Efter 20 års stridigheter förenade en khan, Temüdjin (ca 1162–1227), över 25 mongolstammar under sitt styre. Senare stred muslimer av turkisk härkomst, kallade tatarer, tillsammans med mongolerna. Så när den mongoliska ångvälten drog västerut kallade skräckslagna européer inkräktarna tartarer.b År 1206, när Temüdjin var lite över 40 år, gjorde mongolerna honom till härskare och gav honom titeln Djingis khan, som kan betyda ”stor härskare” eller ”världshärskare”. Han var också känd som den store khanen.

Djingis khans horder av ridande bågskyttar anföll snabbt och våldsamt, och ofta sträckte sig krigszonen många mil. Militärt ”kunde han [Djingis khan] mäta sig med Alexander den store och Napoleon I”, sägs det i uppslagsverket Encarta Encyclopedia. Den persiske historikern Juzjani levde samtidigt med Djingis khan och beskrev honom som en man ”i besittning av mycket kraft, skarpsinne, begåvning och förstånd”. Han kallade honom också ”en slaktare”.

Bortom Mongoliet

I norra Kina härskade manchuerna, som kallade sin dynasti Jin, ”den gyllene dynastin”. För att nå manchuiska områden passerade mongolerna den ogästvänliga Gobiöknen, inget stort hinder för nomader som kunde överleva på mjölk och blod från hästar om det skulle behövas. Även om Djingis khan utvidgade sitt välde in i Kina och Manchuriet, drog kriget ut på tiden och höll på i ungefär 20 år. Bland det kinesiska folket värvade han experter, hantverkare och köpmän och även ingenjörer som kunde tillverka belägringsmaskiner, katapulter och krutfyllda bomber.

När Djingis khan hade tagit kontrollen över Sidenvägens handelsleder mot länder västerut, ville han få till stånd en handelsförbindelse med den turkiske sultanen Muhammad. Sultanen härskade över ett stort rike som omfattade dagens Afghanistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan och större delen av Iran.

År 1218 kom mongoliska representanter, till synes intresserade av handel, till sultanens gräns. Men styresmannen där avrättade dem, vilket satte i gång händelser som ledde till att mongolerna för första gången invaderade ett muslimskt land. Under de följande tre åren plundrade och brände mongolerna systematiskt städer och åkrar, och de sades vara talrikare än myror. De slaktade sultan Muhammads folk, med undantag av sådana som de kunde ha användning för.

Sedan red de mongoliska styrkorna på uppskattningsvis 20 000 man genom Azerbajdzjan och Georgien till stäpperna i norra Kaukasien, och de besegrade alla arméer de stötte ihop med, däribland en rysk styrka på 80 000 man. Under ett fälttåg på omkring 1 300 mil red det mongoliska kavalleriet runt Kaspiska havet, en bedrift som av vissa anses vara en av de största i sitt slag i historien. Deras erövringståg blev ett mönster för framtida mongolhärskare som invaderade östra Europa.

Djingis khans efterträdare

Ögödei, som var den tredje av Djingis khans fyra söner med första hustrun, blev näste storkhan. Ögödei gjorde förnyat anspråk på de erövrade länderna, mottog tribut från vasallfurstar och slutförde erövringen av Jindynastin i norra Kina.

För att kunna behålla både imperiet och den slösaktiga livsstil som mongolerna hade blivit vana vid beslöt Ögödei till slut att åter gå ut i krig, men den här gången mot länder som ännu inte blivit plundrade. Han anföll på två fronter – mot europeiska länder i väster och mot Songdynastin i södra Kina. Fälttåget i Europa var framgångsrikt, men det var inte det andra. Trots att mongolerna vann en del segrar lyckades de inte erövra hela Songdynastins kärnområde.

[Bild på sidan 15]

Djingis khan