Arno: ”Vi kom till vårt distrikt i Moskva, och efter bara några veckor höll vi våra första tal i skolan i teokratisk tjänst. Efter sex veckor i Ryssland höll jag mitt första tal vid en sammankomst. Vi blev förordnade att tjäna i en församling med omkring 140 döpta förkunnare, och församlingens distrikt var lika stort som en hel krets i Tyskland! Vårt första distrikt låg nära vårt pionjärhem. Det var verkligen spännande att vara de allra första vittnen som predikade från dörr till dörr där!”

Det var inte alla församlingar som hade tillräckligt många kvalificerade bröder som kunde tjäna som äldste och biträdande tjänare. En äldstebroder tjänade rentav som presiderande tillsyningsman i fem församlingar! Han bad mig att hålla talet vid Åminnelsen i en av dessa församlingar. Det var 804 närvarande, och de måste lämna lokalen omedelbart efter talet, eftersom en annan församling skulle församlas där. På grund av att den broder som skulle hålla det andra talet råkade ut för en bilolycka på vägen till lokalen och inte kunde komma i tid måste jag hålla det talet också. Den gången var 796 närvarande! Så i endast två församlingar var 1 600 närvarande vid Åminnelsen, vilket visar det enormt stora intresse människor hade för sanningen på den tiden.”

I mars 1991 blev Jehovas vittnens verksamhet i Sovjetunionen inregistrerad, och snart fanns det fem församlingar i staden. Den internationella sammankomsten i Sankt Petersburg 1992 samt andra teokratiska händelser ledde till snabb tillväxt. År 2006 fanns det över 70 församlingar i Sankt Petersburg.

År 1995 fanns det endast en församling i Astrachan, nära gränsen till Kazakstan. Det fanns inga äldste eller biträdande tjänare i församlingen. Men ändå höll bröderna en kretssammankomst och ett kretsmöte. Talen hölls av äldstebröder som fått resa över 70 mil från Kabardinien-Balkarien. Dessa bröder visste inte i förväg hur många som skulle bli döpta vid dessa sammankomster. Roman Skiba berättar: ”En annan äldste och jag kom två veckor innan en sammankomst skulle hållas för att gå ut i tjänsten på fältet tillsammans med församlingen och för att gå igenom frågorna med dem som önskade bli döpta. Men vi fick absolut inte någon tid till att gå ut i tjänsten. Vi måste ägna all vår tid åt samtalen med de 20 dopkandidaterna!”