Två år senare kom de Gileadutbildade missionärerna Lloyd Stull och William Cammers. Dessa två, plus Leanna Mathurin, var de enda på ön som var Jehovas vittnen.

Eftersom de flesta på Saint Lucia är katoliker, var det inte helt lätt för missionärerna att få tag i en lämplig bostad, men broder Stull säger: ”Vi hade den inställningen att vi skulle få allt vi behövde genom arbetet från hus till hus.” Och mycket riktigt — gång på gång visade det sig att de fick vad de behövde.

Sjösjuk under resan till en sammankomst

Under de första åren var bröderna tvungna att anlita segelfartyg eller andra typer av fartyg som trafikerade öarna för att komma till sammankomsterna. Det fanns ingen pålitlig flygförbindelse mellan öarna. För dem som var garvade sjömän var sjöresan inga problem, men för broder Stull, till exempel, innebar det oftast att han fick ligga sjösjuk hela resan.

Någon beskrev en av resorna så här: ”Broder Stull, som inte är van vid sjön, blev mycket sjuk. Och vad värre var, det som skulle ha varit en endagsresa blev en tredagarsresa på grund av den våldsamma sjögången.

Man fick sova på däck, för både lastutrymmet och hytterna hade fyllts med diverse gods. Det fanns en presenning som man kunde ta skydd under, men till sist trängde ändå regnet och havsvattnet igenom. Broder Stull var så sjuk att han inte orkade söka skydd och var därför största delen av tiden obarmhärtigt utsatt för väder och vind. På dagen då solen brukade skina, brukade vi rulla honom över först på den ena sidan och sedan på den andra tills han var torr — tills nästa oväder kom och proceduren måste göras om.”

Den hemska upplevelsen varade ända tills vännerna såg sammankomstön. Men inte ens då blev det någon befrielse. Det blev ebb och båten drev ut till havs, och ön var utom synhåll igen. Till sist kunde de lägga till vid kajen, men vilken besvikelse det blev när de fick veta att tullpersonalen redan hade gått! Bröderna var därför tvungna att stanna ännu en natt på segelfartyget.