Deras studium av Guds ord hjälpte dem att förstå att Skaparen har ett egennamn och att han gör det möjligt för människor att lära känna honom och åtnjuta ett nära förhållande till honom. (1 Krön. 28:9; Jes. 55:6; Jak. 4:8) I Zion’s Watch Tower för oktober—november 1881 hette det: ”JEHOVA är det namn som endast är avsett för det högsta Väsendet — vår Fader, honom som Jesus kallade Fader och Gud.” — Ps. 83:18; Joh. 20:17.

Växande uppskattning av Guds namn

Bibelforskarna blev med tiden mer och mer medvetna om den vikt och betydelse som de inspirerade Skrifterna lägger vid Guds egennamn. Detta namn hade dolts i sådana bibelöversättningar som den romersk-katolska Douay Version (Douayöversättningen) och den protestantiska King James Version (Kung Jakobs översättning), precis som det längre fram kom att döljas i de flesta översättningar till en lång rad språk under 1900-talet. Men flera olika översättningar och även bibliska referensverk bar vittnesbörd om att namnet Jehova förekommer tusentals gånger i grundtexten — faktiskt mycket oftare än något annat namn och oftare än sådana titlar som Gud och Herren sammantagna. Som ”ett folk för ... [hans] namn” ökade deras egen uppskattning av Guds namn. (Apg. 15:14) I Vakt-Tornet för 1 april 1926 framställde de en fråga som de insåg att var och en måste ta ställning till, nämligen: ”Vem vill ära Jehova?”