År 1920, när arbetet reorganiserades, fanns det omkring 1.800 Rikets förkunnare i Rumänien.

Trots alla motgångarna nämnde årsrapporten för 1937 att det fanns 75 församlingar med 856 förkunnare i Rumänien. Och vid Åminnelsen var 2.608 närvarande.

Man predikar offentligt igen

Vittnena lät ingen tid gå förlorad. De började genast predika från hus till hus. Men det var inte lätt för dem som i många år modigt hade bedrivit arbetet under jorden genom informellt vittnande. Nu när de kunde predika offentligt var de nervösa för det. De flesta hade aldrig gjort det tidigare, och senast någon av dem hade predikat från hus till hus var i slutet av 1940-talet. Vilka resultat får de uppleva? Låt oss se.

En lämplig plats att börja med är huvudstaden, Bukarest, som har 2,5 miljoner invånare. För två år sedan fanns det bara fyra församlingar i staden. Nu finns det tio församlingar, och över 2.100 kom till firandet av Åminnelsen år 1992. Man leder många produktiva bibelstudier i hem, och därför kommer säkert en del nya församlingar snart att bildas.

Craiova är en stad på cirka 300.000 invånare i sydvästra delen av landet. Fram till 1990 fanns det bara ett 80-tal vittnen i hela staden. Sedan slog pionjärandan igenom, och arbetet sköt fart. Bara under 1992 blev 74 personer döpta, och man leder mer än 150 bibelstudier. De nu över 200 förkunnarna söker ivrigt efter en lämplig plats för en Rikets sal.

I Tirgu-Mures gick en av systrarna och två bröder till den ortodoxe prästen för att hon skulle få sitt namn struket ur kyrkans medlemsregister. När prästen fick klart för sig varför de kom, bjöd han in dem, och de fick ett fint samtal med honom. Prästen sade sedan: ”Jag avundas er, men inte på ett negativt sätt. Vi borde utföra det arbete ni utför. Det är verkligen illa att den ortodoxa kyrkan är en sovande jätte!” Han tog sedan emot broschyren Bör man tro på treenighetsläran? och ett nummer av Vakttornet. Systern är glad över att hon inte längre tillhör den ”sovande jätten”. — Uppenbarelseboken 18:4.

Det är betecknande att de flesta som omfattar sanningen i dag är unga människor. Hur kommer det sig? Antagligen väntade de sig mycket av regimskiftet, men de blev desillusionerade. De är glada över att få veta att endast Jehovas kungarike kan medföra en bestående lösning på våra problem. — Psalm 146:3—5.

Stora saker händer på små orter

Ocoliş är en liten by i norra Rumänien. År 1920 återvände en man vid namn Pintea Moise från den ryska fronten, där han hade tagits som krigsfånge. Han hade en gång i tiden varit katolik men blivit baptist innan han återvände. Tre veckor senare fick han besök av bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Efter besöket tillkännagav han: ”Nu har jag funnit sanningen om Gud!” År 1924 fanns det en grupp på 35 i Ocoliş.

I dag finns det 170 Rikets förkunnare där på en befolkning som uppgår till 473 personer. Varje förkunnare har omkring två hus på sitt tilldelade distrikt, och de bearbetar också kringliggande byar. Ändå är de optimistiska. De har nyligen byggt en vacker Rikets sal med plats för 400. Allt arbete har gjorts av vittnena på orten.

Valea Largă heter platsen där bröderna Szabo och Kiss slog sig ner år 1914. År 1991 fanns det åtta församlingar och 582 Rikets förkunnare bland de 3.700 invånarna. Vid Åminnelsen 1992 var 1.082 närvarande — nästan var tredje invånare i den här dalen.

År 1946 hade omkring 1.630 nya blivit döpta.