Från och med 1473 f.v.t., det år då Israel gick in i det utlovade landet, skulle vart sjunde år vara ett sabbatsår. (5Mo 15:1, 2, 12; jfr 5Mo 14:28.) Sabbatsåret inleddes av allt att döma med trumpetblåsningen på försoningsdagen, den 10 etanim (tishri). Några menar emellertid att det bara var jubelåret som började på försoningsdagen och att sabbatsåret började den 1 tishri.

När israeliterna gick in i det utlovade landet under Josuas ledning, var de upptagna i sex år med att besegra de kanaaneiska folken och att fördela arvsbesittningarna. Under den tiden hade de inte möjlighet att ägna sig särskilt mycket åt jordbruk, men de kunde leva av det som kanaanéerna hade odlat. (5Mo 6:10, 11) Det sjunde året var ett sabbatsår då de måste visa sin tro och lydnad genom att vänta på skörden från det åttonde året, och de klarade sig därför att Gud välsignade dem.