SÄLLSKAPETS PRESIDENT STÅR PÅ FARSTUTRAPPAN

En av de första som fick sanningen genom broder Weber var fru Anna Bachmann i Basel. Fastän hon regelbundet hade besökt den evangeliska reformerta kyrkan, väcktes hennes intresse för att studera bibeln när broder Weber talade med henne om Guds uppsåt för mänskligheten och bibelns grundläggande sanningar. Hon skaffade sig Den gudomliga tidsåldersplanen och studerade den helt själv, eftersom det inte fanns någon i närheten som kunde hjälpa henne. Ett år senare kom broder Weber tillbaka, besvarade hennes frågor på sitt lugna sätt och uppmuntrade henne att fortsätta att studera Guds ord.

I maj 1903 stod helt plötsligt två oväntade besökare på hennes farstutrappa. En av dem var en bibelforskare från det närbelägna Mühlhausen (på den tiden en tysk stad, men numera hör den till Frankrike), och den andre var Sällskapet Vakttornets president själv, broder Russell. Samtalet, som översattes av bibelforskaren, var mycket uppbyggande och hjälpte fru Bachmann att göra framsteg i sanningen.

BRODER RUSSELLS UPPBYGGANDE BESÖK

”Allmänna konvent” var en viktig del av verksamheten ända från första början. Ett sådant hölls i Zürich år 1910 med omkring hundra personer närvarande. Från år till år ökade närvaroantalet. Broder Russell var ofta där vid dessa tillfällen.

Man kan inte annat än imponeras av hans driftiga anda när man nu ser tillbaka på det hela. Att företa en resa i början av 1900-talet var inte lika bekvämt och gick inte lika snabbt som i dag, och ändå gjorde sig broder Russell besväret att nästan varje år ta sig över Atlanten för att styrka bröderna i Europa och stimulera verksamheten. Han hade sannerligen ett mycket späckat schema.

År 1912 besökte han Genève, Basel, Zürich och S:t Gallen. Hans offentliga tal ”Bortom graven” annonserades med hjälp av stora affischer på vilka man såg ett finger som pekade mot ett följe av präster och orden: ”Ve eder ... , att I hafven tagit bort kunskapens nyckel!” (Luk. 11:52, 1883) Ämnet blev en verklig tankeställare och väckte stort uppseende. När ett sådant föredrag hade hållits, brukade människor i hela staden gå och resonera om bevisen för att det inte finns något helvete, att de döda är omedvetna och att det finns ett hopp för dem att få liv igen. (Pred. 9:10; Apg. 2:22—31; 24:15) Nyheterna spred sig som en löpeld. De hallar man hyrde tycktes aldrig vara stora nog. Man var ofta tvungen att avvisa stora skaror av människor på grund av bristande utrymme. Detta offentliga kungörande av sanningen om de dödas tillstånd gjorde att den traditionella religionen skakades i sina grundvalar.