Att tjäna tillsammans med den mest framåtskridande organisationen

BERÄTTAT AV ROBERT HATZFELD

Nu för tiden sätter många människor på TV-n med fjärrkontroll för att se kvällsnyheterna i verklighetstrogna färgbilder utan att fundera över att det skulle vara något märkvärdigt. Men ändå känns det som om det var i går jag som 12-årig pojke med uppspärrade ögon på filmduken såg en mansgestalt som var större än i verkligheten och som talade!

DU KANSKE inte tycker att det var någon större nyhet. Men i stumfilmens barndom, år 1915, tyckte jag det var ett nutida mirakel. En ståtlig, skäggprydd man syntes på duken och sade: ”Skapelsedramat i bilder presenteras av I.B.S.A., International Bible Students Association [Internationella Bibelstudiesällskapet].” Under de följande två timmarna rullades Bibelns berättelse upp inför våra ögon. Det bibliska budskapet var klart och vederkvickande. Men det var filmen, kompletterad med ljusbilder i färg, och det synkroniserade talet som verkligen fångade min uppmärksamhet.

Jag insåg inte då att min ungdomliga entusiasm för den här tekniska milstolpen skulle bli upptakten till en hel levnadsbana tillsammans med den mest framåtskridande organisationen på jorden.

De första åren

Min far kom år 1891 från Dillenburg i Tyskland till ett tyskt samhälle i Allegheny i Pennsylvania i USA. Där träffade han senare en flicka från en tysk familj, och de gifte sig. Jag föddes den 7 juli 1903, och under min uppväxt lärde jag mig tala både tyska och engelska. Strax innan första världskriget bröt ut år 1914 dog båda mina föräldrar i tuberkulos och lämnade mig föräldralös. Ungefär samtidigt dog min morfar av ett slaganfall.

Min faster, Minna Boemer, var vänlig och tog mig till sin familj. ”Jag har fem barn”, sade hon. ”Jag kan lika gärna ha ett till.” Jag saknade visserligen mina föräldrar, men faster Minna gav mig ett bra hem.

Min faster hade tillhört Alleghenyförsamlingen av bibelforskarna (som Jehovas vittnen då kallades) under lång tid. Före år 1909 hade broder C. T. Russell, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, också tillhört den församlingen. Faster Minna tog med mig till mötena. Även om vår familj inte på den tiden gjorde någon gemensam ansträngning att studera eller att predika, delade vi informellt med oss av det vi hörde vid mötena till dem vi kände.

Det var vid den här tiden som ”Skapelsedramat” fyllde mig med förundran. Eftersom jag var intresserad av mekanik, fascinerades jag av den nya fototekniken och synkroniseringen av ljud och bild samt fotograferingen i tidsintervaller. Att få se blommorna slå ut var en upplevelse!

Broder Russells död år 1916 gjorde oss sorgsna. Eftersom vi bodde i Allegheny, var vi med vid begravningen i Carnegie Hall. Det var i den här lokalen som broder Russell hade haft en debatt med E. L. Eaton år 1903. Jag hade hört berättas om metodistpastorn som hade utmanat C. T. Russell till en sex dagar lång debatt i hopp om att kunna dra broder Russells bibelkunskap i tvivelsmål. Det sades i stället att Russell riktade ”brandsprutestrålen mot helvetet”. Sara Kaelin, en kolportör i Pittsburgh som var känd av många, kände paret Russell personligen. Vid begravningen såg hon Maria Russell lägga några blommor på kistan. Vid blommorna var fäst ett band med orden: ”Till min älskade make”. Maria betraktade alltså fortfarande broder Russell som sin make, även om hon några år tidigare hade separerat från honom.

Medan åren gick, fick jag många tillfällen att tillägna mig färdigheter inom teknikens område vilka skulle bli användbara i mitt framtida arbete. Min morbror, som var min målsman, var byggnadsentreprenör. Under skolloven lät han mig arbeta tillsammans med sina elektriker och lägga om från gas till elektricitet i äldre pampiga byggnader. År 1918 byggde eleverna vid min skola radiotelegrafiutrustning för amatörer. På kvällarna träffades vi för att forska och bedriva fältstudier angående elektricitet och magnetism. År 1926 bestämde en vän och jag oss för att vi skulle förverkliga en pojkdröm — att arbeta på fartyg och resa jorden runt. Vi skrev in oss i en skola som drevs av Radio Corporation of America för att bli radiotelegrafister.

Ett nytt liv vid Betel

Radioskolan som vi gick i låg i New York, så jag for över floden till Brooklyn för att vara med vid bibelforskarnas möten som hölls i en hyrd lokal i det gamla frimurartemplet. På den tiden fanns det bara en enda församling i hela New Yorks storstadsområde. När bröder från Betel (bibelforskarnas högkvarter) fick veta att jag studerade för att få en kommersiell radiolicens sade de: ”Varför gå till sjöss? Vi har en radiostation här i New York, och vi behöver en tekniker.” De inbjöd mig att komma till kontoret för en intervju. Jag visste ingenting om Betel, förutom att det var bibelforskarnas högkvarter.

Bröderna intervjuade mig och rekommenderade att jag skulle gå färdigt skolan, skaffa mig licens och sedan komma till Betel. Jag tog därför min examen. Men i stället för att gå ombord på ett fartyg och fara ut på de öppna haven packade jag ihop de få kläder jag ägde, klev på ett tunnelbanetåg och for till Betel. Även om jag hade överlämnat mig åt Jehova och hade tagit del i predikoarbetet i många år, blev jag inte döpt förrän i december 1926, två veckor efter det att jag hade kommit till Betel. Det var inget ovanligt på den tiden.

Med sina 150 medlemmar var Betel trångbott. Vi bodde fyra bröder i varje rum. Jag blev snart bekant med de flesta i familjen, eftersom vi alla åt, arbetade och sov i en enda byggnad. Och naturligtvis tillhörde vi alla den enda församlingen i New York. När det nya Betelhemmet vid Columbia Heights 124 blev färdigt år 1927 fick vi bo två i varje rum.

År 1927 öppnade man också det nya tryckeriet vid Adams Street 117. Jag hjälpte till med att flytta utrustningen från det gamla tryckeriet vid Concord Street 55. Förutom radioutrustning fanns det hissar, tryckpressar, tvättmaskiner och oljepannor i tryckeriet. Jag arbetade med allt som hade en elledning.

Men Betel var mer än ett tryckeri. Bakom varje bok, varje traktat och varje tidskrift fanns en skara ödmjuka tjänare som arbetade hårt. De var inte ute efter att göra sig ett namn här i världen. De ville bara få Herrens verk utfört — och det fanns massor att göra!

Tillsammans med broder Rutherford

Det var en stor förmån att få arbeta tillsammans med Joseph F. Rutherford, Sällskapets andre president. Han var storväxt, 183 centimeter lång, inte tjock, men kraftigt byggd. Många av de yngre bröderna vid Betel var lite rädda för honom tills de lärde känna honom. Han var alltid upptagen med att studera och att bearbeta skrivet material.

Broder Rutherford hade ett fint sinne för humor. Det fanns ett par äldre systrar i Betelfamiljen som hade varit på Betel sedan broder Russells dagar. De rörde sällan en min och tyckte att det var opassande att skratta högt, även om något var roligt. Ibland berättade broder Rutherford små episoder vid middagsbordet vilket fick alla att skratta. Det gjorde de båda systrarna irriterade. Men han brukade också ofta föra allvarliga bibliska samtal under middagarna.

Broder Rutherford var duktig i matlagning och tyckte om att laga mat till sina vänner. En gång hade kockarna på Betel råkat klyva några hönsben i flisor när de skar upp höns. Han gick därför med bestämda steg ut i köket och visade hur man skär upp en höna. Han tyckte inte om benflisor i maten!

Jag var ofta tillsammans med broder Rutherford i många alldagliga sammanhang, till exempel på vår radiostation WBBR eller i hans arbetsrum på Staten Island. Han var en mycket snäll människa och tillämpade det han predikade. Han förväntade inte sådant av andra som han själv inte gjorde. Till skillnad från ansvariga personer i många andra religiösa organisationer var broder Rutherford mycket andlig och hade hög moral. Han levde verkligen för Jehovas kungarike.

Svåra ekonomiska tider

Några år efter det att jag hade kommit till Betel drabbades världen av den stora depressionen. Finansmarknaden brakade samman, och priserna på varor föll kraftigt. Det var ont om arbete och pengar. Betel drevs med medel som getts som bidrag, och Jehova såg till att det hela tiden fanns tillräckligt för att arbetet skulle kunna utföras. Vi var aldrig utan mat, även om kanske inte alla fick det de helst ville ha. Vi levde så sparsamt som möjligt, och bröder utanför Betel hjälpte oss så gott de kunde.

År 1932 dog broder Robert Martin, vår trogne tryckeritillsyningsman. Nathan Knorr, som då var 27 år, förordnades i hans ställe. Han var en mycket begåvad ung man. Jag kan inte påminna mig att det fanns någon som hade svårt att acceptera honom som tryckeritillsyningsman. Andra trogna bröder som villigt använde sin yrkesskicklighet och talang i Rikets tjänst var John Kurzen, George Kelly, Doug Galbraith, Ralph Leffler och Ed Becker — vilka alla var mina kära medarbetare. — Jämför 2 Moseboken 35:34, 35.

Arbetet med radion

Vår organisation var helt och hållet överlämnad åt att sprida de goda nyheterna på varje tänkbart sätt. Hela världen behövde få höra om Guds kungarike, men vi var bara några få tusen. Efter första världskriget låg radiotekniken i sin linda. Insiktsfulla bröder kände emellertid på sig att det här var den kommunikationsmetod som Jehova tillhandahöll vid den här tiden. År 1923 började de därför bygga radiostationen WBBR på Staten Island, en av New Yorks fem stadsdelar.

Tid efter annan var jag ensam tekniker på stationen. Jag bodde på Staten Island, men brukade göra den tre timmar långa resan med färja och tunnelbana till tryckeriet i Brooklyn för att utföra elektriska och mekaniska arbeten. För att göra vår radiostation så självförsörjande som möjligt installerade vi en dieselgenerator. Vi hade också egna vattenbrunnar och en trädgård som försåg såväl den lilla gruppen arbetare på Staten Island som Betelfamiljen i Brooklyn med mat.

Mina mötesbesök och mitt deltagande i tjänsten på fältet begränsades i hög grad av det ansvar jag hade i förbindelse med radioarbetet tills det längre fram kom ytterligare hjälp. Jag hade ingen tid till bjudningar eller resor över veckosluten. Den enda ledigheten var den årliga semestern. Någon frågade mig en gång: ”Funderade du aldrig på att sluta på Betel, när du hade ett så krävande schema?” Jag måste uppriktigt säga: ”Nej.” Det har varit ett privilegium och en glädje att få bo och arbeta tillsammans med så många hängivna bröder och systrar. Och det fanns alltid arbete som måste göras och nya projekt att ta itu med.

Vi producerade och sände uppbyggande och tankeväckande radiodramer. Eftersom vi inte hade tillgång till några inspelningar med specialeffekter, var vi tvungna att hitta på egna metoder. Vi tillverkade en maskin som kunde återskapa ljudet av en behaglig bris eller en våldsam storm. Ljudet av kokosnötshalvor som slogs mot plankor lät som klapprande hästhovar på kullerstensgator. Varje drama var ett gigantiskt företag. Och människor lyssnade. På den tiden när det inte var så mycket som distraherade, var det många som uppmärksamt satt och lyssnade.

På 1920-talet och i början av 1930-talet skrev Sällskapet radiohistoria genom att upprepade gånger sammankoppla det dittills största antalet radiostationer för ett enda program. På det viset kunde nyheterna om Guds kungarike nå miljoner människor över hela världen.

Grammofonen

I mitten av 1930-talet och början av 1940-talet konstruerade och byggde vi grammofoner och annan ljudutrustning. Med en speciell svarv graverade vi originalskivor i spegelblanka vaxplattor. Sedan granskade vi varje originalskiva mycket noga under ett mikroskop för att försäkra oss om att den var felfri. Om det fanns några felaktigheter var vi tvungna att upprepa inspelningen och gravera en ny skiva. Sedan skickade vi originalskivan till ett skivbolag som i sin tur tillverkade grammofonskivorna.

Ett spännande tillfälle som jag minns alldeles särskilt var broder Rutherfords föredrag år 1933 med temat ”Det heliga årets inverkan på freden och välståndet”. Påven hade förklarat det året som ett ”heligt år”. Med hjälp av radiosändningar och grammofoner avslöjade vi det och visade att inget heligt skulle komma av det. Det visade sig sedan att det var det året som Hitler tog makten med katolska kyrkans stöd, så allt hopp om fred försvann.

I Förenta staterna bildades Katolsk aktion, en organisation som skulle utföra det som kyrkan önskade. Man placerade sina egna män i stora tidningars, tidskrifters och bokförlags redaktioner. Man blandade sig i politiken och hotade med att bojkotta alla radiostationer som sände våra bibliska föredrag. Många vittnen utsattes för pöbelangrepp av grupper inom Katolsk aktion, särskilt i det närbelägna New Jersey. Det var verkligen en spännande tid!

Glädjande arbete i tjänsten på fältet

I mitten av 1950-talet nådde de växande leden av förkunnare av Guds kungarike allt fler människor vid deras dörrar. Detta visade sig vara mycket effektivare än radion när det gällde att hjälpa människor att förstå bibliska sanningar. År 1957 beslutade man därför att sälja WBBR och inrikta resurserna på det växande missionärsarbetet i andra länder.

År 1955 blev jag förordnad att tjäna i Bedfordförsamlingen i Brooklyn, där jag regelbundet ledde studiet av Vakttornet. Jag blev också utsänd av Sällskapet som resande talare till norra delen av staten New York, till Pennsylvania, Connecticut och New Jersey. När jag kom till Bedfordförsamlingen sade jag till mig själv: ”Jag är över 50 år. Det är nog bäst att jag nu tar del i tjänsten på fältet så mycket jag kan. Jag kanske senare får ryggskott, och då kan jag inte ta del så mycket.”

Efter att i alla dessa år ha arbetat med den tekniska sidan när det gäller att sända ut Rikets säd via radio, tyckte jag verkligen att det var roligt att få plantera och vattna Bibelns sanningssäd direkt hos människor. Jag uppskattade mycket arbetet tillsammans med församlingen. Olika bröder och systrar inlemmade mig i sin familj, vilket gjorde att jag kände mig hemma. Några av de små barnen, som nu är vuxna, kallar mig fortfarande morfar och farfar. Vi hade en underbar tid tillsammans i tjänsten på fältet i 30 år tills jag fick problem med mina ben och fötter och inte längre kunde gå i trappor eller åka tunnelbana. År 1985 flyttade jag över till Brooklyn Heights-församlingen som har sina möten på Betel.

Alltmedan Jehovas organisation har utvidgats, har jag personligen haft privilegiet att få se hans välsignelse på utländska fält då jag har varit med vid stora sammankomster som Jehovas vittnen har hållit i avlägsna länder. Jag fick trots allt möjlighet att resa runt i världen! Det började på 1950-talet med att några av oss beteliter reste för att se sevärdheterna i London, Paris, Rom, Nürnberg och Köpenhamn. Vi åkte med ombyggda bombplan, med båt och tåg. Det fanns naturligtvis mycket vackert att se under resorna, men vad som var mest spännande var att se skarorna av bröder som varmt välkomnade oss. Senare årtionden har fört med sig resor till Orienten, Västeuropa ytterligare en gång och helt nyligen Östeuropa. De underbara sammankomsterna i Polen, Tyskland och Tjeckoslovakien var överväldigande. Vår teokratiska familj har verkligen vuxit sedan jag först blev en del av den!

Guds vägledning

Det som till en början såg ut som små steg tagna av organisationen visade sig senare vara stora kliv. Vem skulle ha kunnat förutse en sådan fantastisk tillväxt när vi arbetade med nya projekt, som bara var redskap som hjälpte oss att utföra predikoarbetet? Vi har varit lyhörda för Jehovas ledning och har gått framåt i tron.

Denna framåtskridande organisation har aldrig varit rädd att använda den senast tillgängliga tekniken eller att skapa sin egen för att kunna sörja för det världsvida fältet. Bland de metoder som använts för att påskynda arbetet med att förkunna om Guds kungarike har varit predikande från hus till hus, sammankoppling av radiostationer, vittnande med grammofoner och ett program för att leda bibelstudier i människors hem. Att vi tidigt upprättade egen tryckeriverksamhet och nu använder datoriserad fotosättning och offsettryck på många språk är ingen liten prestation. Vakttornets Bibelskola Gilead, skolan i teokratisk tjänst och regelbundet återkommande sammankomster har alla spelat en avgörande roll när det gäller att ge ära åt Jehova Gud och hans Son. Jag har haft privilegiet att personligen kunna följa och ta del i alla dessa händelser.

För mig är det uppenbart att Jehovas av anden ledda jordiska organisation får vägledning om vad som skall göras och hur det skall göras. Hela hans universella organisation, både den synliga och den osynliga delen, samarbetar.

Jag har aldrig ångrat att jag övergav planerna på att som yngling segla ut på haven. Den mest spännande och meningsfulla utvecklingen i världen sker ju inom Jehovas organisation! Min resa på vägen mot ”kallelsen uppåt” har kantats av många, många glädjeämnen och välsignelser, och jag har aldrig ångrat något. — Filipperna 3:13, 14.

Jag säger alltid till ungdomarna att komma ihåg 1914, det vill säga Psalm 19:14, där det sägs: ”Låt min muns ord och mitt hjärtas meditation bli välbehagliga för dig, o Jehova, min Klippa och min Friköpare.” Vi vill behaga Jehova i allt och be som David gjorde: ”Få mig att lära känna dina egna vägar, o Jehova; lär mig dina egna stigar. Få mig att vandra i din sanning och lär mig, ty du är min räddnings Gud. På dig har jag hoppats hela dagen.” (Psalm 25:4, 5) De här orden har djup innebörd. Att vi kommer ihåg dem kan hjälpa oss att hålla oss på rätt spår och gå i rätt riktning, i takt med Jehovas framåtskridande organisation.

[Bild på sidan 23]

Broder Rutherford tyckte om att laga mat till sina vänner

[Bild på sidan 25]

Robert Hatzfeld vid kontrollutrustningen på radiostationen WBBR

[Bild på sidan 26]

Ett nytaget foto på broder Hatzfeld