Lejonen — Afrikas majestätiska manprydda katter

FRÅN ”VAKNA!”:S KORRESPONDENT I KENYA

DET är soluppgång över Serengetislätten i Afrika. I den svala morgonluften sitter vi i vår Land Rover och betraktar en flock lejoninnor med ungar. Deras gulbruna päls lyser som guld och smälter vackert in i det höga, torra gräset. Ungarna är bråkiga och fulla av energi. De hoppar och leker runt honornas stora kroppar, men deras clownaktiga krumsprång tycks inte störa lejoninnorna.

Plötsligt blir flocken alldeles stilla. Allas ögon stirrar mot något lite längre bort. Från vår upphöjda utsiktsplats tittar vi åt samma håll och upptäcker föremålet för deras intresse. Gryningsljuset avslöjar den magnifika konturen av en stor lejonhane. Våra blickar möter hans när han stirrar på oss. Vi ryser, inte av morgonkylan, utan av insikten att det är oss han stirrar på. Han är skräckinjagande, men vacker. En stor gyllene man med inslag av svart inramar hans väldiga huvud. Hans stora bärnstensfärgade ögon är på sin vakt. Men nu dras hans uppmärksamhet till familjen, och sakta vänder han blicken mot den och rör sig mot den.

Hans gång är ståtlig, ja, majestätisk. Utan att ge oss en andra blick passerar han precis framför vårt fordon och går fram till honorna och ungarna. De reser sig alla för att ta emot honom, och en efter en trycker de sina ansikten mot hans kraftiga nos i en ”gnida kinden”-hälsning som är typisk för kattdjur. Hanen går så mitt in i flocken, slänger sig ner som om han var utmattad av sin vandring och rullar över på rygg. Hans dåsighet smittar av sig, och snart sover hela flocken lätt i den varma morgonsolens första strålar. Framför oss ser vi en bild av lugn och välmående inramat av den öppna slättens gyllene gräs som blåser i vinden.

En spännande och fascinerande skapelse

Kanske har inget annat djur väckt människans fantasi mer än lejonet. För länge sedan smyckade afrikanska artister klippväggar med målade bilder av lejon som jagade sitt byte. Forntida palats och tempel utsmyckades med väldiga stenstatyer av lejon med stor man. I våra dagar flockas människor till djurparker för att se dessa fascinerande katter. Lejonet har varit centralgestalten i böcker och filmer som Född fri, en sann berättelse om en övergiven lejonunge uppvuxen i fångenskap och till slut utsläppt i det fria. Och i berättelser — delvis fabler, delvis sanna — har det gjorts till boven och beskrivits som en förskräcklig människoätare. Inte att undra på att lejonet förblir en spännande och fascinerande skapelse.

Lejon kan vara extremt vildsinta, men emellanåt är de lika snälla och lekfulla som kattungar. De spinner tyst när de mår bra, men kan ge ifrån sig ett mäktigt rytande som kan höras nästan en mil bort. Ibland verkar de lata och slöa, men de kan förflytta sig med förvånande hastighet. Människan har prisat lejonet för dess mod, och en modig person sägs vara ”modig som ett lejon”.

Simbaa — en sällskaplig katt

Lejon är bland de mest sällskapliga av alla kattdjur. De trivs i stora familjeenheter, flockar, som kan bestå av från bara några få medlemmar till över 30. Flocken utgörs av en grupp lejoninnor som kan vara nära släkt. De lever, jagar och föder sina ungar tillsammans. Detta nära band kan vara livet ut och utgör grunden till lejonets familjeenhet och tryggar dess överlevnad.

Varje flock har en eller flera fullvuxna lejonhanar som patrullerar och märker ut flockens revir med sin lukt. Från den svarta nostippen till spetsen på den tofsprydda svansen kan dessa magnifika vilddjur mäta över 3 meter, och de kan väga mer än 225 kilo. Fastän hanarna dominerar flocken, är det honorna som har ledarskapet. Det är lejoninnorna som vanligtvis tar initiativet till att exempelvis flytta till en skuggig plats eller påbörja en jakt.

Lejoninnor föder vanligtvis ungar vartannat år. Ungarna föds totalt hjälplösa. Att föda upp ungarna är ett gemensamt projekt, och alla honorna skyddar och ger di åt de unga inom flocken. Lejonungar växer snabbt. När de är två månader springer de omkring och leker. De tumlar runt som kattungar, brottas med varandra, anfaller sina lekkamrater och skuttar omkring i det höga gräset. De är fascinerade av allt som rör sig och hoppar efter fjärilar, jagar insekter och brottas med pinnar och kvistar. Mest oemotståndlig är moderns svans, som hon avsiktligt rör på för att inbjuda ungarna till lek.

Varje flock lever inom ett väl utmärkt revir som kan sträcka sig över många kvadratkilometer. Lejon föredrar platser där det finns mycket vatten och där de kan finna skydd mot den intensiva middagssolen. Där lever de bland elefanter, giraffer, bufflar och andra av slättens djur. Ett lejons liv kan delas upp i långa perioder av sömn och korta perioder när de jagar och parar sig. Ja, lejon kan vila, sova eller sitta stilla otroliga 20 timmar under en dag. När de sover djupt ser de fredliga och tama ut. Men låt dig inte bedras; lejonet är ett av de mest vildsinta djuren i världen.

Jägaren

Sent på eftermiddagen börjar de solstekta gräsvidderna bli svalare. De tre lejoninnorna i flocken vi iakttar börjar vakna efter sin middagssiesta. Drivna av hunger börjar katterna röra på sig och vädrar i luften när de ser ut över de gulnande grässlätterna. Det är nu mitt i gnuernas flyttning, och tiotusentals individer av denna klumpiga antilop betar fridfullt söder om oss. De tre katterna rör sig nu åt det hållet. De sprider ut sig i bredd som en solfjäder och smyger fram genom den ojämna terrängen. De gulbruna katterna syns knappast i det höga gräset och lyckas komma så nära som 30 meter från den intet ont anande hjorden. Det är då som katterna beslutar att anfalla. Med blixtens hastighet rusar de in i hopen av skrämda gnuer. Hjorden flyr vilt åt alla håll, och de skräckslagna djuren springer för livet. Hundratals dånande hovar river upp jorden till ett moln av rött damm. När dammet blåst bort, ser vi de tre flämtande lejoninnorna stå där ensamma. Deras byte undkom. Kanske ett nytt tillfälle till jakt kommer i kväll, kanske inte. Trots att lejonen är så viga och snabba lyckas de med sin jakt bara 30 procent av den tid de jagar. Svält är därför ett av de största hoten som möter lejonen.

Ett fullvuxet lejon är utomordentligt starkt. Det är känt att när lejon jagar i flock har de lyckats slå och döda djur som väger över 1.300 kilo. I början av jakten kan lejonen nå hastigheter på upp till 60 kilometer i timmen, men de kan inte hålla den farten länge. Det är därför som de smyger sig fram och ligger i bakhåll för att få sina måltider. Lejoninnor utför 90 procent av jakten, men det är de större hanarna som vanligtvis får ”lejonparten” när måltiden börjar. När det är ont om villebråd, är lejon ibland så hungriga att de hindrar sina egna ungar från att få del av bytet.

De jagade

Förr i tiden strövade det majestätiska lejonet över hela den afrikanska kontinenten och även i vissa delar av Asien, Europa, Indien och Palestina. Eftersom lejonet är en jägare, lever det i rivalitet med människan. Det utgjorde ett hot för boskap och kunde skada människor och skulle därför skjutas så fort man såg det. Människans snabbt ökande befolkning har starkt reducerat lejonets naturliga miljö. Utanför Afrika finns det numera bara några hundra lejon som överlevt i vilt tillstånd. Nu är lejon trygga för människan bara inom särskilda skyddade områden och nationalparker.

Lyckligtvis utlovas en förändring för dessa magnifika djur. Bibeln beskriver en framtid när lejonet skall leva i fred med människor. (Jesaja 11:6–9) Vår Skapare kommer snart att göra detta till en verklighet. Då kommer Afrikas majestätiska manprydda katt att leva i harmoni och fred med den övriga skapelsen.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 19]

När lejonet RYTER

LEJON är kända för sina unika röstresurser — de kan ge ifrån sig ett högt rytande som kan höras kilometervis. Lejonets rytande har betraktats som ett av ”de mest imponerande ljuden i naturen”. Lejon ryter vanligtvis under de mörka timmarna och i gryningen. Både hanar och honor deltar i rytandet, och ibland kan en hel flock höja sina stämmor tillsammans i ett gemensamt rytande.

Vetenskapsmän som studerar lejon menar att rytandet har flera syften. Hanlejon ryter för att tala om gränserna för sina revir och som ett uttryck för aggressivitet, för att varna andra hanlejon som kan komma in på reviret. Passande hänvisade Bibeln till de aggressiva, stolta och giriga assyriska och babyloniska regenterna som rytande ”manprydda unga lejon” som våldsamt motstod och uppslukade Guds folk. — Jesaja 5:29; Jeremia 50:17.

Rytandet hjälper medlemmar av flocken att hitta varandra, när de blivit skilda åt på grund av avstånd eller mörker. När ett byte har rivits talar lätet om för de andra medlemmarna i flocken var den väntande måltiden finns. Bibeln anspelar på detta särdrag, när den ställer frågan: ”Låter ett ungt manprytt lejon höra sin röst från sitt gömställe, om det inte har fångat något alls?” — Amos 3:4.

Märkligt nog använder inte lejon sitt rytande som en jaktstrategi för att skrämma sitt byte när de jagar vilda djur. I sin bok The Behavior Guide to African Mammals konstaterar Richard Estes att det inte finns ”något som tyder på att lejon medvetet ryter för att driva bytesdjur i bakhåll (det är min erfarenhet att arter som utgör byten normalt ignorerar lejons rytanden)”.

Varför hänvisar då Bibeln till Satan som ”ett rytande lejon” som ”söker någon att uppsluka”? (1 Petrus 5:8) Vilda djur tycks inte skrämmas av lejonets rytande, men det är annorlunda med människan och hennes boskapshjordar. Det skräckinjagande ljudet av lejonets rytande som ekar i nattens mörker skulle injaga fruktan och skräck hos vem som helst som inte är i skydd bakom en stängd dörr. För länge sedan sades det alldeles riktigt: ”Det är ett lejon som har rutit! Vem kommer inte att vara rädd?” — Amos 3:8.

Satan är skicklig i att använda fruktan för att skrämma människor till underkastelse. Som väl är har Guds folk en mäktig bundsförvant. Med stark tro på Jehovas hjälp kan de framgångsrikt stå emot detta kraftfulla ”rytande lejon”. Kristna uppmanas att ”stå honom emot, fasta i tron”. — 1 Petrus 5:9.