Andra världskriget medför fler prövningar

I gryningen den 1 september 1939 stormade tyska trupper in i Polen, vilket utlöste ännu en världsomfattande konflikt, en konflikt som kom att påverka Rumänien både långvarigt och djupt. I sin strävan efter kontroll delade Sovjetunionen och Tyskland, som hade undertecknat en icke-angreppspakt, sedan upp Östeuropa. Rumänien delade de som en paj. Ungern tog norra Transsylvanien, Sovjetunionen tog Bessarabien och norra Bukovina, och Bulgarien tog södra Dobrogea. Det gjorde att Rumänien förlorade omkring en tredjedel av sin befolkning och sitt territorium. År 1940 blev Rumänien en fascistisk diktatur.

Den nya regeringen upphävde konstitutionen och erkände endast nio kyrkosamfund, av vilka de främsta var den ortodoxa, den katolska och den lutherska kyrkan. Förbudet mot Jehovas vittnen kvarstod. Terroristhandlingar var vanligt förekommande, och i oktober 1940 ockuperade tyska trupper landet. Under dessa extrema förhållanden upphörde korrespondensen mellan Rumänien och Centraleuropeiska kontoret så gott som helt.

Eftersom flertalet Jehovas vittnen i området bodde i Transsylvanien, flyttade Martin Magyarosi dit från Bukarest och slog sig ner i Tîrgu Mureş. Hans hustru, Maria, hade av hälsoskäl flyttat dit tidigare. Pamfil och Elena Albu, som också hade tjänat vid kontoret i Bukarest, flyttade längre norrut, till Baia Mare. Från dessa båda städer reorganiserade bröderna Magyarosi och Albu predikoarbetet och den underjordiska framställningen av Vakttornet. Deras medarbetare, Teodor Morăraş, stannade kvar i Bukarest, där han, tills han greps 1941, samordnade verksamheten i det som fanns kvar av Rumänien.

Bröderna fortsatte hela tiden att arbeta i tjänsten och lämna biblisk litteratur så ofta de kunde, men de var mycket försiktiga. De lämnade till exempel broschyrer på offentliga platser, som restauranger och tågkupéer, i hopp om att någon skulle få syn på dem och vilja läsa dem. De fortsatte också att lyda förmaningen i Bibeln att församlas för att uppmuntra varandra andligen, men de fick naturligtvis vara försiktiga så att de inte väckte misstankar. (Hebr. 10:24, 25) De som bodde på landet utnyttjade till exempel de fester som var vanliga i samband med skörden, då bönderna hjälpte varandra och sedan firade den genom att skämta och berätta historier. Bröderna ersatte bara dessa fester med kristna möten.

”På allt sätt trängda”

Broder Magyarosi greps i september 1942, men han fortsatte att samordna predikoarbetet från fängelset. Paret Albu greps också, tillsammans med 1 000 andra bröder och systrar, av vilka många släpptes efter det att de blivit misshandlade och kvarhållna i häkte i omkring sex veckor. Hundra vittnen, däribland många systrar, fick fängelsestraff på mellan 2 och 15 år för att de som kristna ville vara neutrala. Fem bröder dömdes till döden, ett straff som senare ändrades till livstids fängelse. I skydd av mörkret släpade beväpnad polis till och med bort mödrar och små barn och lämnade deras djur utan tillsyn och deras hem övergivna för tjuvar att plundra.

I fånglägren togs bröderna emot av en ”välkomstkommitté” av vakter som brukade binda ihop fötterna på dem och hålla dem nere på golvet medan en annan slog de nakna fötterna med en knölpåk. Ben bröts, tånaglar föll av, och huden blev svart och lossnade ibland som barken från ett träd. Präster som patrullerade lägren och bevittnade dessa övergrepp brukade hånle och säga: ”Var är nu din Jehova som skall befria dig ur våra händer?”

Bröderna var ”på allt sätt trängda ... men inte lämnade i sticket”. (2 Kor. 4:8, 9) De tröstade faktiskt andra fångar med hoppet om Guds kungarike, och några tog det till hjärtat. Tänk till exempel på Teodor Miron från byn Topliţa i nordöstra Transsylvanien. Eftersom Teodor redan före andra världskriget hade dragit slutsatsen att Gud förbjuder att man tar människoliv, vägrade han att göra militärtjänst. Därför dömdes han i maj 1943 till fem års fängelse. Kort därefter träffade han Martin Magyarosi, Pamfil Albu och andra vittnen i fängelset, och han tackade ja till ett bibelstudium. Han gjorde snabba andliga framsteg, och inom några veckor överlämnade han sig åt Jehova. Men hur kunde han bli döpt?

Det dök upp ett tillfälle till det när Teodor och omkring 50 andra rumänska vittnen fördes till det nazistiska lägret i Bor i Serbien. På vägen dit stannade de till i Jászberény i Ungern, där över hundra ungersktalande bröder förenade sig med dem. Under uppehållet skickade vakterna några bröder till floden för att fylla på en vattentunna. Eftersom bröderna hade vunnit vakternas förtroende, fick de gå utan tillsyn. Teodor följde med dem och blev döpt i floden. Från Jászberény fördes fångarna med tåg och flodbåt till Bor.

I lägret i Bor fanns då 6 000 judar, 14 adventister och 152 vittnen. ”Förhållandena var hemska”, påminner sig broder Miron, ”men Jehova tog hand om oss. En vänlig vakt som ofta sändes till Ungern förde med sig litteratur in i lägret. Några vittnen som han kände och litade på såg till hans familj medan han var borta, och han blev därför som en bror för dem. Denne man, en löjtnant, brukade varna om något var på gång. Det fanns 15 äldste, som det nu heter, i lägret, och de ordnade med tre möten i veckan. Trots att man arbetade i skift var i medeltal omkring 80 närvarande. Vi firade också Åminnelsen.”

I vissa läger tilläts vittnen utifrån att ge de fängslade bröderna mat och annat. Mellan 1941 och 1945 skickades omkring 40 vittnen från Bessarabien, Moldova och Transsylvanien till koncentrationslägret i Şibot i Transsylvanien. De arbetade varje dag vid ett sågverk. Eftersom det var ont om mat i lägret, kom vittnen som bodde i närheten varje vecka med mat till sågverket. Bröderna delade ut detta efter behov.

Tack vare sådana goda gärningar kunde ett utmärkt vittnesbörd avges både till medfångar och till vakter. Vakterna märkte också att Jehovas vittnen var ansvarskännande och pålitliga. Därför gav de dem sådan frihet som man normalt inte gav fångar. En av vakterna i Şibot kom även med i sanningen.

[Ruta/Bild på sidorna 98–100]

Vi sjöng medan bomberna föll

Teodor Miron

Född: 1909

Döpt: 1943

Bakgrund: Lärde känna Bibelns sanning i fängelse. Satt 14 år i nazistiska koncentrationsläger och kommunistiska arbetsläger och fängelser.

Den 1 september 1944, då tyska trupper retirerade, var jag en av de 152 bröder som tillsammans med andra fångar fördes från koncentrationslägret i Bor i Serbien till Tyskland. Vissa dagar hade vi ingen mat. När vi fick något lite, till exempel betor som låg utefter vägen intill åkrar, delade vi allting lika. När någon var för svag för att gå, rullade de starka honom vidare i en skottkärra.

Till slut kom vi fram till en järnvägsstation, där vi vilade i omkring fyra timmar innan vi lastade av två godsvagnar utan tak för att vi själva skulle få plats. Det fanns bara ståplatser, och vi hade inga varma kläder, bara var sin filt som vi kunde ha över huvudet när det började regna. Så reste vi hela natten. Klockan tio dagen därpå, när vi kom fram till en by, bombade två plan vårt lok och fick tåget att stanna. Ingen av oss dödades, trots att vi var i vagnarna precis bakom loket. Men man kopplade ett annat lok till vår vagn, och vi fortsatte vår väg.

Medan vi gjorde uppehåll i två timmar vid en station omkring tio mil längre bort, fick vi se några män och kvinnor bära på korgar med potatis. Potatisförsäljare, tänkte vi. Men vi hade fel. Det var våra andliga bröder och systrar, som hade fått höra om vår situation och visste att vi var hungriga. De gav var och en av oss tre stora, kokta potatisar, en bit bröd och lite salt. Detta ”manna från himlen” uppehöll oss under ytterligare 48 timmar, tills vi i början av december kom fram till Szombathely i Ungern.

Vi blev kvar i Szombathely över vintern, och vi levde i huvudsak på majs som vi hittade under snön. I mars och april 1945 bombades denna vackra stad, och på gatorna låg fullt med lemlästade kroppar. Många var begravda under spillrorna, och ibland kunde vi höra deras rop på hjälp. Utrustade med spadar och andra redskap kunde vi gräva fram några av dem.

Trots att bomber träffade byggnader runt omkring oss, klarade sig vårt hus. Varje gång flyglarmet gick rusade alla förskräckt för att söka skydd. Först rusade vi också, men vi insåg snart att det var meningslöst att springa, eftersom det ändå inte fanns några ordentliga skyddsrum. Vi stannade därför där vi var och försökte hålla oss lugna. Snart stannade vakterna också hos oss. De sade att vår Gud kanske skulle beskydda dem också! Den 1 april, vår sista natt i Szombathely, föll bomberna som aldrig förr. Trots det stannade vi kvar i vår byggnad och lovprisade Jehova med sång och tackade honom för vår sinnesfrid. (Fil. 4:6, 7)

Följande dag blev vi befallda att ge oss av till Tyskland. Vi hade två hästdragna vagnar, så vi åkte och gick omkring tio mil, tills vi kom fram till en skog 13 kilometer från den ryska fronten. Där övernattade vi på en rik godsägares mark, och följande dag frigav våra vakter oss. Tacksamma mot Jehova, som hade uppehållit oss både fysiskt och andligt, sade vi under tårar farväl till varandra och begav oss hemåt, några till fots och andra med tåg.