De blodiga offren skall frambäras endera som 1) brännoffer, 2) gemenskapsoffer, 3) syndoffer eller 4) skuldoffer. Följande tre ting är gemensamma för alla fyra slagen av offer: den offrande skall själv föra fram offret till mötestältets ingång, han skall lägga händerna på det, och sedan skall djuret slaktas och blodet frambäras. Därefter måste den döda kroppen skaffas undan, och slaget av offer avgör på vilket sätt det skall göras. Låt oss nu i tur och ordning betrakta de blodiga offren.

13—16. a) Beskriv kraven i förbindelse med 1) brännoffer, 2) gemenskapsoffer, 3) syndoffer och 4) skuldoffer. b) Vilket förbud upprepas gång på gång i förbindelse med blodiga offer?

¹³ 1) Brännoffren kan bestå av en ungtjur, en bagge, en bock, en turturduva eller en ung duva, beroende på den offrandes tillgångar. Offerdjuret skall delas i stycken, och med undantag av huden skall det helt och hållet förbrännas på altaret. I fråga om en turturduva eller en ung duva skall huvudet knipas av, dock utan att avskiljas från kroppen, och krävan och fjädrarna skall avlägsnas. — 1:1—17; 6:8—13; 5:8.

¹⁴ 2) Gemenskapsoffret kan vara antingen ett handjur eller ett hondjur av nötkreaturen eller av småboskapen. Bara djurets fettstycken skall förbrännas på altaret; en viss del av djuret tillfaller prästen, och resten äts av den offrande. Beteckningen gemenskapsoffer är mycket lämplig, för den som frambär ett sådant offer intar så att säga en måltid tillsammans med Jehova och prästen och har på så sätt gemenskap med dem. — 3:1—17; 7:11—36.

¹⁵ 3) Ett syndoffer krävs för ouppsåtliga synder, dvs. synder som begås av misstag. Vilket slag av djur som skall offras är beroende av vem det är som har syndat — om det är en präst, folket som helhet, en hövding eller en vanlig människa. I motsats till de frivilliga bränn- och gemenskapsoffren för enskilda individer är syndoffren påbjudna i lagen. — 4:1—35; 6:24—30.

¹⁶ 4) Skuldoffer skall frambäras för att sona personlig skuld på grund av otrohet, bedrägeri eller röveri. I en del fall krävs det att den som har ådragit sig skuld skall bekänna sin synd och frambära ett offer i enlighet med sina tillgångar. I andra fall krävs det att överträdaren ersätter hela förlusten plus 20 procent och dessutom offrar en bagge. I denna del av Tredje Moseboken, som handlar om offer, förbjuds eftertryckligt och upprepade gånger all förtäring av blod. — 5:1—6:7; 7:1—7, 26, 27; 3:17.

22. a) Varför är kapitel 16 anmärkningsvärt? b) Vad händer på försoningsdagen?

²² Försoningsdagen (16:1—34). Detta är ett viktigt kapitel, eftersom det innehåller anvisningar för Israels mest betydelsefulla dag, försoningsdagen, vilken infaller på tionde dagen i sjunde månaden. Det är en dag då israeliterna skall späka sin själ, utsätta den för betryck (sannolikt genom att fasta), och det är inte tillåtet att utföra något världsligt arbete den dagen. Dagen börjar med att en ungtjur offras för de synder som Aron och hans hus, Levis stam, har begått, och därefter offras en bock för resten av folket. Sedan rökelse har bränts, skall en del av blodet från vartdera djuret i tur och ordning bäras in i det Allraheligaste i tältboningen och stänkas framför arkens lock.

23. a) Var finner vi ett av Bibelns tydligast formulerade uttalanden om blod? b) Vilka andra förordningar följer?

²³ Stadgar om blod och andra angelägenheter (17:1—20:27). Detta avsnitt innehåller många stadgar för folket. Ännu en gång ges förbudet mot att äta blod, denna gång i ett av de tydligast formulerade uttalanden om blod man över huvud taget kan finna i den Heliga skrift. (17:10—14) Blod kan med rätta användas på altaret, men det får inte ätas.

Djuroffrens blod förebildar Jesu blod, som vinner ”en evig befrielse för oss”. (Hebr. 9:12)