Underjordisk tryckning

Under förbudet smugglades andlig mat in i Rumänien i form av trycksaker, stenciler eller liknande och duplicerades lokalt. Ibland hade materialet översatts till rumänska och ungerska, men för det mesta måste det översättas inom landet från engelska, franska, italienska eller tyska. Det var många som tjänstgjorde som kurirer, till exempel utländska turister som besökte landet, studenter som kom för att studera och rumäner som varit utomlands.

Säkerhetspolisen gjorde stora ansträngningar för att komma på kurirerna och även för att upptäcka var i Rumänien litteraturen framställdes. Av försiktighetsskäl använde bröderna sig därför av flera privata hem i större och mindre städer. I dessa hem byggde de upp hemliga ljudisolerade rum, där de installerade sin dupliceringsutrustning. Ibland var dessa rum dolda bakom eldstäder, som vanligtvis var placerade vid en vägg. Men bröderna konstruerade eldstäderna så att de kunde flyttas och ge tillträde till en dold ingång.

Sándor Parajdi arbetade i ett hemligt tryckeri i Tîrgu Mureş, där han framställde dagens text, Tjänsten för Guds kungarike, Vakttornet och Vakna! ”Under veckosluten arbetade vi upp till 40 timmar och turades om att sova en timme i taget”, erinrar sig Sándor. ”Lukten av kemikalier trängde in i våra kläder och vår hud. En gång när jag kom hem sade min treårige son: ’Pappa, du luktar precis som dagens text!’”

Traian Chira, en äkta man och far, duplicerade och transporterade litteratur i distriktet Cluj. Traian hade fått en gammal handdriven dupliceringsapparat som kallades Kvarnen och som borde ha skrotats för länge sedan. Den fungerade, men resultatet var dåligt. Traian bad därför en broder som var mekaniker att se över den. Brodern inspekterade maskinen, men hans allvarliga ansiktsuttryck avslöjade att fallet var hopplöst. Sedan lyste hans ansikte upp, och han sade: ”Jag kan bygga en ny åt dig!” Han gjorde faktiskt mycket mer än så. Han gjorde också i ordning en verkstad i källaren hos en syster och byggde sin egen svarv. I stället för att bara tillverka en dupliceringsapparat tillverkade han över tio! Dessa nya apparater skickades till olika delar av landet, och med hjälp av dem kunde man göra ett fint arbete.

Under 1980-talet fick ett antal bröder lära sig att sköta dupliceringsapparater för offsettryck, som var mycket bättre maskiner. Den förste som utbildades var Nicolae Bentaru, som i sin tur undervisade andra. Litteraturframställningen hos familjen Bentaru var som så ofta ett familjeföretag, där alla i familjen hjälpte till. Det var naturligtvis inte lätt att hålla detta hemligt, särskilt inte under den tid då säkerhetspolisen spionerade på människor och gjorde husrannsakningar. Bröderna brukade därför arbeta intensivt under veckosluten för att snabbt få litteraturen tryckt och utskickad. Varför under veckosluten? Jo, därför att de hade sina vanliga arbeten under veckan.

Bröderna måste också vara försiktiga när de köpte papper. Om en kund så bara ville köpa ett ris papper, omkring 500 ark, måste han förklara vad han skulle använda det till. Men tryckerierna använde upp till 40 000 ark i månaden! Bröderna måste därför vara försiktiga när de hade med affärspersonal att göra. Och eftersom det var vanligt med kontroller utefter vägarna, måste de också vara på sin vakt när de transporterade papperet.

[Ruta på sidorna 132, 133]

Dupliceringsmetoder

Under 1950-talet var den enklaste och bästa metoden att duplicera biblisk litteratur att skriva av den för hand, ibland med hjälp av karbonpapper. Den här metoden var långsam och omständlig, men den hade den stora fördelen att de som skrev av litteraturen lärde sig mycket av innehållet utantill. När de var fängslade kunde de därför ge andra stor andlig uppmuntran. Bröderna använde också skrivmaskiner, men dessa måste registreras hos polisen och var svåra att få tag på.

Stencilapparater började komma i slutet av 1950-talet. För att göra stenciler gjorde bröderna en blandning av lim, gelatin och vax som de bredde ut i ett jämnt och tunt lager på en jämn rektangulär yta, helst av glas. Med ett speciellt bläck som de framställde själva präglade de texten på ett papper. När bläcket torkat pressade de papperet jämnt mot den vaxade ytan och fick på så sätt en stencil. Men dessa stenciler höll inte så länge, och därför måste bröderna hela tiden tillverka nya. Och precis som med handskrivna kopior av artiklar utgjorde stencilerna också en säkerhetsrisk, eftersom den som skrivit dem kunde identifieras genom sin handstil.

Från 1970-talet och fram till de sista åren av förbudet byggde och använde bröderna mer än tio bärbara, handdrivna dupliceringsapparater. De var tillverkade efter en modell från Österrike, och bröderna använde plastat papper som tryckplåtar. Bröderna kallade den här maskinen för Kvarnen. I slutet av 1970-talet fick man några arkmatade offsetpressar, men eftersom bröderna inte kunde tillverka plåtar förblev maskinerna oanvända. Men med början 1985 lärde en broder, en kemiingenjör från det dåvarande Tjeckoslovakien, bröderna hur de skulle tillverka plåtar. Därefter förbättrades kvaliteten och produktionen avsevärt.

Två år senare fick jag också ansvaret att köpa papper till vårt lokala underjordiska tryckeri. År 1980 fick jag lära mig att trycka och att hjälpa till med att framställa Vakttornet och Vakna! och andra publikationer. Vi använde en stencilapparat och en annan liten, manuellt driven press.

Under tiden träffade jag Veronica, en fin syster som hade visat sin trohet mot Jehova, och vi gifte oss. Veronica visade sig vara till stor hjälp för mig i mitt arbete. År 1981 lärde Otto Kuglitsch från avdelningskontoret i Österrike mig att sköta vår första arkmatade offsetpress. År 1987 installerade vi en andra press i Cluj-Napoca, och jag fick i uppdrag att lära upp dem som skulle sköta den.

[Bild på sidan 133]

Kvarnen

[Bilder på sidan 134]

Veronica och Nicolae Bentaru i den hemliga bunkern under deras hus