Vissa dagar eller tidsperioder var avskilda från annan tid som heliga i Israel, inte för att det var något heligt med dem i sig själva, utan för att man då särskilt skulle göra sådant som hörde ihop med tillbedjan av Jehova. Gud fastställde dessa tidsperioder med folkets välfärd och andliga uppbyggelse i tankarna. Bland annat höll man sabbaten varje vecka. (2Mo 20:8–11) De dagarna kunde folket koncentrera sig på Guds lag och på att undervisa sina barn i den. Det fanns också speciella sabbatsdagar, heliga sammankomster: den första dagen i sjunde månaden (3Mo 23:24) och försoningsdagen, som inföll på tionde dagen i sjunde månaden (3Mo 23:26–32).

Dessutom var vart sjunde år ett sabbatsår, ett heligt år, då jorden inte skulle brukas. Som i fallet med veckosabbaten gav denna anordning israeliterna mer tid till att studera Jehovas lag, meditera över den och undervisa barnen i den. (2Mo 23:10, 11; 3Mo 25:2–7) Slutligen kallades vart femtionde år ett jubelår, och även detta år betraktades som heligt. Också jubelåret var ett sabbatsår, men dessutom återställde det nationen i ekonomiskt avseende till det teokratiska tillstånd som Jehova hade infört vid fördelningen av landet. Det var ett heligt år då man fick frihet, vila och ny styrka. (3Mo 25:8–12)