Ett löfte som jag är besluten att hålla

BERÄTTAT AV MARIAN TSIBOULSKI

I FEBRUARI 1945 var jag en 20-årig soldat i den sovjetiska armén, som hade drivit tillbaka tyskarna hundratals kilometer till deras eget land. Dagligen hade jag sett krigets fasor, med döende kamrater runt omkring mig. Vi hade närmat oss Breslau i Tyskland, nuvarande Wrocław i Polen. En kväll, då jag var trött på allt slaktande och allt lidande, lovade jag Gud att om han lät mig återvända hem i trygghet, skulle jag överlämna mitt liv åt att göra hans vilja.

Tre månader senare var Tyskland besegrat. Sedan jag lämnat armén, kom jag i december 1945 gående till Rogizno, en by nära Lvov (nuvarande Lviv) i Ukraina. Det var min fars hemort. Nästa förmiddag träffade jag ett Jehovas vittne och fick ett grundligt vittnesbörd om Guds kungarike. Även om jag redan visste en del om Bibeln och till och med hade läst något av vittnenas litteratur, blev jag nu gripen i hjärtat. Jag insåg att detta sammanträffande hade något med mitt löfte att göra.

Jag fullföljer mitt löfte

Snart fick jag arbete som lärare i grundskolan. Men mindre än två år senare, när chefen för kommunens skolkontor fastställde att barnen måste ges ateistisk utbildning, blev jag avskedad. Vid ungefär samma tid, i maj 1947, började jag ta del i den offentliga förkunnartjänsten tillsammans med Jehovas vittnen. Vittnena uppmuntrade mig att flytta söderut till staden Borislav, där jag snabbt fick arbete som elektriker.

I Borislav träffade jag människor som hade blivit Jehovas vittnen på 1930-talet. De hade många bibliska publikationer som jag läste grundligt, däribland band av Studier i Skriften och de flesta av de böcker som skrivits av Joseph F. Rutherford, en tidigare president för Sällskapet Vakttornet. Jag läste också gamla exemplar av Vakttornet och Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!), som en del Jehovas vittnen hade. Men vad som gjorde störst intryck på mig var en samling brev skrivna av Jehovas vittnen i Tyskland vilka hade blivit dömda till döden under Hitlers regim. Dessa brev hade översatts till polska, duplicerats och därefter sammanställts i form av broschyrer. Senare, då jag tänkte på dessa tyska bröders ostrafflighet, fick jag styrka att uthärda prövningar.

År 1949 blev jag till sist döpt i en av sjöarna nära Borislav, och därigenom fullgjorde jag formellt det löfte att tjäna Gud som jag hade gett vid krigsfronten. Men nu var det ett löfte grundat på exakt kunskap.

Mina prövningar börjar

Det dröjde inte länge förrän jag blev avskedad från mitt arbete. I februari 1950 flyttade jag därför till den närbelägna staden Stryj, där jag återigen fick arbete som elektriker. Jag fick ett varmt välkomnande av mina kristna bröder och blev även anmodad att hålla talet vid åminnelsen av Jesu Kristi död ett par veckor senare.

Vid den här tiden intensifierades provokationer och hotelser mot Jehovas vittnen. Vi skuggades av medlemmar av KGB, den statliga säkerhetstjänsten. Vi var mycket försiktiga, då vi var beredda på att kanske bli arresterade och förhörda. Att vi sjöng Rikets sånger vid mötena hjälpte oss att förbli andligen starka.

Den 3 juli 1950 blev jag uppmanad att underteckna ”Stockholmsappellen”, en appell mot kärnvapen som enligt uppgift undertecknades av mer än 273.000.000, huvudsakligen medborgare i kommunistiska länder. När jag förklarade att jag var politiskt neutral och därför vägrade skriva på, blev jag ännu en gång avskedad. Till följd av den här händelsen blev jag arresterad, ställd inför rätta och dömd till 25 års fängelse i arbetsläger.

Från läger till läger

I december 1950 lastades många av oss in i en boskapsvagn och sändes i väg nästan 300 mil till ett område nära norra Uralbergen, vilka delvis avgränsar det asiatiska Ryssland från det europeiska Ryssland. Där blev jag inspärrad i det ena lägret efter det andra. Det var likadant överallt — hårt arbete och knappt med mat. Två eller tre månader var tillräckligt för att förvandla unga och friska män till levande lik. Många dog. Vi vågade inte drömma om att överleva, särskilt de av oss som hade långa fängelsestraff.

Det år då jag inte hade någon biblisk litteratur och inte hade någon kontakt med andra Jehovas vittnen var synnerligen prövande för mig. Isoleringen var ren tortyr. Men jag blev andligen styrkt då några fångar lyssnade när jag talade med dem om Guds kungarike. Till slut blev min innerliga bön besvarad, och jag förflyttades mer än 200 mil mot sydöst till en stor lägeranläggning vid den nybyggda staden Angarsk i Sibirien. Där höll man på att bygga en stor kemisk fabrik, och det mesta av arbetet utfördes av fångar.

Jag blev anvisad till Läger 13, i närheten av byggplatsen. Där träffade jag direkt andra Jehovas vittnen, som gav mig de senaste numren av Vakttornet och av Informationer, som Tjänsten för Guds kungarike då kallades. Vilken andlig fest! Men varifrån kom allt detta?

I april 1951 hade tusentals Jehovas vittnen i Ukraina blivit förvisade till Sibirien, många av dem till områden nära Angarsk. Dessa bröder fick exemplar av Vakttornet och andra publikationer, och i hemlighet framställde de kopior som de sedan smugglade in i lägren. Vi lyckades också få tag på en bibel. Vi tog isär den i delar och sände runt dem ibland oss. Om det blev visitering, skulle därför bara någon del av Bibeln gå förlorad. Vi ledde till och med ett Vakttornsstudium och en skola i teokratisk tjänst i lägren!

I slutet av år 1952 blev jag förflyttad till Läger 8. I mars året därpå firade vi Åminnelsen i ett litet rum där fångarna förvarade sina personliga tillhörigheter. Bara 12 var närvarande — 3 Jehovas vittnen och 9 intresserade personer. De ansvariga för lägret fick på något sätt reda på vårt möte, och som straff förvisades jag till Läger 12 för att jag var, som de sade, ”en ondsint agitator”. Fem andra Jehovas vittnen, som också hade blivit straffade för sitt predikande, var redan i detta läger. Medan vi var där tvingades vi att gräva grunden till en stor byggnad med bara hackor och spadar.

Många av fångarna i Läger 12 var värsta sortens brottslingar. De ansvariga för lägret trodde tydligen att de skulle bryta ner oss genom att placera oss tillsammans med dessa. Men vi talade med dem om Guds kungarike, och i barackerna sjöng vi Rikets sånger. Vid ett tillfälle, sedan vi hade slutat sjunga, gick ledaren i lägret fram till ett Jehovas vittne och sade: ”Om någon vågar ge sig på er, kommer jag att slå av huvudet på honom!” Det var till och med några brottslingar som lärde sig våra Rikets sånger och sjöng med!

I mitten av 1953 blev många Jehovas vittnen från andra läger förflyttade till Läger 1. I början var vi 48 vittnen i Läger 1, men på mindre än tre år hade antalet ökat till 64. Ja, under den tiden var det 16 personer som tog ståndpunkt för Bibelns sanning och blev döpta! Även om ansvariga för lägret alltid höll utkik efter tecken på religiös verksamhet, kunde vi hålla våra möten och dop i lägrets badhus, eftersom den som ansvarade för det var ett vittne.

Frihet och en familj

År 1956 blev de flesta av Jehovas vittnen i lägren frigivna, och följaktligen spreds budbärarna av de goda nyheterna ut till alla delar av det stora sovjetiska distriktet. Mitt 25-åriga fängelsestraff hade reducerats till 10 år och till sist till 6 år och 6 månader. I februari 1957 blev därför även jag frigiven.

Först tog jag mig till Birjusinsk, en stad i Sibirien, omkring 60 mil nordväst om Angarsk. Många ukrainska Jehovas vittnen hade blivit deporterade till det området, och jag gladde mig åt att få utbyta erfarenheter med dem och få höra om medvittnen som vi gemensamt kände. Därifrån flyttade jag tillbaka till Borislav i Ukraina, där det bodde ett ukrainskt vittne som hette Eugenia Batjinskaja. Hon hade blivit frigiven ur fängelset året innan jag blev det.

Eugenia var ett troget Jehovas vittne som år 1950 hade dömts till döden för sitt predikoarbete. Men efter 18 dagar i en av dödscellerna reducerades hennes straff till 25 år i ett specialläger. Mot slutet av år 1957, då jag återvände till Ukraina, gifte vi oss. Efter vårt giftermål planerade vi att bosätta oss i Borislav, där jag hade blivit döpt nio år tidigare. Jag fick i stället 48 timmar på mig att lämna Ukraina!

Jag flyttade till Kaukasus i södra Ryssland, där Eugenia senare slöt sig till mig. Men sedan vi hade bott där i ett litet skjul i sex månader, flyttade vi till Birjusinsk och förenade oss med våra förvisade kristna bröder och systrar. Det fanns omkring 500 Jehovas vittnen i Birjusinsk och fem församlingar, och jag blev förordnad som presiderande tillsyningsman i en av församlingarna. År 1959 föddes vår dotter Oksana, och därefter Marianna år 1960. Från deras späda barndom var de alltid med vid mötena och blev vana vid de regelbundna andliga aktiviteterna i församlingen i Sibirien.

Myndigheterna i Sibirien var relativt toleranta beträffande vår församlingsverksamhet, åtminstone i jämförelse med de stränga restriktioner som pålagts vårt arbete i Ukraina. Det var emellertid fortfarande inte lätt för hela vår församling att komma tillsammans. Begravningar gav oss möjligheter att komma tillsammans i stort antal. Vid dessa tillfällen brukade flera bröder hålla lärorika bibliska tal. Men när myndigheterna fick kännedom om vad som pågick, vidtog de åtgärder. Vid ett tillfälle stoppades en begravningsprocession, och kistan togs med våld till kyrkogården och grävdes ner.

Tillbaka till Ukraina

År 1965 återvände vi till Ukraina och bosatte oss i Krementjuk. I denna stad, som ligger närmare 80 mil öster om Borislav, fanns det bara 12 Jehovas vittnen. Vi bodde där i omkring fem år, och under större delen av den tiden betjänade jag församlingarna som resande tillsyningsman. År 1969, när våra flickor var nio och tio år gamla, ombads vi att flytta söderut för att hjälpa bröderna i den lilla staden Molotjansk.

I Molotjansk blev jag kallad till KGB för ett samtal som varade i flera timmar. Jag blev faktiskt kallad sex gånger! Under varje samtal blev jag lovad en ljus framtid, om jag avsvor mig alla band med ”jehovisterna”. Till sist tog KGB:s tålamod slut, och ett annat Jehovas vittne och jag dömdes till ett års fängelse.

År 1973, efter avtjänat straff, flyttade jag och min familj till en liten by nära Krementjuk. Vi höll i hemlighet kristna möten i vårt hem, däribland firandet av åminnelsen av Kristi död år 1974. Nästa förmiddag blev vårt hus genomsökt, och jag blev arresterad.

Rättegång, arbetsläger och förvisning

Min rättegång hölls bakom stängda dörrar, och endast inbjudna personer var närvarande. De närvarande var höga befattningshavare och ledande män i samhället — gräddan av samhället. Jag valde att inte företrädas av en advokat, och jag fick 45 minuter på mig för att framlägga mitt försvar. Dagen före rättegången hade Eugenia och våra döttrar fallit på knä i bön och bett, inte om att jag skulle få en mildare dom eller bli benådad, utan endast om att det skulle avges ett gott vittnesbörd om Guds kungarike och om Jehovas heliga namn.

Rättegången fortskred under det att domaren läste flera avsnitt ur tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Reaktionen från åhörarna blev inte den som domaren hade väntat sig. När de närvarande hörde att den här onda världen skulle upphöra i Harmageddon och att Guds kungarike skulle styra över jorden, blev de förvirrade — osäkra på vad de skulle tro. Domaren insåg snart sitt misstag, och under min slutplädering försökte han kompensera sig själv genom att ideligen avbryta min framställning. Men genom att läsa direkt från våra publikationer hade domaren hjälpt till att avge ett fint vittnesbörd, och mitt hjärta var fyllt av tacksamhet. Jag blev likväl dömd till fem års straffarbete och därefter fem års förvisning.

Jag tillbringade de fem följande åren bland förhärdade brottslingar längst uppe i norr i arbetslägret Yodva, i den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Komi. Under den tiden fick jag många tillfällen att vittna om Guds kungarike för omkring 1.200 fångar och för de ansvariga för lägret. Efter min frigivning år 1979 förvisades jag till Vorkuta, ovanför norra polcirkeln. Kort tid efter det att jag fått arbete och bostad i Vorkuta flyttade min familj till mig.

Vorkuta är känt för att ha byggts på benknotorna av dess fångar, däribland många Jehovas vittnen som var interner under tidigare årtionden. I dag är det en vanlig stad, och några arbetsläger syns inte till någonstans. Men i permafrosten i och omkring staden finns kropparna av otaliga martyrer som gav sitt liv i lovprisning av Jehova.

Glädjen över religionsfrihet

År 1989 reste vi från Vorkuta till Polen för att vara med vid två av Jehovas vittnens internationella sammankomster. Vi skämdes inte över de tårar av glädje som vi fällde då vi såg tiotusentals av våra kristna bröder och systrar i Warszawa och Katowice uppleva glädjerik gemenskap utan fruktan för att bli arresterade. En dröm hade blivit verklighet. Vi återvände till Vorkuta med förnyad beslutsamhet att tjäna Guds kungarikes intressen.

Klimatet ovanför norra polcirkeln är emellertid hårt, och Eugenias hälsa hade tagit skada. Senare samma år flyttade vi därför tillbaka till Krementjuk, där vi gläder oss åt att få tjäna Jehova med den större frihet som vi nu har. Våra båda svärsöner är äldste i församlingen här i Ukraina. Och våra döttrar är pionjärer, som heltidstjänare bland Jehovas vittnen kallas, trots att de har fyra barn.

Tid efter annan minns jag ännu krigsfronten år 1945 och det löfte jag gav för mer än ett halvsekel sedan. För att jag skulle klara av att hålla det har Jehova försett mig med exakt kunskap, samma kunskap som har gjort det möjligt för miljoner andra att avge ett liknande löfte — att tjäna Jehova för evigt.

[Karta/Bild på sidan 23]

(För formaterad text, se publikationen)

RYSSLAND

Vorkuta

Lviv

Borislav

UKRAINA

Krementjuk

Molotjansk

Kaukasus

Birjusinsk

Angarsk

Vi och våra två döttrar och deras män och fyra barn

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.