Han var väl medveten om att Kristi apostlar hade bildat församlingar och tillsatt äldste i var och en av dem. Men han trodde att Kristus återigen var närvarande, fastän osynligen, och personligen ledde den avslutande skörden av dem som skulle vara hans medarvingar. Med tanke på omständigheterna menade broder Russell i början att den äldsteanordning som hade funnits i de kristna församlingarna i det första århundradet inte behövdes under skördetiden.

Men efter hand som bibelforskarna växte i antal insåg broder Russell att Herren styrde saker och ting på ett annat sätt än han hade antagit. Han behövde ändra sin ståndpunkt. Men på vilken grund?

Den växande sammanslutningens behov tillgodoses

Numret för 15 november 1895 av Zion’s Watch Tower (Zions Vakt-Torn för mars 1905) handlade nästan uteslutande om ämnet ”Skickligt och ordentligt”. Broder Russell medgav där öppet: ”Apostlarna hade mycket att säga till den första församlingen angående ordning i de heligas sammankomster; men vi ha synbarligen uraktlåtit dessa visa råd, tyckande dem vara af mindre vikt, emedan församlingen nu är nära slutet af sitt lopp, och emedan skördetiden är en skiljandets tid.” Vad fick dem att på nytt granska detta råd?

Den här artikeln tog upp fyra omständigheter: 1) Det var tydligt att inte alla bibelforskare hade nått lika långt i sin andliga utveckling. Det fanns frestelser, prövningar, svårigheter och faror som inte alla var lika väl rustade att möta. Det fanns således behov av visa och omdömesgilla tillsyningsmän, dugliga och erfarna män som med djupt intresse vakade över allas andliga välfärd och ägde förmåga att undervisa dem i sanningen. 2) Det hade visat sig att hjorden behövde försvaras mot ”ulvar” i fårakläder. (Matt. 7:15, 1917) Fåren behövde styrkas och befästas genom att någon ledde dem till grundlig kunskap om sanningen. 3) Erfarenheten hade visat att om det inte fanns någon ordning för att tillsätta äldste som skulle skydda hjorden, skulle några ta ledarskapet och börja betrakta hjorden som sin egen. 4) Om det inte var ordnade förhållanden i församlingen, skulle de som var lojala mot sanningen kunna finna att deras tjänster inte var önskvärda på grund av inflytandet från några få som inte var eniga med dem.

I ljuset av detta förklarade Zions Vakt-Torn: ”På grund af alla dessa förhållanden tveka vi ej att till alla församlingar,c vare sig de bestå af få eller många, rekommendera det apostoliska rådet, nämligen att i hvarje församling äldsta [äldste] utväljas, som skola ’föda’ och ’hafva akt’ på hjorden.” (Apg. 14:21—23; 20:17, 28) De lokala församlingarna följde detta sunda bibliska råd. Detta var ett viktigt steg i riktning mot att införa en församlingsuppbyggnad som motsvarade den som fanns i apostlarnas dagar.

Men enligt den förståelse man då hade blev de äldste och diakonerna, som skulle bistå dem, valda genom omröstning i församlingen. En gång om året, eller oftare om det var nödvändigt, begrundade man kvalifikationerna hos bröder som skulle kunna komma i fråga, och en omröstning ägde rum. Det var i grund och botten ett demokratiskt tillvägagångssätt, men det var kringgärdat av restriktioner som skulle tjäna som ett skydd. Alla i församlingen uppmanades att noggrant tänka igenom de kvalifikationer Bibeln anger och att vid omröstningen inte ge uttryck åt sin egen åsikt, utan åt vad de menade var Herrens vilja. Eftersom det endast var de som ”helt och fullt invigt sig åt Herren” som var berättigade att rösta, betraktades deras kollektiva omröstning, när den var vägledd av Herrens ord och ande, som ett uttryck för Herrens vilja i saken. Att broder Russell rekommenderade denna ordning berodde kanske inte bara på hans fasta föresats att undvika allt som kunde ha någon som helst likhet med en upphöjd prästklass, utan också — även om han kanske inte var helt medveten om det själv — i viss utsträckning på att han som tonåring hade varit med i den kongregationalistiska kyrkan.

När frågan om de äldstes uppgift och det sätt på vilket de skulle utväljas senare utförligt behandlades i boken Den nya skapelsen (utgiven på engelska år 1904), som ingick i bokserien Millennii Dagning, riktades uppmärksamheten särskilt på Apostlagärningarna 14:23. James Strongs och Robert Youngs konkordanser (bibelordböcker) citerades som stöd för uppfattningen att satsen ”de hade utvalt åt dem äldste för hvarje församling” (1883) borde översättas ”de hade utvalt åt dem äldsta genom handuppräckning”.d (Jämför Åkesons svenska översättning [1911], som lyder: ”Då de medelst handuppräckning hade utvalt äldsta åt dem.”) Några bibelöversättningar säger till och med att de äldste utsågs ”genom omröstning”. (Youngs Literal Translation of the Holy Bible; Rotherhams Emphasised Bible) Men vilka var det som skulle rösta?

Att man omfattade den åsikten att hela församlingen skulle rösta gav inte alltid de förväntade resultaten. De som röstade skulle visserligen vara sådana som ”helt och fullt invigt sig”, och en del av dem som valdes uppfyllde verkligen de bibliska kraven och tjänade ödmjukt sina bröder. Men omröstningen präglades ofta mer av personliga uppfattningar och önskningar än av Guds ord och ande. När några i Halle i Tyskland, som menade att de borde vara äldste, inte fick de ställningar de önskade, orsakade de allvarlig splittring i församlingen. Och bland kandidaterna i Barmen i Tyskland fanns det år 1927 några män som motstod Sällskapets verksamhet; då omröstningen skulle äga rum förekom det så mycket skrikande att det blev nödvändigt att övergå till sluten omröstning.

Många år dessförinnan, år 1916, hade broder Russell med djup oro skrivit: Det ”råder ett förskräckligt tillstånd i somliga klasser, när ett val skall förrättas. Församlingens tjänare försöka spela herrar och diktatorer — stundom till och med fasthållande ordförandeskapet för mötet med det tydliga syftet att tillse, att de och deras särskilda vänner må blifva valda till äldste och diakoner. ... Somliga söka helt lugnt öfverlista klassen genom att hålla val vid någon tidpunkt, som är särskildt gynnsam för dem och deras vänner. Andra söka packa möteslokalen med sina vänner, i det de inbjuda jämförelsevis främmande personer, som icke ha någon tanke på att regelbundet besöka klassens möten utan komma endast för att, såsom ett vänskapsbevis, rösta på en af sina vänner.”

[Ruta på sidan 207]

Varför ändrade han uppfattning?

Då C. T. Russell tillfrågades om varför han hade ändrat uppfattning när det gällde utväljandet av äldste i de olika grupperna av Herrens folk, svarade han:

”Först av allt vill jag skynda mig att försäkra dig om att jag aldrig har gjort anspråk på att vara ofelbar. ... Vi förnekar inte att vi växer i kunskap och att vi nu ser Herrens vilja beträffande äldste eller ledare i de olika små grupperna av hans folk i ett något annorlunda ljus. Vi gjorde det felet i vår bedömning att vi förväntade för mycket av de kära bröderna som tidigt kom med i sanningen och som därför blev de naturliga ledarna för dessa små grupper. Den idealbild vi gärna ville ha av dem var att kunskapen om sanningen skulle göra dem mycket ödmjuka och få dem att inse sin egen obetydlighet och att det var såsom Guds språkrör och därför att de blev brukade av honom som de ägde kunskap som de kunde förmedla till andra. Våra idealförhoppningar var att de i ordets fulla bemärkelse skulle vara exempel för hjorden och att om Herrens försyn skulle föra in i den lilla gruppen en eller flera som var lika kompetenta, eller mer kompetenta, när det gällde att framföra sanningen, då skulle kärlekens ande leda dem till att ära varandra och ge varandra företräde och därmed hjälpa och sporra varandra till att ta del i tjänsten för församlingen, Kristi kropp.

Med detta i tankarna drog vi den slutsatsen att det större mått av nåd och sanning som nu skulle råda och värdesättas av Herrens invigda folk skulle göra det onödigt för dem att följa den kurs som utstakades av apostlarna i den tidiga församlingen. Vårt misstag var att vi inte insåg att den ordning som skisserades av apostlarna under Guds överinseende är överlägsen vad det vara må som andra kan tänka ut och att församlingen som helhet kommer att behöva de anvisningar som infördes av apostlarna, tills vi alla genom vår förvandling i uppståndelsen görs fullständiga och fullkomliga och är direkt förenade med Herren.

Det gick så småningom upp för oss att vi hade begått ett misstag, då vi bland våra kära bröder i viss grad såg en rivalitetens ande och hos många en önskan att betrakta ledarskapet för mötena som ett ämbete i stället för en tjänst och att utestänga andra bröder och hindra dem att utvecklas till ledare — bröder med samma naturliga förmågor och med lika stor kunskap om sanningen och skicklighet att svinga andens svärd.” — ”Zion’s Watch Tower”, 15 mars 1906, sid. 90.