”Tänker du skjuta mig?”

Prästerna rasade mot Jehovas vittnen i sina predikningar. De fortsatte också att utöva påtryckningar på regeringen för att få den att förbjuda verksamheten. Religionsdepartementet, prästerskapets politiska redskap, fortsatte naturligtvis att använda polisen för att trakassera bröderna. Vid ett tillfälle klev en polischef och hans kollega utan tillåtelse in i ett hem, där man höll kristna möten.

”Jag vill se ert tillstånd att ha religiösa möten”, sade polischefen till mannen i huset, en broder som vi kan kalla George.

George, som visste att polischefen antagligen inte hade något tillstånd, svarade: ”Vem har gett dig rätt att komma in i mitt hem?”

Då mannen inte kunde svara bad George honom gå sin väg. Motvilligt gick han mot dörren. Men på vägen ut befallde han sin kollega att hålla vakt vid grinden och att gripa George om han skulle försöka lämna tomten. När George senare gick utanför grinden grep polisen honom ”i lagens namn”.

”I vilken lags namn?” frågade George.

”Jag har en häktningsorder för dig”, försäkrade han.

George som varit polis och kunde lagen bad då att få se häktningsordern. Och som George misstänkte hade mannen ingen. Eftersom han inte lagligen kunde gripa George, laddade han sitt vapen i tanken att han skulle skrämma George.

”Tänker du skjuta mig?” frågade George.

”Nej”, svarade polisen, ”jag är väl inte dum heller.”

”Varför laddade du då ditt vapen?” frågade George.

I och med det insåg mannen hur dumt han hade handlat och gick därifrån. Eftersom George inte ville att detta skulle upprepas, stämde han polischefen för att ha gjort intrång på privat egendom. Förvånansvärt nog dömdes polischefen till böter och 15 dagar i fängelse.

Vid ett annat tillfälle kunde en äldre broder avge ett fint vittnesbörd i en domstol. Domaren hade i sin hand två böcker utgivna av Jehovas vittnen, som han viftade med framför brodern, medan han anklagade honom för att sprida religiös propaganda.

”Om du dömer mig för att jag förkunnar Guds ords sanning”, svarade brodern, ”så betraktar jag det inte som ett straff, utan som en ära. Herren Jesus sade till sina lärjungar att de skulle glädja sig om de blev förföljda för rättfärdighets skull, eftersom det var så de forntida profeterna blev behandlade. Ja, Jesus själv blev faktiskt förföljd och till och med hängd på en påle, inte för att han hade gjort något orätt, utan för att han förkunnade den sanning han hade fått från Gud.”

Brodern fortsatte: ”Om därför domstolen dömer mig för att jag genom dessa båda böcker förkunnar Jesu budskap om Guds kungarike, så skulle den döma en man som inte har begått något brott.” Domaren lade ner fallet.

”Ingen annanstans får bröderna uthärda större svårigheter”

Efter 1929 sjönk priset på jordbruksprodukter drastiskt, och det var utbredd arbetslöshet och politisk oro, och allt detta ledde till en snabb tillväxt av extremistiska politiska grupper, däribland fascister. Dessutom kom Rumänien under 1930-talet alltmer under inflytande av Nazityskland. Detta bådade inte gott för Jehovas vittnen. I Årsboken för 1936 hette det faktiskt: ”Ingen annanstans får bröderna uthärda större svårigheter än i Rumänien.” Mellan åren 1933 och 1939 hölls 530 rättegångar mot Jehovas vittnen. Åklagarna yrkade naturligtvis hela tiden på att verket skulle förbjudas och att kontoret i Bukarest skulle stängas.

Klockan åtta på kvällen den 19 juni 1935 kom så slutligen polisen till kontoret med vad som visade sig vara en olaglig fullmakt. De beslagtog arkiven och över 12 000 broschyrer och ställde ut en vakt. Men en broder, som smet ut genom bakdörren, kontaktade en vänligt stämd advokat, som också var senator. Denne ringde upp de inblandade myndigheterna och fick den olagliga stängningen upphävd och fick dem att återlämna alla arkiv. Men fristen blev kortlivad.

Den 21 april 1937 utfärdade religionsdepartementet så en order som publicerades i den officiella tidningen och i andra tidningar. Ordern förklarade att Jehovas vittnens verksamhet var strängt förbjuden i Rumänien och att de som spred eller läste deras litteratur skulle gripas och straffas och att deras litteratur skulle konfiskeras.

Bröderna överklagade beslutet. Men den inblandade ministern sköt upp rättegången tre gånger, eftersom han visste att han inte hade mycket att komma med. När så dagen för rättegången till slut var inne, hade kung Carol II infört diktatur i Rumänien, och i juni 1938 utfärdades en ny order mot Jehovas vittnen. Bröderna inledde en ny process. De skrev också ett officiellt memorandum till kungen och förklarade att vittnenas litteratur är undervisande och att den varken är omstörtande eller framkallar allmän oordning. I memorandumet påpekade man också att en högre domstol tidigare hade kommit fram till detta. Kungen skickade detta memorandum vidare till religionsdepartementet. Vad blev reaktionen? Den 2 augusti 1938 lät departementet stänga och försegla kontoret i Bukarest.

Under den här svåra tiden greps ett antal bröder, och även hela familjer, och dömdes till fängelse, i vissa fall bara för att de sjöng Rikets sånger i sina hem. Straffen varierade från tre månader till två år. Hur kunde man komma på bröderna med detta? Många som var påverkade av prästerskapet spionerade på vittnena. Dessa spioner uppträdde som hantverkare, försäljare osv.

Alla som hittades med vår litteratur greps också. En broder som arbetade i skogen som skogshuggare tog med sig sin bibel och Årsboken. En dag sökte polisen igenom allas personliga tillhörigheter och fann broderns litteratur. De grep honom och tvingade honom att till fots gå med dem de 20 milen till domstolen, där han dömdes till sex månaders fängelse. Fängelserna var överfulla, smutsiga och fulla med löss. Den enda mat som serverades var en vattnig soppa.

Den nya regeringen upphävde konstitutionen och erkände endast nio kyrkosamfund, av vilka de främsta var den ortodoxa, den katolska och den lutherska kyrkan. Förbudet mot Jehovas vittnen kvarstod. Terroristhandlingar var vanligt förekommande, och i oktober 1940 ockuperade tyska trupper landet. Under dessa extrema förhållanden upphörde korrespondensen mellan Rumänien och Centraleuropeiska kontoret så gott som helt.

”På allt sätt trängda”

Broder Magyarosi greps i september 1942, men han fortsatte att samordna predikoarbetet från fängelset. Paret Albu greps också, tillsammans med 1 000 andra bröder och systrar, av vilka många släpptes efter det att de blivit misshandlade och kvarhållna i häkte i omkring sex veckor. Hundra vittnen, däribland många systrar, fick fängelsestraff på mellan 2 och 15 år för att de som kristna ville vara neutrala. Fem bröder dömdes till döden, ett straff som senare ändrades till livstids fängelse. I skydd av mörkret släpade beväpnad polis till och med bort mödrar och små barn och lämnade deras djur utan tillsyn och deras hem övergivna för tjuvar att plundra.

I fånglägren togs bröderna emot av en ”välkomstkommitté” av vakter som brukade binda ihop fötterna på dem och hålla dem nere på golvet medan en annan slog de nakna fötterna med en knölpåk. Ben bröts, tånaglar föll av, och huden blev svart och lossnade ibland som barken från ett träd. Präster som patrullerade lägren och bevittnade dessa övergrepp brukade hånle och säga: ”Var är nu din Jehova som skall befria dig ur våra händer?”

Bröderna var ”på allt sätt trängda ... men inte lämnade i sticket”. (2 Kor. 4:8, 9) De tröstade faktiskt andra fångar med hoppet om Guds kungarike, och några tog det till hjärtat. Tänk till exempel på Teodor Miron från byn Topliţa i nordöstra Transsylvanien. Eftersom Teodor redan före andra världskriget hade dragit slutsatsen att Gud förbjuder att man tar människoliv, vägrade han att göra militärtjänst. Därför dömdes han i maj 1943 till fem års fängelse. Kort därefter träffade han Martin Magyarosi, Pamfil Albu och andra vittnen i fängelset, och han tackade ja till ett bibelstudium. Han gjorde snabba andliga framsteg, och inom några veckor överlämnade han sig åt Jehova. Men hur kunde han bli döpt?

Det dök upp ett tillfälle till det när Teodor och omkring 50 andra rumänska vittnen fördes till det nazistiska lägret i Bor i Serbien. På vägen dit stannade de till i Jászberény i Ungern, där över hundra ungersktalande bröder förenade sig med dem. Under uppehållet skickade vakterna några bröder till floden för att fylla på en vattentunna. Eftersom bröderna hade vunnit vakternas förtroende, fick de gå utan tillsyn. Teodor följde med dem och blev döpt i floden. Från Jászberény fördes fångarna med tåg och flodbåt till Bor.

I lägret i Bor fanns då 6 000 judar, 14 adventister och 152 vittnen. ”Förhållandena var hemska”, påminner sig broder Miron, ”men Jehova tog hand om oss. En vänlig vakt som ofta sändes till Ungern förde med sig litteratur in i lägret. Några vittnen som han kände och litade på såg till hans familj medan han var borta, och han blev därför som en bror för dem. Denne man, en löjtnant, brukade varna om något var på gång. Det fanns 15 äldste, som det nu heter, i lägret, och de ordnade med tre möten i veckan. Trots att man arbetade i skift var i medeltal omkring 80 närvarande. Vi firade också Åminnelsen.”

I vissa läger tilläts vittnen utifrån att ge de fängslade bröderna mat och annat. Mellan 1941 och 1945 skickades omkring 40 vittnen från Bessarabien, Moldova och Transsylvanien till koncentrationslägret i Şibot i Transsylvanien. De arbetade varje dag vid ett sågverk. Eftersom det var ont om mat i lägret, kom vittnen som bodde i närheten varje vecka med mat till sågverket. Bröderna delade ut detta efter behov.

Tack vare sådana goda gärningar kunde ett utmärkt vittnesbörd avges både till medfångar och till vakter. Vakterna märkte också att Jehovas vittnen var ansvarskännande och pålitliga. Därför gav de dem sådan frihet som man normalt inte gav fångar. En av vakterna i Şibot kom även med i sanningen.

[Ruta/Bild på sidorna 98–100]

Vi sjöng medan bomberna föll

Teodor Miron

Född: 1909

Döpt: 1943

Bakgrund: Lärde känna Bibelns sanning i fängelse. Satt 14 år i nazistiska koncentrationsläger och kommunistiska arbetsläger och fängelser.

Den 1 september 1944, då tyska trupper retirerade, var jag en av de 152 bröder som tillsammans med andra fångar fördes från koncentrationslägret i Bor i Serbien till Tyskland. Vissa dagar hade vi ingen mat. När vi fick något lite, till exempel betor som låg utefter vägen intill åkrar, delade vi allting lika. När någon var för svag för att gå, rullade de starka honom vidare i en skottkärra.

Till slut kom vi fram till en järnvägsstation, där vi vilade i omkring fyra timmar innan vi lastade av två godsvagnar utan tak för att vi själva skulle få plats. Det fanns bara ståplatser, och vi hade inga varma kläder, bara var sin filt som vi kunde ha över huvudet när det började regna. Så reste vi hela natten. Klockan tio dagen därpå, när vi kom fram till en by, bombade två plan vårt lok och fick tåget att stanna. Ingen av oss dödades, trots att vi var i vagnarna precis bakom loket. Men man kopplade ett annat lok till vår vagn, och vi fortsatte vår väg.

Medan vi gjorde uppehåll i två timmar vid en station omkring tio mil längre bort, fick vi se några män och kvinnor bära på korgar med potatis. Potatisförsäljare, tänkte vi. Men vi hade fel. Det var våra andliga bröder och systrar, som hade fått höra om vår situation och visste att vi var hungriga. De gav var och en av oss tre stora, kokta potatisar, en bit bröd och lite salt. Detta ”manna från himlen” uppehöll oss under ytterligare 48 timmar, tills vi i början av december kom fram till Szombathely i Ungern.

Vi blev kvar i Szombathely över vintern, och vi levde i huvudsak på majs som vi hittade under snön. I mars och april 1945 bombades denna vackra stad, och på gatorna låg fullt med lemlästade kroppar. Många var begravda under spillrorna, och ibland kunde vi höra deras rop på hjälp. Utrustade med spadar och andra redskap kunde vi gräva fram några av dem.

Trots att bomber träffade byggnader runt omkring oss, klarade sig vårt hus. Varje gång flyglarmet gick rusade alla förskräckt för att söka skydd. Först rusade vi också, men vi insåg snart att det var meningslöst att springa, eftersom det ändå inte fanns några ordentliga skyddsrum. Vi stannade därför där vi var och försökte hålla oss lugna. Snart stannade vakterna också hos oss. De sade att vår Gud kanske skulle beskydda dem också! Den 1 april, vår sista natt i Szombathely, föll bomberna som aldrig förr. Trots det stannade vi kvar i vår byggnad och lovprisade Jehova med sång och tackade honom för vår sinnesfrid. (Fil. 4:6, 7)

Följande dag blev vi befallda att ge oss av till Tyskland. Vi hade två hästdragna vagnar, så vi åkte och gick omkring tio mil, tills vi kom fram till en skog 13 kilometer från den ryska fronten. Där övernattade vi på en rik godsägares mark, och följande dag frigav våra vakter oss. Tacksamma mot Jehova, som hade uppehållit oss både fysiskt och andligt, sade vi under tårar farväl till varandra och begav oss hemåt, några till fots och andra med tåg.