Utmaningen att predika i en av världens största hamnar
ROTTERDAM, som ligger där Rhen, Europas mest trafikerade flod, rinner ut i Nordsjön, intar ställningen som en av världens största hamnar. Fartyg från omkring 500 rederier lägger till här, vilket gör att Rotterdam har direkt förbindelse med mer än 800 platser världen runt. Det är verkligen en internationell hamn.
Men denna 650-åriga holländska hamnstad är mer än en knutpunkt för fartygstrafiken. Den är också en plats där människor möts. Varje dag anländer en stadig ström av sjöfolk från världens alla hörn. Dessa sjömän har inte undgått uppmärksamhet från Jehovas vittnen i Nederländerna. Liksom vittnen på andra håll söker de efter sätt att predika de bästa nyheterna i världen — att Guds rike snart kommer att omvandla jorden till ett paradis — för alla slags människor, inklusive sjömän. — Daniel 2:44; Lukas 23:43; 1 Timoteus 4:10.
”Ett omvänt missionärsförordnande”
För en del år sedan gav Sällskapet Vakttornet i Nederländerna sex heltidsförkunnare, eller pionjärer, i uppdrag att arbeta från fartyg till fartyg i hela hamnen i Rotterdam. Pionjärerna grep ivrigt detta tillfälle. De samlade information från hamnmyndigheterna, inspekterade hamnen och insåg snart att det här uppdraget var en verklig utmaning.
”Det är som ett omvänt missionärsförordnande”, säger Meinard, som samordnar predikoverksamheten i hamnen. Vad menar han? ”Missionärer gör vanligtvis en lång resa för att komma till människor, men i vårt fall är det människorna som gör en lång resa för att komma till oss.” Han tillägger: ”Vårt predikodistrikt är förmodligen så internationellt som det över huvud taget är möjligt.” I Rotterdam Europoorts årsbok för 1985 uppgavs att år 1983, det år pionjärerna påbörjade detta speciella arbete, tog Rotterdams hamn emot 30.820 oceangående fartyg från 71 olika länder. Det kan man verkligen kalla internationellt!
Passande nog har ”hamnmissionärerna” — som sjömännen snart började kalla pionjärerna — en internationell bakgrund. Geert, Peter och dennes hustru, Karin, är holländare; Daniël och Meinard kommer från Indonesien, och Solomon är etiopier. Deras europeiska, asiatiska och afrikanska rötter gör att de kan överbrygga åtta språkbarriärer, men för att få framgång i det här arbetet var de även tvungna att ta itu med andra barriärer.
”Den cyklande kyrkan”
”Man kan inte bara gå ut på en kaj, kliva uppför landgången och gå ombord på ett fartyg”, säger Peter, som är 32 år och före detta sjöman. ”Det behövs platstillstånd.” Det innebär tillstånd att gå ut på kajerna och tillstånd att gå ombord på fartygen. ”Det var en massa byråkratiskt krångel”, erinrar sig Peter, ”men när vi fått åtta tillstånd, kompletta med fotografier och officiella stämplar, var vi redo att sätta in alla våra krafter”. De delade in hamnens 37 kilometer kajer i tre områden, som vartdera togs om hand av två pionjärer.
Men hur handskas man med den mångfald språk som talas av sjöfolk från så många olika länder? Trots att pionjärerna hade litteratur på 30 olika språk i lager och hade med sig så mycket som möjligt på sina cyklar, tycktes det aldrig vara tillräckligt. ”Det går aldrig att veta exakt vilka språk man kommer att behöva”, berättar 30-årige Solomon med ett leende. ”Ofta händer det att sjömän vill ha böcker på just det språk man inte tog med sig, och sedan talar de om att deras båt avgår om tre timmar eller så.” Eftersom de inte vill göra sjömännen besvikna, skyndar en av pionjärerna i väg för att hämta de rätta böckerna, ilar tillbaka och överlämnar dem till de ivriga sjömännen. ”När samma problem dök upp i delar av hamnen som ligger tre timmars cykelväg bort”, säger Peter, ”blev det uppenbart att vi behövde en annan metod.”
En dag kom några vittnen som bodde i hamnområdet med en överraskande present till pionjärerna — två cykelkärror, båda i storlek som ett badkar. Pionjärerna fyllde cykelkärrorna med litteratur på alla tillgängliga språk, hakade dem på sina cyklar och gav sig i väg till hamnen. Kärrorna blev snart en välbekant syn. ”De har blivit våra visitkort”, säger en av pionjärerna. ”När någon av portvakterna ser oss komma, brukar han öppna grinden, vinka igenom oss och ropa: ’Här kommer den cyklande kyrkan!’” Vid andra tillfällen händer det att en vakt, när han ser ”den cyklande kyrkan” närma sig, öppnar grinden och ropar: ”Två polska och ett kinesiskt!” Sådana tjänstvilliga tips gör att pionjärerna kan gå ombord med litteratur på rätt språk. Men de måste också komma på rätt klockslag. Varför?
Besök med ord i rättan tid
De enda tillfällen då pionjärerna kan tala med besättningen är under kafferasterna på förmiddagen och eftermiddagen eller på lunchrasten. Kocken har emellertid andra arbetstider, och kaptenen och andra befäl är anträffbara när som helst under dagen. Pionjärerna fick också lära sig att brittiska fartyg håller brittisk tid ombord (en timme efter holländsk tid), så deras besättningar är på väg till mässen när icke-brittiska besättningar går tillbaka till arbetet. För en hamnpionjär är därför en tillförlitlig klocka en nödvändighet.
Men har sjöfolk någon lust att använda sina raster till att diskutera Bibeln? ”Jag har funnit att de i regel är mottagliga för budskapet om Riket”, säger Geert, 31 år. ”Det beror kanske på att de får en förstahandsinblick i hur mänskliga regeringar har misslyckats.” En av sjömännen berättade till exempel för Geert att de stora högar med spannmål som de hade lossat till det svältande etiopiska folket fortfarande låg där flera månader senare när de kom till samma hamn. Den enda skillnaden var att säden vid det laget var rutten och angripen av råttor. ”Inte så underligt att många sjömän inte längre sätter några förhoppningar till politiken”, säger Geert. ”Därför är Bibelns löfte om en enda regering över hela mänskligheten så tilltalande för dem.”
Peter instämmer. ”En tysk kapten berättade att för tio år sedan skulle hans besättning ha kört i väg mig från fartyget, men de nuvarande ändrade världsförhållandena hade väckt deras intresse för Bibelns aktuella budskap.” En koreansk skeppskock berättade att under kriget mellan Iran och Irak blev den supertanker som han arbetade på och som just då befann sig i Persiska viken träffad av en raket och satt i brand. Han svor att om han överlevde skulle han söka Gud. Han överlevde. När pionjärerna senare träffade honom i Rotterdam, ville han ha all den litteratur på koreanska som de kunde få tag på åt honom.
De flesta fartyg stannar i hamnen ganska många dagar. Därmed får pionjärerna tillfälle att återvända två, tre eller fler gånger för att fortsätta de bibliska samtalen efter arbetstidens slut. Om ett fartyg har maskinfel kan det ligga kvar i tre veckor. ”Det är tråkigt för rederiet”, anmärker en leende pionjär, ”men bra för vårt arbete.” Då kan pionjärerna, förutom att de fortsätter de bibliska samtalen, arrangera en visning i fartygets mäss av ett av Sällskapets diabildsföredrag: ”Bibeln — en bok för vår generation”. En del fartygsanställda kommer också till de möten som de många grupper av Jehovas vittnen som talar andra språk håller i Rotterdam. Detta pågår till dess fartygets maskin är lagad. Då måste man slå igen biblarna. Förtöjningarna lossas, och fartyget försvinner från hamnen — men inte från pionjärernas tankar.
Uppmuntrande erfarenheter från sjön
Med hjälp av notiser i tidningarna och hamnmyndigheternas offentliga datasystem kan hamnpionjärerna hålla reda på avgångar och ankomsttider för de fartyg de har besökt. Så snart ett av dem kommer in igen, är pionjärerna ivriga att besöka sjömännen för att få reda på vad som hänt sedan förra besöket. Och vilka uppmuntrande erfarenheter får de inte höra!
En sjöman delade ut exemplar av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden till fem av sina arbetskamrater när fartyget hade kommit ut till havs, och alla sex studerade Bibeln tillsammans. Han talade också in kapitlet om familjeliv på en kassett och spelade upp det i mässen, så att hela besättningen skulle få nytta av det. På ett annat fartyg satte en besättningsman, som hade besökt en Rikets sal i den närbelägna hamnstaden Antwerpen, upp en banderoll på väggen i fartygets mäss. Där stod ”Jehovas vittnen Rikets sal” med stora bokstäver. Sedan inbjöd han resten av besättningen till ett bibliskt möte som han höll. Innan han tog ner banderollen inbjöd han besättningen till nästa möte. Veckan därpå var banderollen och besättningen på plats igen.
Pionjärerna fann också att en del sjömän aldrig ställde sina böcker i en bokhylla. ”När vi klev in i den hytt som tillhörde Isaac, en västafrikansk radiotelegrafist, var det svårt att hitta någon plats att sitta på”, berättar Meinard. ”Sällskapets tidskrifter, böcker och konkordanser låg överallt — uppslagna.” Isaac hade också en lista med bibliska frågor till hands, eftersom han hade väntat på att pionjärerna skulle besöka honom igen.
Vissa sjömän väntar emellertid inte på att pionjärerna skall besöka dem. En natt ringde telefonen hemma hos Geert när han redan hade somnat.
”Vem i all världen kan det vara?” muttrade Geert medan han famlade efter luren.
”Hej, det här är din vän!” förkunnade en glad röst.
Geert försökte tänka efter.
”Det är din vän från fartyget”, sade rösten vidare.
”Men klockan är ju tre på natten!” sade Geert.
”Ja, men du sade ju att jag skulle ringa så snart mitt fartyg kom till Rotterdam igen. Och nu är jag här!” Kort därefter var Geert på väg för att träffa denne vän som var så intresserad av Guds ord.
”Sänd ditt bröd”
Uppskattning av biblisk litteratur kommer också till uttryck i brev som pionjärerna får från olika sjömän. Följande är några utdrag från sådana brev:
”Jag har börjat läsa boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. ... Nu förstår jag många saker som jag inte förstod förut. Jag hoppas att vårt fartyg kommer tillbaka till Rotterdam.” — Angelo.
”Jag har läst boken, och jag skickar er frågor så att ni kan besvara dem i era brev.” — Alberta.
”Jag läser Bibeln varje dag nu. Jag är glad att jag får vara er vän. Att ha funnit vänner som leder mig till Gud är det bästa som har hänt mig.” — Nickey.
Hjärtevärmande brev som dessa påminner pionjärerna om det som Bibeln säger i Predikaren 11:1: ”Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka.” De gläder sig extra mycket när de får höra om sjömän som i likhet med dem har tagit ståndpunkt för Jehova.
Så blev till exempel Stanislav, en polsk sjöman, förtjust över det han lärde sig i Sällskapets böcker. Han skaffade sig snabbt ett litet bibliotek med biblisk litteratur, och medan han var till sjöss studerade han igenom varenda sida. ”Nästa gång vi hörde ifrån honom”, säger Meinard, ”skrev han att han hade blivit döpt.”
Folkert, som är kanalskeppare, fick höra budskapet om Riket för första gången i Rotterdam. Varannan månad låg han i hamn en vecka och studerade då Bibeln varje dag. Sedan, innan han gav sig av på en ny tvåmånadersresa, gav pionjärerna honom en lista med adresser till olika Rikets salar längs hans rutt. Folkert besökte sådana Rikets salar och rördes av det hjärtliga mottagande han fick. Efter en kort tid blev han döpt och tjänar nu nitiskt Jehova.
Mike, en officer i brittiska flottan, hade haft en smula kontakt med vittnena tidigare och hade studerat Bibeln medan han var till sjöss. En gång när hans fregatt ankrade i Rotterdam, använde han sin hopfällbara cykel för att komma till en Rikets sal. Han blev imponerad av den kärlek och enighet han såg och berättade för vännerna att han hade bestämt sig för att sluta sitt arbete. Trots att det fattades bara fyra år innan han skulle få en rätt stor pension, höll han fast vid sitt beslut och blev senare döpt.
Meinard säger: ”Mikes, Stanislavs, Folkerts och andras iver att få tjäna Jehova driver oss att fortsätta att söka igenom hamnen efter sjömän som de.”
Kan du ha en andel?
När de ser tillbaka på nästan ett årtionde av predikande i en av världens största hamnar är alla sex ”hamnmissionärerna” rörande eniga — förordnandet har varit en utmaning men samtidigt mycket givande. ”Efter varje dag i predikoarbetet”, summerar Meinard, ”cyklar vi hem med känslan av att en del av de där sjömännen hade väntat på oss.”
Finns det kanske sjöfolk som väntar på besök i någon hamn i närheten av där du bor? Kanske de äldste i din församling kan ordna så att du kan ha en andel i detta krävande men givande arbete.
[Ruta på sidan 20]
ATT NÅ OMRÅDEN DÄR VERKET ÄR FÖRBJUDET
Ett av de senaste åren kom till Rotterdam mer än 2.500 fartyg från länder där Jehovas vittnens arbete var förbjudet. Och hamnpionjärerna såg detta som en möjlighet att nå dessa områden med Bibelns budskap.
På ett av de första skepp från Asien som pionjärerna besökte placerade de hela sitt förråd på 23 böcker, vilket gjorde några besättningsmän upprörda, eftersom de inte fick något exemplar. En kökspojke på ett annat skepp från Asien var mer försiktig. Efter att ha tagit emot en bok från en pionjär gav han tillbaka den inslagen i papper och med en adress skriven utanpå. Pionjären förstod vinken. Det var alltför riskabelt för pojken att ta boken med sig. Redan samma dag var den på väg med posten till Fjärran Östern.
Ombord på ett afrikanskt fartyg kom en sjöman fram med en lista på böcker som vittnena där hemma ville ha. Alltsedan dess har han resväskan fullproppad med litteratur när han återvänder hem. En sjöman från ett annat afrikanskt land var mycket besviken över att den pionjär som studerade med honom hade bara tre exemplar av boken Gör ditt familjeliv lyckligt! att erbjuda. ”Det är ingenting!” utbrast sjömannen och viftade förtvivlat med armarna. ”Bröderna där hemma behöver 1.000 stycken!” För hans egen säkerhet övertalade pionjärerna honom att bara ta 20 exemplar per gång.
Det kanske allra mest rörande var när pionjärerna fick veta att det hade kommit in ett fartyg från ett land där vittnena blir förföljda på grund av sin tro, och många hade förlorat sina arbeten och tillhörigheter. När de fick veta att stewarden ombord var ett vittne, besökte de kaptenen och bad om tillstånd att låta en nödhjälpssändning gå med hans fartyg. Kaptenen samtyckte, och några dagar senare var hundra stora säckar med kläder, skor och andra saker på väg till vittnena i det landet.
[Ruta på sidan 21]
ATT PREDIKA FRÅN FARTYG TILL FARTYG — FRÅN EN KVINNAS SYNVINKEL
”Först var jag tveksam till att följa med Peter”, erinrar sig Karin, den enda kvinnan bland pionjärerna, ”därför att jag hade hört historier om att sjömän ofta är råbarkade typer som dricker mycket. Men jag har upptäckt att de flesta är hövliga. Ofta händer det att en besättningsman som får veta att vi är gifta med varandra tar fram kort på fru och barn och börjar prata om sin familj. På det viset har vi placerat många exemplar av boken Gör ditt familjeliv lyckligt!”
Att man och hustru besöker fartygen tillsammans gör det också lättare att få kontakt med besättningsmännens hustrur och andra kvinnor som ibland arbetar som sjukvårdare. ”De är vanligtvis reserverade mot främlingar”, säger Karin, ”men när de ser mig, får de större lust att samtala.”
Vilken var den största utmaningen hon har stött på under sitt förordnande? ”Repstegar”, svarar Karin. ”Jag avskydde de där sladdriga tingestarna.” Kom hon över sin rädsla? ”Ja. En gång när jag tvekade inför att klättra uppför en sådan, var det en grupp sjömän från Paraguay som stod och tittade på och ropade: ’Du kommer att klara det. Förtrösta bara på Gud.’ Naturligtvis”, säger Karin och skrattar, ”hade jag efter den kommentaren inget annat val än att klättra upp.” Hennes man säger beundrande: ”Efter fyra år och en massa repstegar klättrar hon som en riktig sjöman.”
Karin och hennes man, Peter, var med i den 89:e klassen vid Vakttornets Bibelskola Gilead i Förenta staterna. Den 28 september 1990 avreste de till sitt nya distrikt, Ecuador, ett land där det finns en hamn. De kommer säkert att känna sig som hemma.
[Ruta på sidan 22]
ÄR DU FARTYGSANSTÄLLD?
Skulle du vilja vara med vid ett möte på engelska anordnat av Jehovas vittnen, medan ditt fartyg ligger för ankar i någon av världens stora hamnar? Spar då denna lista på adresser till Rikets salar och mötestider:
Hamburg, Schellingstr. 7—9; lördag kl. 16.00; telefon: 040-4208413
Hongkong, 26 Leighton Road;söndag kl. 9.00; telefon: 5774159
Marseille, 5 Bis, rue Antoine Maille; söndag kl. 10.00; telefon: 91 79 27 89
Neapel, Castel Volturno (40 km norr om Neapel), Via Napoli, hörnet av Via Salerno, Parco Campania; söndag kl. 14.45; telefon: 081/5097292
New York, 512 W. 20 Street; söndag kl. 10.00; telefon: 212-627-2873
Rotterdam, Putsestraat 20; söndag kl. 10.00; telefon: 010-41 65 653
Tokyo, 5-5-8 Mita, Minato-ku; söndag kl. 16.00; telefon: 03-3453-0404
Vancouver, 1526 Robson Street; söndag kl. 10.00; telefon: 604-689-9796