst som försökte störa programmet. När bröderna under det offentliga föredraget fick syn på honom på väg mot podiet, gensköt de honom och tog ett fast grepp om armarna på honom och förde honom tillbaka till sittplatserna. ”En ortodox präst behöver inte tala till den här publiken”, viskade de i hans öra, ”men du är välkommen att sitta ner och lyssna.” Han försökte inte göra om det. Senare sade justitieministern att han hade tyckt om talen och att han var imponerad av Jehovas vittnens ordning.

Senare skrev en broder med tanke på konventet: ”Fiendens konspiration misslyckades totalt, och vännerna återvände glada hemåt igen.” De visade också en förnyad anda av frid och endräkt, vilket var uppmuntrande, eftersom många hade kommit till konventet med blandade känslor med tanke på de motsättningar som hade utvecklats under kriget.

[Bild på sidan 102]

En kretssammankomst i Baia Mare 1945

[Bild på sidan 105]

Affisch för landskonventet 1946