Hannu Tanninen berättar om hur besöken i kretstjänsten kunde gå till i början av 1990-talet: ”Jag skickade ett brev till en församling i Petrozavodsk i Karelen, där jag talade om hur mötena skulle ledas under den veckan. När min hustru och jag kom, möttes vi av en äldstebroder vid järnvägsstationen, och vi följde med honom hem. Han visade mig brevet och sade: ’Vi fick det här brevet från dig, men eftersom vi inte förstod vad det betydde beslöt vi att inte göra någonting förrän du kom.’

Vid det första kretsbesöket i Murmansk fanns det 385 förkunnare, som ledde över 1 000 bibelstudier. Men det var egentligen många fler som studerade Bibeln, eftersom många studier leddes med grupper av intresserade. En pionjärsyster hade till exempel 13 bibelstudier, men det var över 50 personer som hon studerade med!

Vårt andra förordnande var till Volgograd oblast och Rostov oblast. I staden Volgograd, med en befolkning på över en miljon, fanns det endast fyra församlingar. Bröderna var angelägna att få lära sig hur de skulle leda möten och bibelstudier och predika från hus till hus. Vid varje besök måste vi bilda nya församlingar. I kretstillsyningsmannens rapport skulle vi ange hur många som hade blivit döpta sedan föregående besök. Varje församling hade 50, 60 eller 80 personer som blivit döpta mellan besöken, och en församling hade till och med över 100! Som en följd av detta bildades 16 nya församlingar i den staden på bara tre år.”

Roman Skiba var en av de första pionjärerna med särskilt uppdrag som kom till Ryssland från Polen 1993. Han berättar: ”I oktober 1993 blev jag förordnad att tjäna i kretstjänsten. Min första krets inbegrep församlingar i södra Sankt Petersburg, Pskov oblast och hela Vitryssland.

Trots alla våra ansträngningar var vi ibland sena när vi skulle besöka en församling. När vi vid ett tillfälle skulle besöka en församling i bergsbyn Ust-Kan i Altaj måste vi köra på bergsvägar utan beläggning. Tyvärr gick bilen sönder på vägen, och vi kom inte bara för sent för att jag skulle hinna gå igenom församlingens handlingar utan vi kom också två timmar för sent till mötet. Vi var besvikna och tänkte att alla troligen hade gått hem. Vi blev verkligen överraskade över att finna att 175 personer väntade i den förhyrda lokalen, och det trots att det inte ens fanns 40 förkunnare i församlingen. Det verkar som om många intresserade personer från andra bergsbyar hade hunnit till mötet tack vare att vi var försenade.”c

År 1996 valde bröderna ett lämpligt stadion i Jekaterinburg för en områdessammankomst. Roman Skiba berättar: ”Det växte gräs på läktarna, och på planen stod det två meter höga björkar. Det var endast tre veckor kvar till sammankomsten, och det fanns bara tre församlingar i staden med förorter.