Varför Jehovas vittnen ständigt är vaksamma

”Var ... ständigt vaksamma, eftersom ni inte vet på vilken dag er Herre kommer.” — MATTEUS 24:42.

1. Vilka gäller förmaningen: ”Var ... ständigt vaksamma”?

BIBELNS förmaning: ”Var ... ständigt vaksamma”, gäller oss alla som Guds tjänare, antingen vi är unga eller gamla, nyligen överlämnade eller har tjänat honom en längre tid. (Matteus 24:42) Varför är detta så viktigt?

2, 3. a) Vilket tecken beskrev Jesus tydligt, och vad har uppfyllelsen av den profetian visat? b) Vilket förhållande som omtalas i Matteus 24:42 prövar äktheten hos vår tro, och hur då?

² Mot slutet av sin jordiska tjänst förutsade Jesus tecknet på sin osynliga närvaro i Guds kungarikes kraft. (Matteus, kapitel 24 och 25) Han beskrev tydligt den tiden av sin kungliga närvaro, och de händelser som har uppfyllt profetiorna visar att han blev uppsatt på tronen som kung i himlen år 1914. Och om den tidpunkt då Jesus under den stora vedermödan skulle gå till aktion som skarprättare för att tillintetgöra den nuvarande onda ordningen sade han: ”Om den dagen och timmen har ingen vetskap, varken himlarnas änglar eller Sonen, utan bara Fadern.” Detta var något som då skulle komma att pröva äktheten hos vår tro, och det var därför som han sedan sade: ”Var alltså ständigt vaksamma, eftersom ni inte vet på vilken dag er Herre kommer.” — Matteus 24:36, 42.

³ Eftersom vi inte vet dagen och timmen då den stora vedermödan skall börja, måste vi, om vi gör anspråk på att vara kristna, varje dag leva som sanna kristna. Kommer det sätt varpå du använder ditt liv att leda till Herrens godkännande, när den stora vedermödan kommer? Eller om du dör innan dess, kommer han då att komma ihåg att du var en som lojalt hade tjänat Jehova ända fram till slutet på ditt nuvarande liv? — Matteus 24:13; Uppenbarelseboken 2:10.

De första lärjungarna strävade efter att vara vaksamma

4. Vad kan vi lära oss av Jesu exempel, när det gäller andlig vaksamhet?

⁴ Jesus Kristus var själv det bästa föredömet i fråga om andlig vaksamhet. Han bad ofta och innerligt till sin Fader. (Lukas 6:12; 22:42—44) När Jesus ställdes inför prövningar, förtröstade han alltid på den vägledning som fanns i Skrifterna. (Matteus 4:3—10; 26:52—54) Han lät sig inte avledas från det verk som Jehova hade gett honom i uppdrag att utföra. (Lukas 4:40—44; Johannes 6:15) Skulle de som betraktade sig som Jesu efterföljare vara lika vaksamma?

5. a) Varför hade Jesu lärjungar problem med att bevara sin andliga jämvikt? b) Vilken hjälp gav Jesus sina apostlar efter sin uppståndelse?

⁵ Ibland vacklade till och med Jesu apostlar. På grund av att de hade vissa felaktiga förväntningar och var alltför ivriga, blev de ibland besvikna. (Lukas 19:11; Apostlagärningarna 1:6) Innan de hade lärt sig att helt och fullt förtrösta på Jehova, fick oväntade prövningar dem att förlora jämvikten. Det var därför som apostlarna flydde, när Jesus blev gripen. Av fruktan förnekade Petrus senare den natten vid flera tillfällen att han ens kände Kristus. Apostlarna hade ännu inte tagit Jesu råd till hjärtat: ”Håll er vakna och be oavbrutet.” (Matteus 26:41, 55, 56, 69—75) Efter sin uppståndelse använde Jesus Skrifterna för att stärka deras tro. (Lukas 24:44—48) Och när det verkade som om somliga av dem skulle sätta den tjänst som de hade blivit betrodda med på andra plats, stärkte Jesus dem i deras motivation att inrikta sig på det viktigaste arbetet. — Johannes 21:15—17.

6. För vilka två snaror hade Jesus tidigare varnat sina lärjungar?

⁶ Jesus hade tidigare varnat sina lärjungar och sagt att de inte skulle vara någon del av världen. (Johannes 15:19) Han hade också gett dem rådet att inte spela herrar över varandra, utan att tjäna tillsammans som bröder. (Matteus 20:25—27; 23:8—12) Följde de dessa råd? Lät de det verk som han hade gett dem att utföra inta en framskjuten plats?

7, 8. a) Vad var de första kristna kända för, och hur visar detta att de hade tagit Jesu förmaning till hjärtat? b) Varför var det så viktigt med fortsatt andlig vaksamhet?

⁷ Så länge apostlarna levde skyddade de församlingen. Historien vittnar om att de första kristna inte blandade sig i politiska angelägenheter i det romerska riket och att de inte hade någon upphöjd prästklass. Däremot förkunnade de nitiskt om Guds kungarike. Mot slutet av det första århundradet hade de vittnat över hela det romerska riket och gjort lärjungar i Asien, Europa och Nordafrika. — Kolosserna 1:23.

⁸ Men detta resultat av predikandet betydde inte att de inte längre behövde hålla sig andligen vakna. Jesu förutsagda ankomst låg ännu långt fram i tiden. Och när den kristna församlingen kom in i det andra århundradet v.t., uppstod situationer som satte de kristnas andlighet i fara. Hur då?

De som upphörde att vara vaksamma

9, 10. a) Hur visar det som hände efter apostlarnas död att många till bekännelsen kristna inte var ständigt vaksamma? b) Vilka skriftställen, som det hänvisas till i paragrafen, skulle ha kunnat hjälpa till bekännelsen kristna att förbli andligen starka?

⁹ För att göra sitt predikande mer godtagbart för människor i världen började en del av dem som kom in i församlingen att uttrycka sina trosuppfattningar i termer som hörde hemma i grekisk filosofi. Så småningom blev sådana hedniska läror som treenighetsläran och läran om själens inneboende odödlighet en del av en besmittad form av kristendom. Detta ledde till att man övergav hoppet om tusenårsriket. Varför det? Jo, därför att de som omfattade tron på själens odödlighet drog slutsatsen att när människan dog var det bara kroppen som dog och att hon hade en själ som levde vidare i andevärlden och där skulle få uppleva välsignelserna i samband med Kristi regering. Och därför såg de inget behov av att hålla utkik efter Kristi närvaro i Guds kungarikes kraft. — Jämför Galaterna 5:7—9; Kolosserna 2:8; 1 Thessalonikerna 5:21.

¹⁰ Denna situation accentuerades av en annan händelseutveckling. Somliga som påstod sig vara kristna tillsyningsmän började utnyttja sina församlingar som ett medel till att vinna bemärkthet för egen del. Försåtligt tillskrev de sina egna åsikter och läror samma värde som Skrifterna eller rentav ännu större värde än dessa. När tillfället till det erbjöd sig, ställde sig denna avfälliga kyrka till och med till förfogande för att tjäna den politiska statens intressen. — Apostlagärningarna 20:30; 2 Petrus 2:1, 3.

Resultatet av ökad vaksamhet

11, 12. Varför markerade inte den protestantiska reformationen en återgång till sann tillbedjan?

¹¹ Efter det att romersk-katolska kyrkan under århundraden hade missbrukat sin makt protesterade några reformatorer på 1500-talet. Men detta markerade inte någon återgång till sann gudsdyrkan. Varför gjorde det inte det?

¹² Även om olika protestantiska grupper frigjorde sig från Roms makt, förde de ändå med sig många av avfällighetens grundläggande läror och sedvänjor — uppdelningen i präster och lekmän och tron på treenigheten, själens odödlighet och evig pina efter döden. Och i likhet med romersk-katolska kyrkan fortsatte de att vara en del av världen, ja, att vara nära förbundna med de politiska elementen. De var därför benägna att tillbakavisa alla förväntningar på Kristi ankomst som kung.

13. a) Vad visar att vissa personer verkligen uppskattade Guds ord? b) Vilken händelse kom att bli av särskilt intresse för somliga till bekännelsen kristna under 1800-talet? c) Varför blev många besvikna?

¹³ Men Jesus hade förutsagt att efter apostlarnas död skulle de sanna arvingarna till Guds kungarike (vilka han liknade vid vete) fortsätta att växa jämsides med de falska kristna (eller ogräset) fram till skördetiden. (Matteus 13:29, 30) Vi kan inte i dag med säkerhet räkna upp alla som Herren betraktat som vete. Men det är värt att lägga märke till att det under 1300-, 1400- och 1500-talen fanns män som riskerade sitt liv och sin frihet för att översätta Bibeln till gemene mans språk. Andra godtog inte bara Bibeln som Guds ord, utan de förkastade också treenighetsläran som oskriftenlig. Somliga förkastade tron på själens odödlighet och på pina i ett brinnande helvete som något som var fullständigt oförenligt med Guds ord. Och som ett resultat av ett ökat studium av Bibeln började grupper i Förenta staterna, Tyskland, England och Ryssland att på 1800-talet uttrycka sin övertygelse om att tiden för Kristi återkomst var nära. Men deras förväntningar ledde i de flesta fall till besvikelse. Varför det? Till stor del därför att man förlitade sig för mycket på människor och inte tillräckligt på Bibeln.

Hur dessa bevisade sig vara vaksamma

14. Beskriv vilken inställning C. T. Russell och hans medförbundna hade till att studera Bibeln.

¹⁴ På 1870-talet bildade så Charles Taze Russell och några av hans vänner och bekanta en bibelstudiegrupp i Allegheny i Pennsylvania. Det fanns andra före dem som hade urskilt många av de bibliska sanningar som de nu omfattade; denna grupp gjorde det emellertid till en vana att i sitt studium noggrant kontrollera alla skriftställen som rörde en given fråga.a De hade inte som mål att finna skriftställen som bevisade en på förhand bestämd uppfattning, utan att förvissa sig om att de slutsatser de drog var i harmoni med allt som Bibeln sade om den frågan.

15. a) Vad hade andra än broder Russell kommit att inse? b) Vad skilde bibelforskarna från dessa?

¹⁵ Före dem hade ett fåtal andra insett att Kristus skulle komma tillbaka osynligt, som en ande. Några hade insett att syftet med Kristi återkomst var att alla familjer på jorden skulle välsignas och inte att jorden skulle brännas upp och allt mänskligt liv utplånas. Det fanns rentav ett fåtal som hade insett att året 1914 skulle markera slutet på hedningarnas tider. Men för de bibelforskare som hade anslutit sig till broder Russell var detta mer än frågor för teologiska diskussioner. De byggde sitt liv kring dessa sanningar och gav dem en internationell publicitet som saknade motstycke på den tiden.

16. Varför skrev broder Russell år 1914: ”Vi befinna oss i en pröfningens tid”?

¹⁶ Men de behövde ändå ständigt vara vaksamma. Varför det? Jo, för även om de genom Bibelns profetior visste att 1914 var ett markerat år, visste de inte säkert vad som egentligen skulle komma att hända det året. Detta utgjorde ett prov för dem. I Vakt-Tornet för 1 januari 1915 (i engelska upplagan: 1 november 1914) skrev broder Russell: ”Låt oss komma ihåg att vi befinna oss i en pröfningens tid. ... Om det finnes något skäl, som skulle leda någon till att släppa Herren och hans sanning och upphöra att offra för Herrens sak, så var det icke blott och bart kärleken till Gud utan någonting annat i den människans hjärta, som dikterade hennes intresse för Herren. Sannolikt var det hoppet att tiden var kort; invigningen var blott för en viss tid.”

17. Hur bevarade A. H. Macmillan och andra i likhet med honom sin andliga balans?

¹⁷ En del slutade tjäna Jehova då. Men A. H. Macmillan hörde inte till dem. Flera år senare erkände han uppriktigt: ”Ibland hade vi större förväntningar angående ett visst årtal än vad Bibeln gav rum för.” Vad var det då som hjälpte honom att bevara sin andliga balans? Jo, han insåg, som han sade, att det inte ändrade Guds uppsåt att dessa förväntningar inte infriades. Han tillade: ”Så jag lärde mig att vi bör erkänna våra misstag och fortsätta att rannsaka Guds ord för att få mer upplysning.”b Dessa tidiga bibelforskare lät ödmjukt Guds ord rätta till deras uppfattning. — 2 Timoteus 3:16, 17.

18. Hur var den kristna vaksamheten till hjälp i att inte vara någon del av världen?

¹⁸ Under de år som följde minskade inte deras behov av att ständigt vara vaksamma. De visste naturligtvis att de kristna inte skulle vara någon del av världen. (Johannes 17:14; Jakob 4:4) Därför anslöt de sig inte till kristenheten i att erkänna Nationernas förbund som ett politiskt uttryck för Guds kungarike. Men det var inte förrän år 1939 som de klart förstod frågan om kristen neutralitet. — Se Vakttornet för 1 januari 1940 (på engelska: 1 november 1939).

19. Vilka goda resultat när det gäller tillsynen i församlingen har blivit resultatet av att organisationen ständigt har varit vaksam?

¹⁹ De hade aldrig någon prästklass, även om några valda äldste menade att predikandet i församlingen var allt som borde förväntas av dem. Men eftersom organisationen hade en innerlig önskan att följa Bibeln troget, undersökte man i Vakttornets spalter om och om igen de äldstes uppgift i ljuset av Bibeln. Organisatoriska förändringar gjordes i enlighet med vad Bibeln visade.

20—22. Hur har hela organisationen successivt ökat takten för att fullborda det förutsagda verket med att förkunna om Guds kungarike överallt på jorden?

²⁰ Hela organisationen ökade takten för att kunna fullgöra det verk som enligt Guds ord skulle utföras i vår tid. (Jesaja 61:1, 2) I vilken utsträckning skulle de goda nyheterna predikas i våra dagar? Jesus sade: ”De goda nyheterna måste först predikas i alla nationerna.” (Markus 13:10) Från mänsklig ståndpunkt sett har det uppdraget ofta verkat omöjligt att utföra.

²¹ Men den trogne och omdömesgille slavens klass har litat på Kristus som församlingens huvud och har arbetat vidare. (Matteus 24:45) Denna slavklass har troget och ståndaktigt framhållit för Jehovas folk vilket arbete som skall utföras. Från och med år 1919 började man lägga större tonvikt på tjänsten på fältet. Många tyckte att det var svårt att gå från hus till hus och tala med främlingar. (Apostlagärningarna 20:20) Men sådana studieartiklar som ”Saliga äro de som icke frukta” (år 1919 på engelska och år 1921 på svenska) och ”Var vid godt mod” (år 1921) hjälpte några att med förtröstan på Jehova komma i gång i detta arbete.

²² Appellen år 1922 att ”annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike” gav den stimulans som behövdes för att detta verk skulle få den framträdande ställning som det förtjänade. Från och med år 1927 (i Sverige år 1928) avsattes sådana äldste som inte ville acceptera denna skriftenliga förpliktelse. Det var ungefär vid den tiden som Sällskapets resande representanter, pilgrimerna, blev förordnade att vara regionala tjänstedirektörer (i Sverige tjänsteorganisatörer), som skulle ge förkunnarna personliga råd och anvisningar i tjänsten på fältet. Alla kunde inte vara pionjärer, men under veckosluten ägnade många hela dagar åt tjänsten genom att börja tidigt på morgonen och med bara ett kort uppehåll för att äta en smörgås fortsätta till långt fram på eftermiddagen. Det var betydelsefulla tider i den teokratiska utvecklingen, och vi har stor nytta av att se tillbaka på hur Jehova ledde sitt folk, vilket han fortfarande gör. Och med Jehovas välsignelse kommer predikandet av de goda nyheterna om hans upprättade kungarike att fullbordas framgångsrikt.

Är du ständigt vaksam?

23. Hur kan vi personligen visa att vi ständigt är vaksamma, när det gäller sådant som kristen kärlek och avskildhet från världen?

²³ Eftersom Jehovas organisation följer hans ledning, fortsätter den att varna oss för sådana sedvänjor och attityder som skulle kunna identifiera oss som en del av världen och därför få oss att vara i fara att försvinna tillsammans med den. (1 Johannes 2:17) Vi i vår tur måste också vara vaksamma genom att följa Jehovas ledning. Jehova ger oss också undervisning om hur vi skall leva och arbeta tillsammans. Hans organisation har hjälpt oss att växa till i uppskattning av vad kristen kärlek egentligen innebär. (1 Petrus 4:7, 8) För att ständigt vara vaksamma måste vi trots mänsklig ofullkomlighet uppriktigt sträva efter att tillämpa dessa råd.

24, 25. I vilka viktiga avseenden bör vi ständigt vara vaksamma, och med vilken möjlighet i sikte?

²⁴ Den trogne och omdömesgille slaven har konsekvent påmint oss: ”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta och stöd dig inte på ditt eget förstånd.” (Ordspråken 3:5) ”Be oupphörligt.” (1 Thessalonikerna 5:17) Vi har fått rådet att lära oss att grunda våra beslut på Guds ord och att låta detta ord vara ”en lampa” för vår fot och ”ett ljus” för vår stig. (Psalm 119:105) Vi har kärleksfullt uppmuntrats att låta predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike, det verk som Jesus förutsade för vår tid, inta en framskjuten plats i vårt liv. — Matteus 24:14.

²⁵ Ja, den trogne och omdömesgille slaven är sannerligen vaksam. Som enskilda individer måste vi också ständigt vara vaksamma. Som en följd av att vi är det kan vi befinnas vara bland dem som består godkända inför Människosonen, när han kommer för att verkställa dom. — Matteus 24:30; Lukas 21:34—36.

[Fotnoter]

Repetition

◻ Varför måste vi, som det visas i Matteus 24:42, ständigt vara vaksamma?

◻ Hur bevarade Jesus och hans efterföljare under det första århundradet sin andliga vaksamhet?

◻ Hur har utvecklingen varit sedan 1870-talet, därför att Jehovas tjänare ständigt har varit vaksamma?

◻ Vad kommer att visa att vi personligen ständigt är vaksamma?

[Bilder på sidan 23]

Jesus var fullt upptagen i det verk som hans Fader hade gett honom i uppdrag att utföra. Han bad också innerligt

[Bild på sidan 24]

Charles Taze Russell under de senare åren av sitt liv

[Bild på sidan 25]

Över 4.700.000 Rikets förkunnare är verksamma över hela jorden