Sadducéerna, däremot, förnekade förekomsten av en muntlig lag och hävdade att bara en direkt avkomling av Sadok kunde tjäna som överstepräst.

Sadducéernas lika rigorösa inställning till den skrivna lagen härrörde förmodligen ”inte från någon speciell känsla för religion”, skriver den judiske författaren Gaalyahu Cornfeld, ”utan var ett politiskt vapen i deras motstånd mot fariséernas legislativa befogenheter”.