Offer som behagade Gud

”Varje överstepräst tillsätts för att frambära både offergåvor och slaktoffer.” — Hebréerna 8:3.

1. Varför känner människor behov av att vända sig till Gud?

”ATT offra verkar vara lika ’naturligt’ för människan som att be; det ena visar vad hon tycker om sig själv, det andra vad hon känner för Gud.” Så skriver bibelhistorikern Alfred Edersheim. Synden förde med sig känslor av skuld, främlingskap med Gud och hjälplöshet, känslor som människor behöver bli befriade från. Det är inte svårt att förstå att människor i en sådan hopplös situation känner behov av att vända sig till Gud för att få hjälp. — Romarna 5:12.

2. Vilka tidiga berättelser om offergåvor åt Gud finner vi i Bibeln?

² Första gången Bibeln nämner att man offrade åt Gud är i samband med Kain och Abel. Vi läser: ”Det hände sig efter någon tids förlopp att Kain började bära fram några av markens frukter som offergåva åt Jehova. Men vad Abel beträffar, bar också han fram några av sin småboskaps förstlingar, ja deras fettstycken.” (1 Moseboken 4:3, 4) Därefter läser vi om hur Noa byggde ett ”altare” och offrade ”brännoffer” åt Jehova Gud efter det att Jehova hade bevarat honom igenom den stora översvämning som tillintetgjorde den onda generationen på hans tid. (1 Moseboken 8:20) Vi läser om hur Guds trogne tjänare och vän Abraham av tacksamhet för Guds löften och välsignelser vid olika tillfällen byggde altaren åt Jehova för att ”där anropa Jehovas namn”. (1 Moseboken 12:8; 13:3, 4, 18) Längre fram ställdes Abraham på sitt största trosprov, när Jehova befallde honom att frambära sin son Isak som ett brännoffer. (1 Moseboken 22:1–14) Som vi skall se kastar dessa korta berättelser mycket ljus över detta med slaktoffer.

3. Vilken roll spelar offer i tillbedjan?

³ Dessa och andra berättelser i Bibeln visar att offrande av något slag ingick i tillbedjan långt innan Jehova gav särskilda lagar om offer. I överensstämmelse med detta definierar ett uppslagsverk ”offer” som ”en religiös rit i vilken ett föremål offras till en gudomlighet för att skapa, upprätthålla eller återställa en människas goda förhållande till det som hon betraktar som heligt”. Men detta väcker några viktiga frågor som är värda att begrunda, till exempel: Varför behövs det offer i tillbedjan? Vad slags offer är godtagbara för Gud? Och vad betyder forntida offer för oss nu?

Varför behövs det offer?

4. Hur gick det för Adam och Eva när de hade syndat?

⁴ Adam syndade uppsåtligt, när han tog av frukten från trädet för kunskapen om gott och ont och åt av den. Straffet för denna olydnadshandling var döden, enligt vad Gud uttryckligen hade sagt: ”På den dag du äter av det kommer du med visshet att dö.” (1 Moseboken 2:17) Adam och Eva fick till slut skörda syndens lön genom att de dog. — 1 Moseboken 3:19; 5:3–5.

5. Varför tog Jehova initiativet till att hjälpa Adams avkomlingar, och vad gjorde han för dem?

⁵ Hur är det då med Adams avkomlingar? Eftersom de har ärvt synd och ofullkomlighet från Adam, är de underkastade samma främlingskap med Gud och samma hopplöshet och död som det första människoparet upplevde. (Romarna 5:14) Men Jehova är inte bara en rättvisans och kraftens Gud, utan han är först och främst en kärlekens Gud. (1 Johannes 4:8, 16) Därför tar han initiativet till att reparera skadan. Bibeln säger att ”den lön synden betalar ut är död” och tillägger sedan: ”Men den gåva Gud ger är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.” — Romarna 6:23.

6. Vad är Jehovas vilja angående den skada som Adams synd har åsamkat?

⁶ Som en garanti för den gåvan tillhandahöll Jehova Gud något som skulle täcka över det som gick förlorat genom Adams överträdelse. Det hebreiska ordet kafạr betydde antagligen från början ”täcka över” eller kanske ”utplåna”, och det översätts också med ”försoning”.a Jehova tillhandahöll med andra ord något som kunde täcka över den synd som ärvts från Adam och utplåna den skada som blev följden av den, så att de som var kvalificerade för den gåvan kunde bli befriade från synd och död. — Romarna 8:21.

7. a) Vilket hopp gavs genom Guds dom över Satan? b) Vilket pris måste betalas för att mänskligheten skulle befrias från synd och död?

⁷ Omedelbart efter det att det första människoparet hade syndat gavs en antydan om att det fanns hopp om att bli befriad från slaveriet under synd och död. När Jehova uttalade sin dom över Satan, som representerades av en orm, sade han: ”Jag kommer att sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han kommer att krossa huvudet på dig, och du kommer att krossa hälen på honom.” (1 Moseboken 3:15) Detta profetiska löfte tände en stråle av hopp hos alla som satte tro till det. Men ett pris måste betalas för den befrielsen. Det var inte bara så att den utlovade Säden skulle komma och krossa Satan, utan den måste själv krossas i hälen, dvs. lida döden, men inte för alltid.

8. a) Hur visade sig Kain bli en besvikelse? b) Varför tog Gud emot Abels offer?

⁸ Adam och Eva funderade säkert en hel del över vem den utlovade Säden kunde vara. När Eva födde sin förstfödde son, Kain, förklarade hon: ”Jag har frambringat en man med Jehovas bistånd.” (1 Moseboken 4:1) Tänkte hon kanske att hennes son skulle visa sig bli Säden? Hur hon än tänkte, så visade sig både Kain och hans offergåva bli en besvikelse. Hans bror Abel däremot visade tro på Guds löfte och offrade några förstlingar av sin hjord åt Jehova. Vi läser: ”Genom tro frambar Abel åt Gud ett värdefullare offer än Kain, genom vilken tro han fick det vittnesbördet att han var rättfärdig.” — Hebréerna 11:4.

9. a) Vad satte Abel tro till, och hur uttryckte han det? b) Vad åstadkom Abels offergåva?

⁹ Abel hade inte bara tro på Gud, vilket också Kain måste ha haft, utan han hade också tro på Guds löfte om en säd som skulle åstadkomma räddning för trogna människor. Abel fick inte veta hur detta skulle gå till, men Guds löfte gjorde honom medveten om att någon måste krossas i hälen. Ja, han drog tydligen slutsatsen att blod måste utgjutas, själva grundtanken med offer. Abel frambar till livets källa, Jehova, en offergåva i vilken liv och blod ingick, antagligen som ett bevis på sin intensiva längtan efter och förväntan på uppfyllelsen av Jehovas löfte. Det var detta uttryck för tro som gjorde att Abels slaktoffer behagade Jehova och på sätt och vis uttryckte det centrala med offer, dvs. ett sätt genom vilket syndiga människor kan närma sig Gud och få hans gillande. — 1 Moseboken 4:4; Hebréerna 11:1, 6.

10. Hur blev innebörden av offer klargjord genom detta att Jehova bad Abraham offra Isak?

¹⁰ Den djupa innebörden i offer klargjordes på ett dramatiskt sätt, när Jehova befallde Abraham att frambära sin son Isak som ett brännoffer. Det offret genomfördes inte bokstavligen, men det tjänade ändå som en bild av vad Jehova själv skulle komma att göra, nämligen frambära sin enfödde Son som det största offret som han någonsin gjort för att genomföra sin vilja med mänskligheten. (Johannes 3:16) Genom slaktoffren och offergåvorna i den mosaiska lagen ställde Jehova upp profetiska mönster för att lära sitt utvalda folk vad de måste göra för att få förlåtelse för sina synder och för att stärka sitt hopp om räddning. Vad kan vi lära av dessa?

Offer som Jehova godtog

11. Vilka två kategorier av offergåvor frambars av Israels överstepräst, och för vilket syfte?

¹¹ ”Varje överstepräst tillsätts för att frambära både offergåvor och slaktoffer”, skriver aposteln Paulus. (Hebréerna 8:3) Lägg märke till att Paulus delar upp de offer som frambars av översteprästen i det forntida Israel i två kategorier, nämligen ”offergåvor” och ”slaktoffer” eller ”slaktoffer för synder”. (Hebréerna 5:1) Människor ger vanligtvis gåvor för att uttrycka tillgivenhet och uppskattning eller för att odla vänskap och bli omtyckta eller accepterade. (1 Moseboken 32:20; Ordspråken 18:16) På liknande sätt kan man betrakta många av de offer som Lagen föreskrev som ”offergåvor” åt Gud för att söka hans ynnest.b Överträdelser av Lagen krävde en gottgörelse, och därför frambars ”slaktoffer för synder”. I de fem Moseböckerna, i synnerhet i Andra, Tredje och Fjärde Moseboken, finner vi beskrivningar av olika slag av slaktoffer och offergåvor. Även om vi kan ha svårt att tillgodogöra oss och komma ihåg alla detaljer, så förtjänar vissa huvuddrag av de olika slagen av offer att uppmärksammas.

12. Var i Bibeln kan vi få en översikt över offren i Lagen?

¹² I 3 Moseboken, kapitel 1 till 7, beskrivs fem huvudtyper av offer var för sig, även om somliga av dem frambars tillsammans. Det är brännoffer, sädesoffer, gemenskapsoffer, syndoffer och skuldoffer. Vi lägger också märke till att dessa offer beskrivs två gånger i dessa kapitel. Första gången i 3 Moseboken 1:2 till 6:7, där det räknas upp vad som skulle offras på altaret, och andra gången i 3 Moseboken 6:8 till 7:36, där det talas om de andelar som avsattes för prästerna och de som var reserverade för den som offrade. I 4 Moseboken, kapitel 28 och 29, finner vi sedan vad som skulle kunna beskrivas som en utförlig tidtabell, som anger när och hur ofta olika offer skulle frambäras — vad som skulle frambäras varje dag, varje vecka, varje månad och vid de årliga högtiderna.

13. Beskriv de offer som frambars frivilligt som gåvor åt Gud.

¹³ Bland de offer som frambars frivilligt som gåvor eller som ett sätt att närma sig Gud för att få hans gillande var brännoffren, sädesoffren och gemenskapsoffren. Vissa kännare menar att det hebreiska uttrycket för ”brännoffer” betyder ”ett uppstigande offer”. Detta är passande, för vid ett brännoffer brändes det slaktade djuret upp på altaret, och en välluktande eller rogivande lukt steg upp till himlen till Gud. Utmärkande för brännoffret var att hela djuret offrades till Gud efter det att dess blod hade stänkts runt altaret. Prästen fick ”alltsammans att ryka på altaret som ett brännoffer, ett eldsoffer med en rogivande lukt för Jehova”. — 3 Moseboken 1:3, 4, 9; 1 Moseboken 8:21.

14. Hur frambars sädesoffret?

¹⁴ Sädesoffret beskrivs i 3 Moseboken, kapitel 2. Det var ett frivilligt offer som bestod av fint mjöl, som vanligtvis hade fuktats med olja och där man tillsatt virak. ”Prästen skall av det gripa sin hand full av dess fina mjöl och dess olja tillsammans med all dess virak; och han skall få det att ryka på altaret som en påminnelsedel av det, som ett eldsoffer med en rogivande lukt för Jehova.” (3 Moseboken 2:2) Virak var en av ingredienserna i den heliga rökelse som brändes på rökelsealtaret i tältboningen och templet. (2 Moseboken 30:34–36) Det var antagligen detta som kung David hade i tankarna när han skrev: ”Må min bön beredas som rökelse inför dig, mina handflators upplyftande som kvällens sädesoffer.” — Psalm 141:2.

15. Vad var syftet med gemenskapsoffret?

¹⁵ Ett annat frivilligt offer var gemenskapsoffret, och det beskrivs i 3 Moseboken, kapitel 3. Uttrycket kan också återges ”ett slaktoffer av fridsoffer”. Det hebreiska ordet för ”fred (frid)” betecknar mycket mer än bara avsaknaden av krig eller oroligheter. ”I Bibeln betecknar det detta och även ett tillstånd eller förhållande av fred med Gud, välstånd, glädje och lycka”, heter det i boken Studies in the Mosaic Institutions. Gemenskapsoffren frambars således inte för att trygga fred med Gud, som om man skulle kunna blidka honom, utan för att uttrycka tacksamhet för eller för att fira det välsignade tillstånd av fred med Gud som de som var godkända av honom åtnjöt. Prästerna och den som offrade åt av offret efter det att blodet och fettet hade offrats åt Jehova. (3 Moseboken 3:17; 7:16–21; 19:5–8) I bildlig bemärkelse tog således den som offrade, prästen och Jehova Gud del i en måltid, som ett tecken på att det rådde ett fridfullt förhållande mellan dem.

16. a) Vad var syftet med syndoffret och skuldoffret? b) Hur skilde sig dessa från brännoffret?

¹⁶ Syndoffret och skuldoffret var slaktoffer som frambars för att söka förlåtelse för synd eller för att sona överträdelser av Lagen. Dessa slaktoffer skilde sig från brännoffret på så sätt att inte hela djuret offrades åt Gud, utan endast djurets fett och vissa delar av det. Resten av djuret gjorde man av med utanför lägret, och i vissa fall åt prästerna av det. Denna skillnad är betydelsefull. Brännoffret frambars som en offergåva åt Gud för att få nalkas honom, och det offrades därför helt och hållet åt Gud. Det är intressant att lägga märke till att ett brännoffer vanligtvis föregicks av ett syndoffer eller ett skuldoffer, som en antydan om att det krävdes förlåtelse för synder för att en syndares offergåva skulle godtas av Gud. — 3 Moseboken 8:14, 18; 9:2, 3; 16:3, 5.

17, 18. För vad gällde syndoffret, och vad var syftet med skuldoffret?

¹⁷ Syndoffret godtogs endast för oavsiktliga synder mot Lagen, synder som hade begåtts på grund av köttets svaghet. ”Ifall en själ” syndade ”av misstag i vilken som helst av de saker, som enligt Jehovas befallning” inte fick göras, då skulle syndaren frambära ett syndoffer i förhållande till sin ställning i samhället. (3 Moseboken 4:2, 3, 22, 27) Förhärdade syndare däremot avskars, och det fanns inga offer för dem. — 2 Moseboken 21:12–15; 3 Moseboken 17:10; 20:2, 6, 10; 4 Moseboken 15:30; Hebréerna 2:2.

¹⁸ Innebörden i och syftet med skuldoffer förklaras i 3 Moseboken, kapitel 5 och 6. Någon kunde ha syndat oavsiktligt. Han kunde genom sin överträdelse ha ådragit sig skuld till sin medmänniska eller till Jehova Gud, och detta orätta måste gottgöras eller rättas till. Flera kategorier av synd omnämns. Några var synder som gällde individen (5:2–6), några var synder mot ”Jehovas heliga ting” (5:14–16), och några var, även om de inte var helt oavsiktliga, synder som berodde på orätta begär eller köttslig svaghet (6:1–3). Förutom att bekänna sådana synder skulle den som begått dem också ge ersättning där så var tillbörligt och därefter frambära ett skuldoffer åt Jehova. — 3 Moseboken 6:4–7.

Något bättre skulle komma

19. Varför vann inte israeliterna Guds ynnest, trots att de hade Lagen och dess offer?

¹⁹ Den mosaiska lagen med alla dess slaktoffer och offergåvor gavs åt israeliterna för att de skulle kunna närma sig Gud och äga hans ynnest och välsignelse tills den utlovade Säden kom. Aposteln Paulus, som var jude, uttryckte det så här: ”Lagen [har] blivit vår uppfostrare som leder oss till Kristus, för att vi skall kunna förklaras rättfärdiga på grund av tro.” (Galaterna 3:24) Tyvärr tog inte israeliterna som nation betraktade emot denna fostran, utan missbrukade det privilegium de hade. Därför blev alla deras slaktoffer motbjudande för Jehova, som sade: ”Jag har fått nog av helbrännoffer av baggar och fettet av välgödda djur; och i ungtjurars och bagglamms och bockars blod har jag inte funnit behag.” — Jesaja 1:11.

20. Vad hände år 70 v.t. med Lagen och dess offer?

²⁰ År 70 v.t. fick den judiska tingens ordning med dess tempel och prästerskap sitt slut. Därefter kunde man inte längre offra på det sätt som Lagen föreskrev. Innebär detta att offren som var en integrerande del av Lagen har förlorat all sin innebörd för Guds nutida tillbedjare? Detta skall vi undersöka i följande artikel.

[Fotnoter]

Offer av lovprisning som behagar Jehova

”Framställ era kroppar till ett levande, heligt, Gud välbehagligt slaktoffer.” — ROMARNA 12:1.

1. Vad säger Bibeln om det relativa värdet av offren under den mosaiska lagen?

”EFTERSOM Lagen har en skugga av de goda ting som skall komma, men inte tingens själva gestalt, kan människor aldrig med samma slaktoffer år efter år, som de ständigt frambär, göra dem som träder fram med dem fullkomliga.” (Hebréerna 10:1) Här, i en enda mening, slår aposteln Paulus fast att alla de slaktoffer som frambars under den mosaiska lagen inte kunde ge människor någon bestående räddning. — Kolosserna 2:16, 17.

2. Varför är det inte förgäves att försöka förstå Bibelns detaljerade upplysningar om offergåvorna och slaktoffren i Lagen?

² Innebär detta att det vi läser i Moseböckerna om offergåvor och slaktoffer inte har något värde för de kristna i våra dagar? Under lite mer än ett år har faktiskt de som är med i skolan i teokratisk tjänst i Jehovas vittnens församlingar nyligen läst igenom de fem första böckerna i Bibeln. Några har lagt ner stor möda på att läsa och söka förstå alla detaljer. Har alla deras ansträngningar varit förgäves? Så kan det naturligtvis inte vara, eftersom ”alla de ting som är skrivna förr, de är skrivna till vår undervisning, för att vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna må ha hopp”. (Romarna 15:4) Frågan är därför: Vilken ”undervisning” och ”tröst” kan vi få av det som sägs i Lagen om offergåvor och slaktoffer?

Till vår undervisning och tröst

3. Vilket grundläggande behov har vi?

³ Även om vi inte längre behöver frambära bokstavliga offer på det sätt som Lagen föreskrev, har vi fortfarande ett stort behov av det som israeliterna till en del fick genom offren, nämligen förlåtelse för synder och Guds ynnest. Hur kan vi få detta, då vi inte längre frambär bokstavliga offer? Efter att ha påpekat begränsningarna med djuroffer förklarar Paulus: ”[Jesus säger] då han kommer in i världen: ’Slaktoffer och offergåva önskade du inte, men en kropp beredde du åt mig. Du godkände inte helbrännoffer och syndoffer.’ Då sade jag: ’Se! Jag har kommit (i bokrullen är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.’” — Hebréerna 10:5–7.

4. Hur tillämpar Paulus orden i Psalm 40:6–8 på Jesus Kristus?

⁴ Paulus citerade från Psalm 40:6–8 och påpekade att Jesus inte hade kommit för att vidmakthålla ”slaktoffer och offergåva” och ”helbrännoffer och syndoffer”. Dessa hade, då Paulus skrev, inte längre Guds godkännande. Jesus hade i stället kommit med en kropp beredd av sin himmelske Fader, en kropp som i alla avseenden motsvarade den kropp som Gud hade berett när han skapade Adam. (1 Moseboken 2:7; Lukas 1:35; 1 Korinthierna 15:22, 45) Jesus hade som Guds fullkomlige Son rollen som kvinnans ”säd”, som var förutsagd i 1 Moseboken 3:15. Han skulle ”krossa huvudet” på Satan, men han skulle själv få ”hälen” krossad. Jesus blev därigenom den genom vilken Jehova skulle rädda mänskligheten, något som människor med tro hade sett fram emot alltsedan Abels dagar.

5, 6. Vilken överlägsen väg att nalkas Gud är öppen för de kristna?

⁵ Med avseende på denna speciella roll som Jesus hade skriver Paulus: ”Den som inte hade känt synd har han [Gud] gjort till synd för oss, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet medelst honom.” (2 Korinthierna 5:21) Uttrycket ”gjort till synd” kan också översättas ”som ett syndoffer”. Aposteln Johannes säger: ”Han är ett försoningsoffer för våra synder, men inte bara för våra utan också för hela världens.” (1 Johannes 2:2) Att nalkas Gud genom att offra, som israeliterna gjorde, var således något tillfälligt. De kristna har däremot en överlägsen grundval för att komma till Gud, nämligen Jesu Kristi offer. (Johannes 14:6; 1 Petrus 3:18) Om vi utövar tro på det lösenoffer som Gud har tillhandahållit och lyder honom, kan vi också få våra synder förlåtna och få Guds ynnest och välsignelse. (Johannes 3:17, 18) Är inte detta en källa till tröst? Men hur kan vi då visa att vi har tro på lösenoffret?

⁶ Efter det att aposteln Paulus har förklarat hur överlägsen de kristnas grundval att nalkas Gud är, anger han i Hebréerna 10:22–25 tre sätt varpå vi kan visa vår tro på och uppskattning av Guds kärleksfulla anordning. Även om Paulus förmaning i huvudsak var riktad till dem som har ”vägen in till den heliga platsen”, dvs. smorda kristna med en himmelsk kallelse, behöver helt visst alla som önskar få nytta av Jesu försoningsoffer uppmärksamma Paulus inspirerade ord. — Hebréerna 10:19.

Frambär rena och obesudlade offer

7. a) Hur återspeglar orden i Hebréerna 10:22 det som skedde vid ett offer? b) Vad måste man göra för att förvissa sig om att ett offer var välbehagligt för Gud?

⁷ Först uppmanar Paulus de kristna: ”Så låt oss gå fram med ett sant hjärta i trons fulla visshet, sedan vi genom bestänkning fått våra hjärtan renade från ett ont samvete och våra kroppar badade med rent vatten.” (Hebréerna 10:22) De uttryck som här används är en tydlig återspegling av det som skedde vid ett bokstavligt offer under Lagen. Detta är passande, eftersom ett offer måste frambäras av rätt motiv och vara rent och obesudlat för att vara välbehagligt. De djur som offrades skulle vara av nötboskapen eller av småboskapen, dvs. av de rena djuren, och offret skulle vara ”felfritt”, utan defekt. Om det var fåglar som offrades, skulle det vara turturduvor eller unga duvor. Om dessa villkor uppfylldes, skulle offret ”nådigt tas emot” och ”åstadkomma försoning” för den som frambar det. (3 Moseboken 1:2–4, 10, 14; 22:19–25) Sädesoffret fick inte innehålla någon surdeg, vilket är en bild av fördärv, och inte heller fick det innehålla honung, antagligen fruktsirap, som har en benägenhet att orsaka jäsning. Till det som offrades på altaret, antingen det var ett djur eller säd, skulle man tillsätta salt, ett konserveringsmedel. — 3 Moseboken 2:11–13.

8. a) Vad krävdes det av den som offrade? b) Hur kan vi förvissa oss om att vår tillbedjan är välbehaglig för Jehova?

⁸ Hur var det då med den som offrade? Lagen föreskrev att alla som kom inför Jehova måste vara rena och obefläckade. Om någon ville frambära ett brännoffer eller gemenskapsoffer, men han av någon anledning hade blivit oren, måste han för att hans offer skulle vara välbehagligt för Jehova först återfå sin rena ställning inför Jehova genom att frambära ett synd- eller skuldoffer. (3 Moseboken 5:1–6, 15, 17) Inser vi då vikten av att alltid bevara en ren ställning inför Jehova? Om vi vill att vår tillbedjan skall vara välbehaglig för Gud, måste vi snabbt rätta till eventuella överträdelser av Guds lagar. Vi bör vara snabba att dra nytta av det Gud har gett till hjälp för oss, nämligen ”församlingens äldre män” och ”försoningsoffret för våra synder”, Jesus Kristus. — Jakob 5:14; 1 Johannes 2:1, 2.

9. Vad var den största skillnaden mellan de offer som frambars åt Jehova och de som frambars åt falska gudar?

⁹ I den mosaiska lagen lades stor tonvikt på renhet i samband med offren. Detta var den största skillnaden mellan de offer som israeliterna frambar till Jehova och de offer som folk i nationerna runt om Israel frambar till sina falska gudar. Så här säger ett uppslagsverk om detta kännetecknande drag hos offren i den mosaiska lagen: ”Det förekom inte någon spådom eller teckentydning i samband med de offer som den mosaiska lagen föreskrev, inte heller några religiösa utbrott, någon självstympning, helig prostitution eller några människooffer eller offer för de döda. Och det var strängt förbjudet med sensuella eller orgiastiska fruktbarhetsriter.” Allt detta riktar uppmärksamheten på det faktum att Jehova är helig och att han inte tolererar eller godkänner synd eller fördärv av något slag. (Habackuk 1:13) Tillbedjan av och offer åt honom måste vara rena och obefläckade fysiskt, moraliskt och andligt. — 3 Moseboken 19:2; 1 Petrus 1:14–16.

10. Hur bör vi i enlighet med Paulus förmaning i Romarna 12:1, 2 rannsaka oss själva?

¹⁰ Vi bör med tanke på detta rannsaka oss själva på alla områden av vårt liv för att försäkra oss om att vår tjänst för Jehova är välbehaglig för honom. Vi bör aldrig tänka att det inte spelar någon roll vad vi gör i vårt privata liv, så länge som vi har en viss andel i kristna möten och kristen tjänst, och inte heller tänka att kristen verksamhet på något sätt skulle frita oss från att behöva lyda Guds lagar på andra områden i livet. (Romarna 2:21, 22) Vi kan inte förvänta Guds välsignelse och ynnest, om vi låter något som i Guds ögon är orent eller befläckat fördärva vårt tänkesätt eller handlingssätt. Kom ihåg Paulus ord: ”Jag [bönfaller] er, bröder, vid Guds medömkan, att framställa era kroppar till ett levande, heligt, Gud välbehagligt slaktoffer, er förnuftsmässiga heliga tjänst. Och sluta upp med att ta gestalt efter denna tingens ordning; förvandla er i stället genom att göra om ert sinne, så att ni kan pröva er fram till vad Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja är.” — Romarna 12:1, 2.

Frambär helhjärtat lovprisningens offer

11. Vad är inbegripet i uttrycket ”offentlig bekännelse” i Hebréerna 10:23?

¹¹ I sitt brev till hebréerna riktar Paulus därefter uppmärksamheten på en viktig sida av sann tillbedjan: ”Låt oss hålla fast vid den offentliga bekännelsen av vårt hopp utan att vackla, ty han som gav löftet är trofast.” (Hebréerna 10:23) Uttrycket den ”offentliga bekännelsen” kan också återges den ”offentliga förklaringen”, och Paulus talar också om ”ett lovprisningens offer”. (Hebréerna 13:15) Detta påminner oss om det slag av offer som sådana män som Abel, Noa och Abraham frambar.

12, 13. Vad erkände en israelit när han frambar ett brännoffer, och vad kan vi göra för att återspegla samma anda?

¹² Ett brännoffer var något som en israelit frambar ”av egen fri vilja inför Jehova”. (3 Moseboken 1:3) Genom ett sådant offer gjorde han frivilligt en offentlig bekännelse eller ett offentligt erkännande av Jehovas rika välsignelse av och kärleksfulla omtanke om sitt folk. Kom ihåg att det som kännetecknade brännoffret var att hela offret skulle brännas upp på altaret, en lämplig bild av fullständig hängivenhet. På liknande sätt visar vi vår tro på lösenoffret och vår tacksamhet för det när vi villigt och helhjärtat frambär till Jehova våra ”lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar”.

¹³ De kristna frambär ju inte några bokstavliga offer i form av djur eller växter, men de är däremot förpliktade att vittna om de goda nyheterna om Guds kungarike och att göra lärjungar till Jesus Kristus. (Matteus 24:14; 28:19, 20) Tar du vara på tillfällena att ta del i att offentligt bekänna eller förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike, så att många fler människor får möjlighet att få kunskap om allt det underbara som Gud har i beredskap för lydiga människor? Använder du villigt din tid och energi till att undervisa intresserade personer och hjälpa dem att bli lärjungar till Jesus Kristus? Att vi nitiskt tar del i tjänsten behagar Gud likt den rogivande lukten från ett brännoffer. — 1 Korinthierna 15:58.

Gläds över gemenskap med Gud och människor

14. Vad i Paulus ord i Hebréerna 10:24, 25 påminner om ett gemenskapsoffer?

¹⁴ Slutligen riktar Paulus uppmärksamheten på vårt förhållande till våra medkristna när vi tillber Gud. ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, i det vi inte underlåter att själva församlas, såsom några har för sed, utan uppmuntrar varandra, och det så mycket mer som ni ser dagen närma sig.” (Hebréerna 10:24, 25) Uttrycken ”sporra till kärlek och förträffliga gärningar”, ”själva församlas” och ”uppmuntra varandra” påminner oss om vad gemenskapsoffret i Israel betydde för Guds folk.

15. Vilken likhet finns det mellan ett gemenskapsoffer och kristna möten?

¹⁵ Uttrycket ”gemenskapsoffer” översätts ibland ”fridsoffer (fredsoffer)”. Det hebreiska ordet för ”frid” eller ”fred” står här i pluralis, kanske för att beteckna att deltagandet i sådana offer ledde till frid med Gud och medtillbedjare. Så här säger en bibelforskare om gemenskapsoffren: ”Detta var verkligen en tid av lycklig gemenskap med förbundets Gud, då han nedlät sig att bli israeliternas gäst vid offermåltiden, samtidigt som han alltid var deras värd.” Detta påminner oss om Jesu löfte: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matteus 18:20) Vi får vid kristna möten nytta av uppbyggande umgänge och uppmuntrande undervisning och av medvetenheten att vår Herre Jesus Kristus är närvarande. Detta gör ett kristet möte till en glad och trosstärkande tilldragelse.

16. Vad med tanke på gemenskapsoffren är det som gör kristna möten särskilt glädjefyllda?

¹⁶ Vid gemenskapsoffret frambars allt fettet — det som omgav inälvorna, njurarna, bihanget på levern och länderna, samt fårets fettsvans — åt Jehova genom att det brändes upp och man fick det att ryka på altaret. (3 Moseboken 3:3–16) Fettet ansågs vara det näringsrikaste och bästa på djuret. Att man frambar det på altaret betecknade att man gav det bästa åt Jehova. Det som gör kristna möten särskilt glädjefyllda är att vi inte bara får undervisning, utan att vi också lovprisar Jehova. Detta kan vi göra genom att vi i all anspråkslöshet helhjärtat sjunger med i sångerna, uppmärksamt lyssnar och svarar när det ges tillfälle. Psalmisten utropade: ”Lovprisa Jah! Sjung till Jehova en ny sång, hans lov i de lojalas församling.” — Psalm 149:1.

Rika välsignelser från Jehova väntar oss

17, 18. a) Vilket storslaget offer frambar Salomo vid invigningen av templet i Jerusalem? b) Hur blev folket välsignat som ett resultat av den ceremonin?

¹⁷ Vid invigningen av templet i Jerusalem i den sjunde månaden år 1026 f.v.t. frambar kung Salomo ett ”storslaget slaktoffer inför Jehova”, vilket bestod av ”brännoffret och sädesoffret och fettstyckena av gemenskapsoffren”. Vid detta tillfälle offrades, förutom sädesoffret, sammanlagt 22.000 nötkreatur och 120.000 får. — 1 Kungaboken 8:62–65.

¹⁸ Tänk dig vad en sådan stor ceremoni måste ha kostat och hur mycket arbete som krävdes! Men det är uppenbart att de välsignelser som israeliterna fick vida överträffade kostnaderna. Vid slutet av högtiden skickade kung Salomo ”i väg folket; och de började välsigna kungen och gå till sina hem, medan de gladde sig och var väl till mods i hjärtat över allt det goda som Jehova hade gjort för sin tjänare David och för sitt folk Israel”. (1 Kungaboken 8:66) Det är verkligen sant som Salomo uttryckte saken: ”Jehovas välsignelse — det är den som gör rik, och han lägger ingen smärta därtill.” — Ordspråken 10:22.

19. Vad kan vi göra för att få rika välsignelser av Jehova nu och för evigt?

¹⁹ Vi lever nu i den tid då ”skuggan av de goda ting” som skulle komma har ersatts av ”tingens själva gestalt”. (Hebréerna 10:1) Jesus Kristus har, som den store motbildlige översteprästen, redan trätt in i själva himlen och framburit värdet av sitt eget blod för att åstadkomma försoning för alla dem som visar att de har tro på hans offer. (Hebréerna 9:10, 11, 24–26) På grundval av det stora offret och genom att vi helhjärtat till Gud frambär offer av lovprisning som är rena och obefläckade kan vi också gå framåt och glädja oss och vara ”väl till mods i hjärtat”, när vi ser fram emot rika välsignelser från Jehova. — Malaki 3:10.