Den som kom med offret lade sin hand på djurets huvud; djuret blev slaktat; prästen stänkte blodet runt om på brännoffersaltaret (3Mo 3:2, 8, 13);

1) Om översteprästen syndade så att han drog skuld över folket (3Mo 4:3), skulle han föra fram en tjur och lägga sin hand på tjurens huvud; tjuren blev sedan slaktad; blodet bars in i det heliga i helgedomen och stänktes framför förhänget; något av blodet ströks på hornen på rökelsealtaret, medan resten hälldes ut vid foten av brännoffersaltaret; fettet brändes (som vid gemenskapsoffren) på brännoffersaltaret (3Mo 4:4–10); den döda kroppen (huden inbegripen) brändes upp på en ren plats utanför staden där askan från altaret tömdes ut (3Mo 4:11, 12).

2) Vid synder som begåtts av hela menigheten (synder som begåtts av menigheten men som folkets ledare fick kännedom om först senare) (3Mo 4:13) skulle församlingen föra fram en tjur; de äldste lade sina händer på tjurens huvud varefter en av dem slaktade den; tillvägagångssättet i övrigt var detsamma som för en synd som begåtts av översteprästen (3Mo 4:14–21).

Om översteprästen begick en synd i sin officiella ställning som nationens representant inför Jehova, drog han skuld över hela menigheten. Det kunde röra sig om en felbedömning, en oriktig tillämpning av lagen eller en felaktig behandling av en fråga som berörde hela nationen. För en sådan synd och för en synd som begåtts av hela menigheten måste man frambära det värdefullaste offerdjuret, en tjur. (3Mo 4:3, 13–15)

När det gällde syndoffer för enskilda individer bland folket skulle blodet inte bäras längre än till brännoffersaltaret. Men när det rörde sig om en synd som översteprästen eller hela menigheten hade begått bars blodet också in i det heliga, den första avdelningen i helgedomen. Något av blodet stänktes framför förhänget som dolde det allra heligaste, den innersta avdelningen i helgedomen, där Jehovas närvaro var representerad av ett mirakulöst ljus över förbundsarken. (Det var bara i samband med de syndoffer som frambars på den årliga försoningsdagen som blod fördes in i det allra heligaste; 3Mo 16.) Ingen präst fick äta något från ett offerdjur vars blod bars in i helgedomen. (3Mo 6:30)

3) När en hövding hade begått en synd följde man ett liknande tillvägagångssätt, förutom att offerdjuret var en bock, och blodet bars inte in i det heliga. Något av blodet skulle strykas på hornen på brännoffersaltaret; resten skulle hällas ut vid foten av det;