Viktor Gutshmidt berättar: ”En gång när jag kom hem från tjänsten hade man vänt upp och ner på allt i lägenheten. KGB letade efter litteratur. De grep mig och förhörde mig i två månader. Julija, vår yngsta dotter, var elva månader, och vår äldre dotter var två år.

Under förhöret frågade förhörsledaren: ’Är du inte tysk?’ För många på den tiden var ordet ’tysk’ synonymt med ’fascist’. Tyskar var hatade.

’Jag är inte nationalist’, sade jag, ’men om du talar om de tyskar som hölls i koncentrationsläger av nazisterna, då är jag stolt över dessa tyskar! De kallades Bibelforscher, och nu kallas de Jehovas vittnen. Jag är stolt över att inget vittne avfyrade en enda kula från ett maskingevär eller en granat från en kanon. De tyskarna är jag stolt över!’

Förhörsledaren var tyst, så jag fortsatte: ’Jag är övertygad om att inte ett enda Jehovas vittne har tagit del i något uppror. Till och med när Jehovas vittnens verksamhet är förbjuden fortsätter de att tillbe Gud. Men samtidigt erkänner vittnena de lagliga myndigheterna och lyder deras lagar så länge dessa inte är i strid med vår Skapares högre lagar.’

Helt oväntat avbröt förhörsledaren mig och sade: ’Vi har inte studerat någon annan grupp så ingående som Jehovas vittnen och deras verksamhet. Om vi hade funnit något emot er, om ni så bara hade utgjutit en enda droppe blod, så skulle vi ha skjutit er alla.’

Då tänkte jag: ’Våra bröder världen över har modet att tjäna Jehova, och deras exempel har räddat livet på oss här i Sovjetunionen. Att vi nu tjänar Gud här kanske därför på något sätt kan hjälpa våra bröder på annat håll.’ Den här tanken gav mig ökad styrka att hålla fast vid Jehovas vägar.”

[Bild på sidan 110]

Viktor Gutshmidt