Fiendens metoder

I sina försök att försvaga tron hos Jehovas tjänare eller att skrämma dem till underkastelse anlitade kommunisterna spioner och förrädare och använde sig av tortyr, lögnpropaganda och dödshot. Spionerna och angivarna kunde vara grannar, arbetskamrater, avfällingar, familjemedlemmar och agenter för säkerhetspolisen. De senare infiltrerade till och med församlingarna genom att låtsas vara intresserade av sanningen och lära sig teokratiska uttryck. Dessa ”falska bröder” orsakade stor skada och många gripanden. En av dem, Savu Gabor, hade till och med en ansvarsfull ställning. Han avslöjades 1969. (Gal. 2:4)

Agenter från myndigheterna spionerade också på enskilda och familjer med hjälp av dolda mikrofoner. Timotei Lazăr berättar: ”När jag satt i fängelse på grund av att jag som kristen ville vara neutral, kallade säkerhetspolisen regelbundet mina föräldrar och min yngre bror till sitt högkvarter, där de kunde förhöra dem i upp till sex timmar åt gången. Vid ett sådant tillfälle placerade de dolda mikrofoner i vårt hem. Den kvällen såg min bror, som var elektriker, att elmätaren snurrade onormalt fort. Han undersökte vad det berodde på och upptäckte då två dolda mikrofoner, som han fotograferade och tog ner. Följande dag kom agenterna för säkerhetspolisen och frågade efter sina leksaker, som de kallade dem.”

Lögnpropaganda kom ofta i form av artiklar, som tidigare hade publicerats i andra kommunistländer. Artikeln ”Jehovistsekten och dess reaktionära karaktär” var exempelvis tagen från en rysk tidning. Artikeln anklagade Jehovas vittnen för att ha ”karaktären av en typisk politisk organisation”, vars mål ”är att utföra en omstörtande verksamhet i socialistländer”. Den uppmuntrade också läsarna att rapportera alla som spred vittnenas läror. Men för tänkande människor var denna politiska propaganda från våra motståndare ett indirekt medgivande om att de hade misslyckats, eftersom den kungjorde för alla att Jehovas vittnen fortfarande var vid liv och långt ifrån tysta.

När agenterna för säkerhetspolisen tog till fånga någon broder eller syster, visste deras utstuderade grymhet inga gränser. För att få sina offer att tala använde de till och med kemiska ämnen, som påverkade sinnet och nervsystemet. Så här berättar Samoilă Bărăian, som utsattes för ett sådant övergrepp: ”När de hade börjat sitt förhör tvingade de mig att ta droger, som skadade mig mer än misshandeln. Jag märkte snart att allt inte stod rätt till med mig. Jag kunde inte längre gå rakt fram och inte heller gå uppför trappor. Därefter fick jag kroniska sömnproblem. Jag kunde inte koncentrera mig och talade stapplande.

Mitt fysiska tillstånd fortsatte att försämras. Efter en månad eller så förlorade jag smaksinnet. Mitt matsmältningssystem bröt samman, och jag fick en känsla av att mina leder inte längre hängde ihop. Jag hade hemska smärtor. Jag fick sådan fotsvett att mina skor gick sönder på två månader, och jag måste slänga dem. ’Varför fortsätter du att ljuga?’ skrek min förhörsledare. ’Inser du inte vad du har blivit?’ Jag höll på att explodera av ilska och hade svårt att behärska mig.” Broder Bărăian tillfrisknade så småningom helt.

Säkerhetspolisen använde också mental tortyr, som Alexa Boiciuc berättar: ”Den värsta natten var när de väckte mig och förde mig till en lokal där jag kunde höra hur en broder blev slagen. Senare hörde jag en syster skrika, och därefter hörde jag min mors röst. Jag hade föredragit att själv bli misshandlad än att utstå detta.”

Bröder fick höra att de skulle gå fria om de avslöjade namnen på andra vittnen och var och när de hade möten. Hustrur uppmuntrades att överge sina fängslade män för att deras barn skulle få en bättre framtid.

Eftersom många bröder hade fått sin egendom konfiskerad av staten, tvingades de att arbeta på kollektivjordbruk. Arbetet var rätt bra, men problemet var att männen måste vara med vid alla politiska möten som hölls. De som inte kom blev hånade, och de fick nästan ingen lön. En sådan situation skapade naturligtvis problem för Jehovas vittnen, som inte alls ville delta i några politiska möten eller aktiviteter.

När myndigheternas agenter gjorde husrannsakningar hos vittnena, tog de också personliga tillhörigheter, i synnerhet sådant som kunde säljas. Och mitt i vintern kunde de riva ner spisar, den enda värmekällan i husen. Varför denna grymhet? Jo, eftersom spisar, som de sade, var ett bra ställe att gömma litteratur i. Men bröderna lät sig inte tystas. Också de som uthärdade missförhållandena och umbärandena i arbetslägren och fängelserna fortsatte, som vi nu skall se, att vittna om Jehova och att trösta varandra.

Man lovprisar Jehova i läger och fängelser

Förutom fängelser hade Rumänien tre stora arbetsläger. Ett låg i Donaudeltat, ett annat på den stora ön Brăilei och ett tredje på den kanal som förenar Donau med Svarta havet. I början av den kommunistiska eran fick fängslade vittnen ofta sitta tillsammans med sina tidigare förföljare, vilka var fängslade på grund av sina förbindelser med den tidigare regimen. En broder, som var kretstillsyningsman, satt fängslad tillsammans med 20 präster! Detta ledde naturligtvis till många intressanta diskussioner!

I ett fängelse hade till exempel en broder långa samtal med en professor i teologi, som tidigare hade examinerat blivande präster. Brodern upptäckte snart att professorn knappt visste någonting om Bibeln. Bland de fångar som lyssnade på samtalet fanns en general från den gamla regimen.

Generalen frågade professorn: ”Hur kommer det sig att enkla hantverkare kan Bibeln bättre än du?”

Professorn svarade: ”Vid de teologiska seminarierna får vi lära oss kyrkans traditioner och liknande, men inte Bibeln.”

Generalen blev inte imponerad. Han sade: ”Vi litade på er kunskap, men nu inser jag att vi har blivit fullständigt vilseledda.”

Så småningom kom ett antal fångar till exakt kunskap om sanningen och överlämnade sina liv åt Jehova, däribland en man som avtjänade ett 75 år långt straff för rån. Denne mans personlighet genomgick en så stor förändring att det uppmärksammades av fängelseledningen. De gav honom ett nytt arbete, ett arbete som normalt inte skulle ges åt någon som satt fängslad för rån. Han fick gå till staden ensam för att köpa saker till fängelset.

Men fängelselivet var hårt, och det var ont om mat. Fångarna bad till och med att man inte skulle skala deras potatisar för att de skulle få lite mer att äta. De åt också betor, gräs, löv och annan växtlighet bara för att känna sig mätta. Många dog av undernäring, och alla drabbades av dysenteri.

Under sommaren skyfflade och förflyttade bröder i Donaudeltat jord för den damm som byggdes där. Under vintern skar de vass medan de stod på isen. De sov i en gammal färja av järn, där de uthärdade kyla, smuts, löss och hjärtlösa vakter, som förblev helt oberörda även när en fånge dog. Men hur deras förhållanden än var så uppmuntrade och hjälpte bröderna varandra att förbli andligt starka. Begrunda Dionisie Vârcius erfarenhet.

Strax innan Dionisie släpptes frågade en officer honom: ”Har fängelsevistelsen lyckats förändra din tro, Vârciu?”

”Ursäkta mig”, svarade Dionisie, ”men skulle du byta ut en kostym av hög kvalitet mot en av sämre kvalitet?”

”Nej”, svarade officeren.

”Nej, just det. Under min fängelsevistelse har ingen erbjudit mig något bättre än min tro. Så varför skulle jag byta ut den?” fortsatte Dionisie.

Då skakade officeren hand med Dionisie och sade: ”Du är fri, Vârciu. Behåll din tro.”

Sådana bröder och systrar som Dionisie var inga övermänniskor. Deras mod och andliga styrka kom från tron på Jehova, en tro som de höll levande på fantastiska sätt. (Ords. 3:5, 6; Fil. 4:13)

[Bild på sidan 117]

Avlyssningsapparat som användes av säkerhetspolisen

[Bild på sidan 120]

Periprava, ett arbetsläger i Donaudeltat