Kelternas kultur har satt sina spår

Från Vakna!:s korrespondent i Italien

FASTÄN man inte hör talas så mycket om dem i dag, har de lämnat outplånliga spår efter sig i västvärlden. De uppträdde på scenen för över 2.500 år sedan. De har påverkat historien, konsten och de religiösa sedvänjorna i Europa. Och hur konstigt det än kan förefalla, har de också påverkat vårt dagliga liv. De var av indo-europeisk härstamning, och när de hade nått sin storhetstid, behärskade de ett stort område av den forntida världen. Deras domäner sträckte sig från Atlanten till Mindre Asien, från Nordeuropa till Medelhavskusten. Vilka var de? Kelterna.

Utan att vi inser det ser vi spåren från kelterna varje dag. Det var till exempel de som spred användningen av byxor i västvärlden, och det var de som uppfann tunnan. Det finns andra mera synbara bevis på deras närvaro under historiens gång. I vissa delar av Europa kan man fortfarande se hundratals mindre befästningar eller befästa kullar och kummel eller ättehögar, vilka täcker forntida gravar — allesammans lämningar efter kelterna. Många städer eller regioner i våra dagar har namn av keltiskt ursprung, till exempel Lyon och Böhmen. Om man i dina trakter har för vana att högtidlighålla minnet av de döda i slutet av oktober eller i början av november, kan du vara säker på att kelterna gjorde samma sak för många hundra år sedan. Om du dessutom känner till berättelserna och sångerna om den brittiske sagohjälten Artur eller sådana välkända sagor som Rödluvan och Askungen, då är du förtrogen med sådant som är mer eller mindre direkt nedärvt från den keltiska civilisationen.

Liksom många andra folk kom kelterna med tiden att betraktas på olika sätt beroende på vem som beskrev dem. Den grekiske filosofen Platon (300-talet f.v.t.) beskrev dem som ett stridslystet folk, begivet på starka drycker. Platons lärjunge Aristoteles såg dem som ett folk som trotsade faran. Enligt den grekisk-egyptiske geografen Ptolemaios (100-talet v.t.) fruktade kelterna bara en sak — att himlen skulle falla ner i huvudet på dem! Deras fiender framställde dem i allmänhet som grymma, ociviliserade barbarer. Tack vare de framsteg som har gjorts i våra dagar i forskningen kring kelterna ”kan vi skildra kelterna helt annorlunda nu än vi skulle ha kunnat göra för bara tjugo år sedan”, säger Venceslas Kruta, en av de mest ansedda auktoriteterna på området.

Deras uppgång och fall

Kelterna utgjorde i själva verket en mängd stammar som hölls ihop ”av samma språk och ett gemensamt mönster i fråga om hantverk, militär struktur och religiösa trosföreställningar, vilka var tillräckligt enhetspräglade för att vara igenkännliga”. (I Celti, bilaga till La Stampa för 23 mars 1991) Därför är det mera korrekt att tala om keltisk kultur än om kelterna som folkgrupp. Galler, keltiberer, senoner, cenomaner, insubrer och bojer var namn på en del av de stammar som bebodde vad vi nu känner som Frankrike, Spanien, Österrike och norra Italien. Med tiden kom andra att kolonisera de brittiska öarna.

Det förefaller som om den ursprungliga kärnan av kelter spred sig från Centraleuropa. Historiska källor nämner ingenting om dem före 500-talet f.v.t. Den grekiske historieskrivaren Herodotos är en av de första som nämner dem. Han beskriver dem som ”de som bor längst bort i västra Europa”. Forntida historiker tar framför allt fasta på deras militära bedrifter. Olika keltiska stammar tågade mot etruskerna i norra Italien och sedan mot Rom i början av 300-talet f.v.t. och besegrade det. Enligt somliga romerska historieskrivare, till exempel Livius, gav sig kelterna i väg först efter det att en lämplig lösensumma hade betalats och Brennus, kelternas ledare, hade uttalat orden vae victis, ”ve de besegrade”. I vår moderna tid blir serieläsare påminda om kelterna, nämligen de som läser om de uppdiktade galliska kämparna Asterix’ och Obelix’ äventyr. De figurerar i seriemagasin på många språk.

Greklands tur att lära känna kelterna kom omkring 280 f.v.t., då en annan keltisk Brennus nådde fram till portarna av det berömda templet i Delfi men utan att lyckas inta det. Under samma period var det några keltiska stammar, av grekerna kallade galater, som tog sig över Bosporen och slog sig ner i norra Mindre Asien, i den trakt som senare kom att kallas Galatien. År 50—52 v.t. bodde några av de första kristna i det området. — Galaterna 1:1, 2.

I forna tider var kelterna kända som tappra krigare, utrustade med stor fysisk styrka. Det var inte bara så att de hade en imponerande kroppsbyggnad, utan för att injaga skräck hos sina fiender brukade de också smörja in håret med en blandning av krita och vatten, som när den hade torkat gav dem ett speciellt vilt utseende. Det var precis så man framställde dem i gamla statyer — med ”gipshår”. Deras kroppsbyggnad, deras stridsiver, deras vapen, det sätt som de bar sitt hår på och deras typiska långa mustascher — allt bidrog till att skapa det intryck av galliskt raseri som var så fruktat av deras motståndare och som är så typiskt i historierna om Asterix. Det var förmodligen därför många arméer på den tiden, däribland den som leddes av den kartagiske befälhavaren Hannibal, även hade keltiska legosoldater i sin sold.

Mot slutet av det första århundradet f.v.t. började emellertid kelternas makt obevekligen att undertryckas. Romarnas fälttåg mot gallerna, vilket leddes av Julius Caesar och andra befälhavare, tvingade den keltiska militärapparaten på knä.

Nyskapare på konstens område

Det direkta vittnesbörd som detta folk har lämnat kvar åt oss omfattar av skilda orsaker nästan uteslutande tillverkade föremål, som man i synnerhet finner i deras talrika gravar. Prydnadsföremål, olika slags kärl, vapen, mynt och liknande, ”omisskännliga och ursprungliga” enligt experterna, var föremål för ett omfattande handelsutbyte med grannfolken. I Norfolk i England har olika guldföremål nyligen bragts i dagen; bland dessa finns några halsband, de karakteristiska stela halsringarna. Som vi kan se på fotografierna på dessa sidor ägde de keltiska guldsmederna en utomordentlig skicklighet. ”Det förefaller som om metall var det material som de keltiska konstnärerna företrädesvis använde”, försäkrar en vetenskapsman. För att bearbeta det bättre använde de ugnar som var mycket sofistikerade för sin tid.

Till skillnad från den samtida grekisk-romerska konsten, som försökte avbilda verkligheten, var den keltiska konsten intressant nog i första hand dekorativ. Levande gestalter stiliserades ofta, och symboliska inslag överflödade, ofta i magiskt och religiöst syfte. Arkeologen Sabatino Moscati säger: ”Vi har utan tvivel framför oss den äldsta, den största och den mest lysande formen av dekorativ konst som Europa någonsin ägt.”

En tillvaro som reglerades av religionen

De keltiska stammarna levde vanligen ett mycket enkelt liv, även i sina karakteristiska befästa städer, så kallade oppida. Stammarna behärskades av aristokratin, och de ofrälse räknades knappast alls. Livet var inte lätt för kelterna på grund av det ogästvänliga klimatet i de områden där de bodde. En viktig orsak till att de flyttade mot söder var kanske inte bara ekonomisk vinning, utan också att de sökte efter en uppehållsort där vädret var mildare.

Religionen utövade ett starkt inflytande på kelternas dagliga liv. ”Gallerna är ett mycket religiöst folk”, skrev Julius Caesar. ”Deras tro på livet efter detta och på själens odödlighet”, berättar vetenskapsmannen Carlo Carena, varvid han citerar en romersk historieskrivare, ”var så stark att de gladeligen kunde låna ut pengar och finna sig i att de kanske inte skulle få dem tillbaka förrän i helvetet.” Det är ett faktum att man intill liken i många gravar har funnit livsmedel uppenbarligen avsedda som färdkost för den förmodade resan till andra sidan.

Ett av de gemensamma dragen hos alla de keltiska stammarna var en prästerlig kast, organiserad i åtminstone tre klasser: barder, vates och druider. De båda första grupperna hade en mindre viktig funktion. De däremot som var ansvariga för att förmedla både religiös och praktisk kunskap var druiderna, vilket ord möjligen betyder ”mycket vis”. Vetenskapsmannen Jan de Vries förklarar att detta ”prästerskap var mycket mäktigt, anfört av en överdruid, vars beslut alla och envar måste underkasta sig”. Det var också druiderna som vid fastställda tider skulle utföra ritualen att skära av misteln i den ”heliga” skogen.

Det var långt ifrån lätt att bli druid. Det brukade ta nybörjaren omkring 20 år att lära sig kastens religiösa kunskap och yrkeshemligheter utantill. Druiderna brukade aldrig skriva ner någonting som hade med religiösa angelägenheter att göra. Traditionerna vidarebefordrades muntligen, vilket är orsaken till att vi har så ringa kunskap om kelterna. Men varför tillät inte druiderna att man gjorde nedteckningar? Jan de Vries påpekar att ”det för varje generation sker en förnyelse av de muntligen överförda traditionerna: Det ursprungliga innehållet bevaras intakt och kan samtidigt ständigt anpassas till förändrade omständigheter. Av just denna orsak kunde druiderna hålla jämna steg med den fortskridande kunskapen.” Författaren Sergio Quinzio förklarar: ”Prästerna ägde starkt utökade maktbefogenheter, eftersom de utgjorde den andliga kunskapens enda väktare.” Således hade druiderna alltid läget under kontroll.

Man vet inte mycket om de keltiska gudomligheterna. Trots att man har hittat många skulpturer och bilder av dem, är det nästan ingen som har något namn, och det är därför svårt att säga vilken gud eller gudinna ett enskilt föremål representerar. Det finns något som förefaller vara bilder föreställande vissa av dessa gudar på den berömda Gundestrupkitteln, funnen i Danmark. Namn som Lugh, Esus, Cernunnos, Epona, Rosmerta, Teutates och Sucellus säger oss inte mycket nu för tiden. Ändå påverkade dessa gudar de forntida kelternas dagliga liv i hög grad. Det var inte ovanligt att kelterna frambar människooffer (ofta fångar som tagits i strid) för att ära sina gudar. Ibland bars dessa offers huvuden som makabra prydnader, och vid andra tillfällen offrade man människor i det enda syftet att använda det sätt varpå offren dog som omen.

Ett av den keltiska religiösa världens framträdande särdrag var det gudomliga tretalet. Enligt Encyclopedia of Religion ”är talet tre troligen den viktigaste faktorn i kelternas religiösa symbolism; den mystiska innebörden i tretalsbegreppet omvittnas i de flesta delar av världen, men bland kelterna förefaller det ha funnits en särskilt stark och ihållande medvetenhet om det”.

Somliga vetenskapsmän säger att föreställningen om en gudomlighet såsom treenig eller att den har tre ansikten är detsamma som att betrakta den som allseende, allvetande. Statyer med tre ansikten stod uppställda vid viktiga vägskäl, kanske i syfte att ”övervaka” handelsutbytet. Vissa vetenskapsmän försäkrar att triaderna ibland gav intryck av ”enheten i tre personer”. I våra dagar framställer kristenhetens kyrkor fortfarande treenigheten på samma sätt just i de trakter där man har upptäckt skulpturerna av keltiska treeniga gudomligheter. Den Heliga skrift lär emellertid inte att Gud och Jesus är jämlika eller någon del av en treenighet. — Johannes 14:28; 1 Korinthierna 11:3.

Ja, många människors dagliga liv och tankar nu för tiden påverkas av kelternas kultur, måhända mer än vi tror.

[Diagram/Karta på sidan 18]

(För formaterad text, se publikationen)

Kelternas utbredning

La Tène

Rom 390 f.v.t.

Delfi 279 f.v.t.

Galatien 276 f.v.t.

Medelhavet

Nordsjön

Svarta havet

[Bilder på sidorna 16, 17]

1. Ambiorix, hövding för eburonerna;

2. Gundestrupkitteln;

3. Hjälm av järn;

4. Hjälm av brons, järn och guld;

5. Bronsarmband;

6. Stiliserat stenhuvud;

7. Lägg märke till den trehövdade guden på denna terrakottavas;

8. Halsring av guld;

9. Guldprydnad;

10. Halsring av guld;

11. Bronsgalt som hjälmprydnad

[Bildkällor]

Foto 2—6, 8—11: Med vänligt tillmötesgående från Palazzo Grassi, Venedig; 7: Bibliothèque Nationale, Paris