Påven Johannes Paulus II påminde för en tid sedan katolska ungdomar om att de bör ta djävulen på allvar. Han skrev i ett brev: ”Ni skall inte vara rädda för att nämna ondskans främste utövare vid hans namn: den onde. Den taktik han alltid har använt och fortsätter att använda är att inte avslöja sin identitet.”

Kardinal Joseph Ratzinger, prefekt för den heliga kongregationen för trosläror i Rom, gav uttryck åt en liknande uppfattning: ”Vad mindre omdömesgilla teologer än må säga om saken, är djävulen, enligt den kristna tron, en förbryllande men verklig personlighet och inte endast en symbolisk gestalt. Han är en mäktig realitet.”

Paristidningen International Herald Tribune ser saken i vidare perspektiv och skriver: ”Intresset för Satans eventuella närvaro i Turin är endast en del av en mer omfattande debatt inom romersk-katolska kyrkan rörande förkroppsligandet av det onda, som i Skriften och kyrkans läror återges omväxlande med ’denna världens furste’, ’mörkrets makt’, ’den gamle ormen’, ’baktalaren’.”

Ledamoten av franska akademin, Jean Dutourd, gjorde en intressant kommentar beträffande det faktum att många i våra dagar betvivlar Satans existens — även katolska präster. Han skrev i den franska dagstidningen L’Est-Républicain: ”Att tro på Gud är något som betraktas med ett visst ogillande i våra dagar, men det är ändå något som mer eller mindre tolereras. Att tro på djävulen betraktas däremot som fullständigt absurt. Blotta omnämnandet av namnet Satan ... väcker ohejdad munterhet bland intellektuella, kälkborgare och politiker och utan tvivel också ett betydande antal biskopar. Deras löje förvånar mig verkligen, så mycket mer som djävulen tycks ha ägnat oss särskild uppmärksamhet sedan år 1914.”