När de två kvinnorna slog sig ner i Betlehem började Rut fundera på hur hon bäst skulle kunna försörja sig själv och Noomi. Hon fick veta att Jehova hade gett israeliterna lagar som var till hjälp för de fattiga. De hade tillåtelse att gå ut på fälten under skördetiden, följa efter arbetarna och samla ihop det som lämnades kvar. De kunde också plocka ax som växte längs kanterna och i hörnen av åkrarna.c (3 Moseboken 19:9, 10; 5 Moseboken 24:19–21)

Det var nu tiden för kornskörden, troligen i april enligt vår kalender, och Rut gick till fälten för att se vem som skulle låta henne plocka ax efter sina skördemän. Hon råkade hamna på ett fält som tillhörde en man som hette Boas, en välbärgad markägare som var släkt med Noomis avlidne man, Elimelek. Trots att lagen gav henne rätten att plocka ax tog hon det inte för givet. Hon gick till den unge man som hade ansvaret för skördemännen och frågade om lov att arbeta på fältet. Han gav henne tillåtelse att göra det, så hon satte genast i gång. (Rut 1:22–2:3, 7)

Tänk dig hur Rut följer efter skördearbetarna. När de skär av axen med sina skäror av flinta, böjer hon sig ner och plockar upp det de tappar eller lämnar efter sig. Hon binder ihop stråna till kärvar och bär i väg dem till en plats där hon senare kan klappa ut kornen. Det var ett tidsödande, tröttsamt arbete, och det blev allt tuffare när solen klättrade högre på himlen. Men Rut var uthållig och tog bara paus för att torka svetten ur pannan och för att äta en enkel lunch ”i huset” – troligen ett skydd som gav arbetarna lite skugga.

Rut trodde nog inte, och förväntade inte heller, att någon skulle lägga märke till henne. Men Boas gjorde det. Han frågade den unge arbetsledaren vem hon var. Boas hade stark tro, och det märktes när han hälsade på sina arbetare, som kan ha varit tillfälliga arbetare och utlänningar. Han sa: ”Jehova vare med er”, och de svarade på samma sätt. Den här andlige äldre mannen visade Rut samma intresse som en far visar sina barn. (Rut 2:4–7)

Boas kallade Rut ”dotter” och gav henne rådet att fortsätta komma till hans fält och plocka ax. Han sa att hon skulle hålla sig nära de unga kvinnorna i hans hushåll för att undvika att bli ofredad av arbetarna. Han såg också till att hon fick mat när det var dags att äta. Men framför allt försökte han berömma och uppmuntra henne. Hur då? (Rut 2:8, 9, 14)

Rut frågade Boas vad hon, som trots allt var en utlänning, hade gjort för att förtjäna hans godhet. Han svarade att han hade hört om allt hon gjort för sin svärmor, Noomi. Det är troligt att Noomi hade prisat sin kära Rut bland kvinnorna i Betlehem, och ryktet hade nått fram till Boas. Han visste också att Rut hade börjat tjäna Jehova för han sa: ”Må Jehova belöna ditt handlingssätt, och må du få full lön från Jehova, Israels Gud, när du nu har kommit för att söka tillflykt under hans vingar.” (Rut 2:12)

De orden måste verkligen ha uppmuntrat Rut! Hon hade bestämt sig för att söka skydd under Jehovas vingar, likt en fågelunge som trycker sig tätt intill en beskyddande förälder. Hon tackade Boas för att han talade så tröstande till henne. Och hon fortsatte arbeta ända till kvällen. (Rut 2:13, 17)

Rut visade verkligen stark tro, och hon är ett fint exempel för alla som kämpar med ekonomiska problem i vår tid. Hon tyckte inte att andra var skyldiga henne något, så därför uppskattade hon all hjälp hon fick. Rut skämdes inte för att ta ett arbete med lägre status och arbeta hårt och länge för att kunna ta hand om någon hon älskade. Hon tog tacksamt emot goda råd om att arbeta på ett säkert sätt och i rätt sällskap. Och viktigast av allt är att hon aldrig glömde vem som var hennes verkliga trygghet – hennes beskyddande far, Jehova Gud.