Mitt i det karga, klippiga landskapet ligger ett filisteiskt militärläger. Soldaterna som håller utkik får plötsligt syn på något som bryter tristessen: två israelitiska män på andra sidan ravinen. Soldaterna känner sig inte direkt hotade, så de kostar på sig ett litet leende. Filistéerna har länge haft Israel i ett järngrepp. Israeliterna kan inte ens få sina metallredskap slipade utan filistéernas hjälp. Som en naturlig följd av det är israeliterna dåligt beväpnade. Dessutom är de ju bara två! Även om de vore beväpnade till tänderna skulle de inte kunna göra mycket skada. Soldaterna ropar stöddigt: ”Kom upp till oss, så ska vi lära er en läxa!” (1 Samuelsboken 13:19–23; 14:11, 12)

Någon skulle absolut få lära sig en läxa den här dagen, men det var inte israeliterna. De två männen springer ner i ravinen och sedan upp igen på andra sidan. Det är så brant att de måste använda både händer och fötter för att ta sig fram, men avståndet mellan dem och filistéerna minskar för varje sekund. (1 Samuelsboken 14:13) Nu ser filistéerna att den förste mannen är beväpnad, och hans vapendragare är steget bakom. Men tänker han verkligen angripa en hel garnison med en enda man vid sin sida? Är han helt galen?

Nej, han är inte galen; han har stark tro. Mannen heter Jonatan, och han är modig, lojal och osjälvisk. Vi är visserligen inga krigare som han var, men det här är egenskaper vi alla behöver för att kunna få en stark tro. (Jesaja 2:4; Matteus 26:51, 52) Det finns mycket vi kan lära oss av hans exempel.

Lojal och modig

Varför gick Jonatan till angrepp mot filistéerna? Vi börjar med att se på hans bakgrund. Han var den äldste sonen till kung Saul, Israels förste kung. När Saul blev kung var Jonatan redan vuxen, kanske någonstans i 20-årsåldern. De stod varandra mycket nära, och Saul verkar ofta ha pratat med sin son om sådant han funderade över. På den tiden såg Jonatan upp till sin pappa, som var lång och stilig och en modig krigare. Men han var dessutom något mycket viktigare: en ödmjuk man med stark tro. Jonatan förstod precis varför Jehova hade valt ut Saul till kung. Till och med profeten Samuel hade sagt att ingen i landet kunde mäta sig med Saul. (1 Samuelsboken 9:1, 2, 21; 10:20–24; 20:2)

Jonatan måste ha känt sig hedrad för att han fick strida under sin fars befäl. Men krigen de utkämpade går inte att jämföra med de nationalistiska strider som förekommer i dag. På den tiden hade Jehova valt ut en nation som skulle representera honom, och den utsattes för ständiga angrepp från de nationer som tillbad falska gudar. Filistéerna tillbad gudar som Dagon, och det hade gjort dem helt depraverade. De tog varje chans att förtrycka Jehovas folk och försökte till och med utrota dem.

Så för en man som Jonatan handlade striderna om att tjäna Jehova. Och Jehova välsignade honom. Strax efter att Saul hade blivit kung satte han Jonatan som befäl över en styrka på 1 000 man, och Jonatan ledde ett angrepp mot den filisteiska garnisonen i Geba. Hans män var dåligt rustade, men med Jehovas hjälp vann de striden. Reaktionen från filistéerna lät inte vänta på sig. De samlade ihop en enorm armé. Många av Sauls soldater blev vettskrämda. Vissa flydde och gömde sig, och en del bytte till och med sida! Men inget kunde rubba Jonatan. (1 Samuelsboken 13:2–7; 14:21)

Nu återvänder vi till den dag som beskrevs i början av den här artikeln. Jonatan hade smitit i väg med sin vapendragare, och när de närmade sig det filisteiska lägret i Mikmas avslöjade han sin plan. De skulle ställa sig så att soldaterna där uppe kunde se dem klart och tydligt. Och om de kallade upp dem, så skulle det vara ett tecken på att Jehova var på deras sida. Vapendragaren var med på noterna. Kanske blev han inspirerad av Jonatans övertygande ord: ”Inget kan hindra Jehova. Han kan rädda genom många likaväl som genom några få.” (1 Samuelsboken 14:6–10) Vad kan Jonatan ha tänkt på?

Uppenbarligen kände han Gud väl. Han visste att Jehova tidigare hade hjälpt sitt folk att vinna krig, trots att de var i numerärt underläge. Ibland hade Jehova till och med låtit en enda person avgöra ett helt slag. (Domarboken 3:31; 4:1–23; 16:23–30) Så Jonatan visste att det inte handlade om arméns storlek eller vapenarsenal. Allt handlade om tro. Så Jonatan lät Jehova avgöra om han och hans vapendragare skulle anfalla förposten eller inte. Jonatan bad Jehova visa sitt stöd genom ett specifikt tecken, och när han förstod att han hade Jehova på sin sida gick han omedelbart till attack.

Jonatan hade en fantastisk tro. Han hade djup respekt för sin Gud, Jehova. Han visste att Gud är allsmäktig och alltså inte beroende av mänskliga bedrifter för att genomföra sin vilja. Men han visste också att Jehova tycker om att välsigna dem som tjänar honom. (2 Krönikeboken 16:9) Jonatan ville också få bekräftelse på Jehovas godkännande innan han satte planen i verket. Vi letar inte efter övernaturliga tecken från Jehova för att få bekräftelse på att han godkänner våra beslut. Vi har ju hela Bibeln, så vi har allt vi behöver för att kunna avgöra vad Jehovas vilja är. (2 Timoteus 3:16, 17) Vänder vi oss till Bibeln för att få hjälp innan vi fattar viktiga beslut? I sådana fall visar det att Guds vilja är viktigare för oss än vår egen, och då gör vi precis som Jonatan.

De två männen, krigaren och vapendragaren, flyger nästan uppför sluttningen mot förposten. Filistéerna förstår till sist att de är under angrepp, så de skickar ut soldater för att möta inkräktarna. Filistéerna har både numerärt och strategiskt överläge eftersom de befinner sig på en höjd, så det borde ha varit rena barnleken. Men Jonatan slår ner den ene soldaten efter den andre, och vapendragaren går efter och ger dem dödsstöten. De två männen har snart tagit kål på 20 soldater. Sedan gör Jehova något anmärkningsvärt: ”Alla i lägret och i förposten [blev] mycket förskräckta, och till och med plundrarna blev rädda. Gud fick jorden att skaka och satte skräck i filistéerna.” (1 Samuelsboken 14:15)

På håll ser Saul och hans män tumultet och paniken sprida sig bland filistéerna. De vänder sig till och med mot varandra! (1 Samuelsboken 14:16, 20) Israeliterna tar mod till sig och går till angrepp, kanske med vapen som de tagit från de stupade filistéerna. Den dagen gav Jehova sitt folk en mäktig seger. Och han har inte förändrats. Vi kommer aldrig att behöva ångra att vi litar och tror på honom, precis som Jonatan och hans vapendragare gjorde. (Malaki 3:6; Romarna 10:11)

”Det var med Guds hjälp han lyckades”

Det slutade inte lika lyckligt för Saul som det gjorde för Jonatan. Saul gjorde några stora misstag. Han var respektlös mot Jehovas profet Samuel genom att frambära offer, något som profeten borde ha gjort eftersom han var levit. När Samuel kom till kungen sa han att hans olydnad skulle leda till att kungamakten togs ifrån hans familj. Och när det sedan var dags för strid, svor Saul en ogenomtänkt ed: ”Förbannad är den som äter något innan kvällen och innan jag har hämnats på mina fiender!” (1 Samuelsboken 13:10–14; 14:24)

De här orden visade att något tragiskt hade hänt med Saul. Hade den här ödmjuke, andlige mannen blivit en maktgalen egoist? Jehova hade aldrig begärt att han skulle kräva något så orimligt av soldaterna som slet så hårt. Och vad menade Saul när han sa ”innan jag har hämnats på mina fiender”? Trodde han att allt handlade om honom? Hade Saul glömt att Jehovas rättvisa var det enda som räknades, och inte hans egen jakt på hämnd, ära och erövringar?

Jonatan visste inte att hans far hade svurit en så tanklös ed. Så när han kände sig utmattad efter striden doppade han sin stav i en honungskaka och åt lite honung. Genast fick han tillbaka krafterna. Då berättade en av hans män om matförbudet. Jonatan svarade: ”Min far har skapat stora problem för männen. Se vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung. Tänk om de hade fått äta så mycket de ville av bytet från sina fiender! Då hade filistéerna förlorat ännu fler man.” (1 Samuelsboken 14:25–30) Han hade rätt. Jonatan var lojal mot sin far, men han var inte blind. Han höll inte med om allt som hans far sa och gjorde, och eftersom han var så balanserad vann han andras respekt.

Saul fick reda på att Jonatan hade brutit mot hans förbud. Men han förstod fortfarande inte hur dum han hade varit, utan tyckte på fullaste allvar att hans egen son skulle straffas med döden. Jonatan försökte inte slingra sig eller be om nåd. Hans reaktion är verkligen imponerande. Han sa osjälviskt: ”Här är jag! Jag är redo att dö!” Men då protesterade israeliterna: ”Varför ska Jonatan dö? Det är ju han som har gett Israel en stor seger i dag! Det är uteslutet! Så sant Jehova lever, inte ett enda hårstrå från hans huvud ska falla till marken, för det var med Guds hjälp han lyckades i dag.” Hur slutade det? Saul lät förnuftet segra. Skildringen fortsätter: ”Och de [folket] räddade Jonatan så att han inte behövde dö.” (1 Samuelsboken 14:43–45)

Jonatan var modig, osjälvisk och arbetade hårt. Det hade gett honom ett bra rykte. Och när han sedan var i fara, var det hans rykte som räddade honom. Det kan vara bra för oss att fundera på vad vårt sätt att leva ger oss för rykte. Bibeln visar att ett gott rykte är mycket värdefullt. (Predikaren 7:1) Om vi gör som Jonatan och sätter Jehova på första platsen i våra liv, kan vi vara säkra på att vårt rykte blir en tillgång.

Ett växande mörker

Trots Sauls alla brister stod Jonatan lojalt på hans sida genom åren. Det måste ha varit tungt att se sin far bli så upprorisk och stolt. Det växte ett mörker inom Saul, och det fanns inget Jonatan kunde göra åt det.

Allt drogs till sin spets när Jehova sa åt Saul att dra ut i krig mot amalekiterna. De var så genomruttna att Jehova redan på Moses tid hade förutsagt att hela folket skulle utplånas. (2 Moseboken 17:14) Saul fick veta att han skulle göra sig av med all deras boskap och avrätta deras kung, Agag. Saul vann striden, säkerligen med sin son Jonatan under sitt befäl. Men Saul gick helt fräckt emot Jehovas anvisningar och skonade både kung Agag och boskapen, som var värd en hel del. Samuel fick framföra Jehovas slutgiltiga dom mot Saul: ”Du har förkastat Jehovas ord, och därför har han förkastat dig som kung.” (1 Samuelsboken 15:2, 3, 9, 10, 23)

Inte långt därefter tog Jehova bort sin heliga ande från Saul. Och när han nu var utan Jehovas kärleksfulla inflytande började han få våldsamma humörsvängningar, vredesutbrott och plötslig panik. Det var som om han hade blivit besatt. (1 Samuelsboken 16:14; 18:10–12) Det måste ha plågat Jonatan att se sin far sjunka så lågt. Men Jonatan lät sig inte rubbas, utan han höll fast vid Jehova. Han stöttade sin far så gott han kunde, och ibland var han tvungen att vara ganska rak mot honom. Men under den här turbulenta tiden fortsatte han att fokusera på sin Gud och Far, Jehova, som aldrig förändras. (1 Samuelsboken 19:4, 5)

Har du varit med om att någon du älskar, kanske någon i din familj, förändras totalt och blir någon helt annan? Det kan vara otroligt smärtsamt. Det Jonatan var med om för tankarna till något som en av psalmisterna skrev: ”Om så min egen far och mor övergav mig, skulle Jehova ta hand om mig.” (Psalm 27:10) Jehova är lojal. Oavsett vad ofullkomliga människor kan göra och hur sviken du än känner dig, så kommer han att ta hand om dig och vara den bäste förälder du kan tänka dig.

Jonatan visste förmodligen att Jehova tänkte ta kungamakten från hans familj. Hur kände han för det? Kan han ha undrat vilken slags kung han själv hade kunnat bli? Hoppades han på att få chansen att rätta till allt som hans far hade gjort och bli en bättre kung? Om han hade sådana förhoppningar, så blev det i alla fall inget av dem. Betyder det att Jehova övergav honom? Absolut inte. Jehova har sett till att vi kan läsa om Jonatan i Bibeln, eftersom han är ett av de allra bästa exemplen på en lojal vän. Det ska vi återkomma till i nästa artikel om Jonatan.

Striden var över, och lugnet lägrade sig över Elahdalen. Tältdukarna slog i eftermiddagsbrisen, och kung Saul hade precis kallat till ett möte. Hans äldste son, Jonatan, var på plats, och det var också en ung herde som med stor inlevelse berättade vad han varit med om. Den unge mannen var David, och han sprudlade av iver och entusiasm. Saul ville inte missa ett enda ord av det han sa. Men hur kände Jonatan? Han hade ju vunnit många segrar under sin långa tid i Jehovas armé. Men i dag var det inte han som stod i rampljuset, utan den unge David. Han hade dödat jätten Goljat! Blev Jonatan avundsjuk på all uppmärksamhet som David fick?

Du kanske blir förvånad när du läser om hur Jonatan reagerade: ”Efter samtalet mellan David och Saul blev Jonatan och David nära vänner. Och Jonatan älskade honom mycket.” Jonatan gav David sin egen krigsutrustning, däribland sin båge – ingen dålig gåva med tanke på att Jonatan var känd som en skicklig bågskytt. David och Jonatan ingick dessutom ett förbund där de högtidligt lovade att alltid finnas där för varandra. (1 Samuelsboken 18:1–5)

Så började en av de vackraste vänskapsrelationerna i Bibeln. Personer med stark tro förstår vikten av bra vänner. Om vi är förståndiga när vi väljer vänner, och själva är lojala och stöttande, kan tron stärkas i den kärlekslösa tid vi lever i. (Ordspråksboken 27:17) Vi ska se vad vi kan lära om vänskap av Jonatan.

Grunden till en stark vänskap

Hur kunde Jonatan och David bli vänner så snabbt? Svaret har att göra med vad deras vänskap grundade sig på. Tänk på hur Jonatans liv såg ut. Det var ingen dans på rosor. Hans pappa, kung Saul, hade förändrats med åren – och inte till det bättre direkt. En gång i tiden hade han varit en ödmjuk och trogen man, men nu hade han blivit en arrogant och olydig kung. (1 Samuelsboken 15:17–19, 26)

Det måste verkligen ha varit jobbigt för Jonatan att se hur hans pappa förändrades; de stod ju varandra nära. (1 Samuelsboken 20:2) Jonatan funderade säkert över vilka konsekvenser Sauls dåliga attityd skulle kunna få för Jehovas utvalda folk. Skulle kungens olydnad få folket på avvägar och göra att de förlorade Jehovas godkännande? Det här måste ha varit en svår tid för en så andlig person som Jonatan.

Det här kan hjälpa oss att förstå vad Jonatan fastnade för hos den unge David. Han såg Davids starka tro. Till skillnad från männen i Sauls armé hade David inte blivit förskräckt av Goljats enorma storlek. Han förstod att om han stred i Jehovas namn skulle det göra honom mycket starkare än Goljat och alla hans vapen. (1 Samuelsboken 17:45–47)

Några år tidigare hade Jonatan dragit en liknande slutsats. Han var säker på att han tillsammans med sin vapendragare kunde angripa och besegra en hel garnison med beväpnade soldater. Hur kunde han vara det? ”Inget kan hindra Jehova”, sa Jonatan. (1 Samuelsboken 14:6) Så David och Jonatan hade mycket gemensamt. De hade en stark tro och innerlig kärlek till Jehova. Det var den bästa tänkbara grunden för vänskap. Jonatan var visserligen en mäktig prins på närmare 50 år, medan David bara var en enkel herde som förmodligen inte ens var 20, men de lät inte de här olikheterna komma emellan dem.a

Förbundet de ingick skyddade verkligen deras vänskap. På vilket sätt? Tänk på att David visste att Jehova skulle göra honom till Israels näste kung. Undanhöll han den informationen för Jonatan? Knappast! En så nära vänskap bygger på öppen kommunikation, inte på hemligheter och lögner. Hur tror du Davids framtidsutsikter påverkade Jonatan? Jonatan kanske hade gått och längtat efter att bli kung en vacker dag och kunna rätta till det hans pappa hade ställt till med. Bibeln säger inte om Jonatan fick kämpa med sådana motstridiga känslor. Vad som däremot kommer fram är det verkligt viktiga: att Jonatan var lojal och hade stark tro. Han kunde se att Jehovas ande var med David. (1 Samuelsboken 16:1, 11–13) Så Jonatan höll sitt löfte till David och fortsatte att se honom som en vän, inte en rival. Jehovas vilja var det viktigaste för honom.

Deras vänskap blev verkligen en välsignelse för dem. Vad kan vi lära oss av Jonatan i det här avseendet? Alla som tjänar Jehova behöver förstå att det är viktigt med bra vänner. De behöver inte vara lika gamla som oss eller ha samma bakgrund. Har de bara en stark tro kan de göra en enorm skillnad i vårt liv. Jonatan och David stärkte och uppmuntrade varandra många gånger. Och den uppmuntran var välbehövlig med tanke på att deras vänskap snart skulle prövas till det yttersta.

En svår lojalitetskonflikt

I början tyckte Saul verkligen om David och satte honom över sin armé. Men det dröjde inte länge förrän Saul föll offer för den fiende som Jonatan stått emot – avundsjukan. David vann seger efter seger mot Israels fiender filistéerna, och det gjorde att han höjdes till skyarna. Några av Israels kvinnor sjöng: ”Saul har besegrat sina tusen och David sina tio tusen.” Det var inte en sång som föll kungen i smaken. Bibeln berättar: ”Från den dagen höll Saul ögonen på David.” (1 Samuelsboken 18:7, 9) Han var rädd att David skulle försöka ta kungamakten ifrån honom. Men där tog han fel. Det är sant att David skulle efterträda Saul, men han hade inte en tanke på att störta Jehovas smorde kung.

Saul smidde planer för att få David dödad i strid, men inget fungerade. David bara fortsatte att vinna både segrar och popularitet. Sauls nästa drag var att försöka få Jonatan och alla sina tjänare att gadda ihop sig för att röja David ur vägen. Det måste ha varit smärtsamt för Jonatan att se sin pappa bete sig på det här sättet. (1 Samuelsboken 18:25–30; 19:1) Jonatan var en lojal son, men han var också en lojal vän. Nu ställdes den här lojalitetskonflikten på sin spets. Vilken sida skulle Jonatan välja?

Jonatans ståndpunkt var glasklar: ”Kungen får inte synda mot sin tjänare David, för han har inte syndat mot dig, och det han har gjort har bara varit till nytta för dig. Han riskerade ju sitt liv när han slog ihjäl filistén, så att Jehova kunde ge Israel en stor seger. Du såg det själv och blev överlycklig. Så varför skulle du låta oskyldigt blod flyta och döda David utan anledning?” För en gångs skull var Saul förnuftig och lyssnade på Jonatan och svor en ed på att inte skada David. Men Saul var inte en man som stod vid sitt ord. När Davids framgångar fortsatte blev Saul så avundsjuk att han i sin ilska kastade ett spjut mot honom! (1 Samuelsboken 19:4–6, 9, 10) Men David kom undan och flydde från hovet.

Har du någon gång haft en inre lojalitetskonflikt? Det kan verkligen tära på en. I sådana situationer kan man få höra att blod är tjockare än vatten. Men Jonatan visste bättre. Hur skulle han kunna ta parti för sin pappa när det var David som var en lojal och lydig tjänare till Jehova? Jonatan lät lojaliteten mot Jehova styra hans val, så han stod upp för David. Trots att Jonatan först och främst var lojal mot Gud visade han även lojalitet mot sin pappa genom att ge honom uppriktiga råd i stället för att bara stryka medhårs. Vi kan alla ha nytta av att efterlikna Jonatans sätt att visa lojalitet.

Lojalitetens pris

Jonatan försökte återigen få Saul att försonas med David, men den här gången hade han inte minsta framgång. David uppsökte Jonatan i hemlighet och berättade att han fruktade för sitt liv. Han sa till sin äldre vän: ”Det är bara ett steg mellan mig och döden!” Jonatan lovade att ta reda på mer om hur hans pappa kände det. Eftersom David behövde hålla sig gömd skulle Jonatan använda pil och båge för att underrätta honom om utfallet. Jonatans enda önskan till David var: ”Må din lojala kärlek mot min släkt aldrig upphöra, inte ens när Jehova utplånar alla dina fiender från jordens yta.” David lovade att han alltid skulle ta hand om Jonatans släkt. (1 Samuelsboken 20:3, 13–27)

Jonatan försökte tala väl om David, men kungen blev rasande! Han kallade Jonatan en ”son till en upprorisk kvinna” och sa hånfullt att hans lojalitet mot David var en skam för familjen. Saul försökte få Jonatan att tänka på sig själv och sa: ”Så länge Isais son är kvar på denna jord har varken du eller din kungamakt någon framtid.” Men Jonatan stod på sig och vädjade: ”Varför måste han dö? Vad har han gjort?” Nu tappade Saul fattningen totalt! Även om han hade kommit upp i åren var han fortfarande en mäktig krigare. Plötsligt kastade han ett spjut mot sin egen son! Saul må ha varit skicklig, men den här gången missade han. Jonatan lämnade rummet – upprörd, sårad och förödmjukad. (1 Samuelsboken 20:24–34)

Morgonen efter gick Jonatan tillsammans med en tjänare till ett fält i närheten av Davids gömställe. Han avfyrade en pil, som de hade kommit överens om, och fick David att förstå att Saul fortfarande ville ta livet av honom. Jonatan skickade sedan tillbaka tjänaren till staden. Nu fick Jonatan och David en kort stund att prata på tumanhand. Båda grät, och Jonatan fick med tungt hjärta ta avsked av sin unge vän, som fick börja leva ett liv på flykt. (1 Samuelsboken 20:35–42)

Jonatans lojalitet visade sig starkare än hans egenintressen. Satan är verkligen en fiende till alla personer med stark tro. Han skulle säkert ha njutit av att se Jonatan följa i sin pappas fotspår och låta begär efter makt och ära komma före allt annat. Kom ihåg att Satan försöker vädja till de själviska tendenser vi människor har. Han lyckades i fallet med våra förfäder Adam och Eva. (1 Moseboken 3:1–6) Men Jonatan föll inte i den fällan. Tänk så irriterad Satan måste ha blivit! Vi lever i en tid då världen är genomsyrad av själviskhet. (2 Timoteus 3:1–5) Kommer du att stå emot liknande försök från Satan och efterlikna Jonatans osjälviska och lojala inställning?

”Du var mig så kär”

Jonatan kunde bara se på medan hans pappa blev allt mer galen. Saul, som hade blivit helt besatt av sitt hat mot David, mobiliserade nu sin armé och ledde den runt i landet i sina försök att hitta och döda en oskyldig man. (1 Samuelsboken 24:1, 2, 12–15; 26:20) Deltog Jonatan i de här insatserna? Det är intressant att Bibeln inte nämner Jonatan i samband med den absurda jakten på David. Hans lojalitet mot Jehova, David och det löfte han gett gjorde det till en omöjlighet.

Jonatans varma känslor för sin unge vän svalnade aldrig. Han lyckades så småningom komma på ett sätt att träffa David igen. Det var i Hores, som betyder ”skogsområde”, ett bergigt vildmarksområde som förmodligen låg en knapp mil sydöst om Hebron. Varför tog Jonatan risken att träffa en man på flykt? Bibeln säger att han ville hjälpa David ”att hämta kraft hos Jehova”. (1 Samuelsboken 23:16) Hur gjorde han det?

”Var inte rädd, min far Saul kommer inte att hitta dig”, försäkrade Jonatan sin vän. Hur kunde han vara så säker på det? Jo, han var helt övertygad om att Jehovas löften skulle gå i uppfyllelse. Han fortsatte: ”Du kommer att bli kung över Israel.” Profeten Samuel hade fått i uppdrag att säga det här några år tidigare, och Jonatan påminde nu David om att Jehovas ord aldrig slår fel. Men hur tänkte Jonatan om sin egen framtid? Han sa: ”Jag kommer att vara näst efter dig.” Vilken ödmjukhet! Han skulle ha nöjt sig med att få tjäna under den här 30 år yngre mannen som hans högra hand. Han avslutade med orden: ”Det vet min far Saul mycket väl.” (1 Samuelsboken 23:17, 18) Innerst inne visste Saul att han var dömd att förlora kampen mot den man som Jehova hade utvalt till näste kung.

Under åren som följde tänkte David säkert ofta tillbaka på det här mötet med värme. Det skulle visa sig bli deras sista, för sorgligt nog grusades Jonatans förhoppning om att bli den högste efter David.

Jonatan var med i en strid mot filistéerna, som var uttalade fiender till israeliterna. Han kunde strida sida vid sida med Saul med gott samvete, för han lät inte sin pappas misstag komma i vägen för hans förhållande till Jehova. Han var som alltid modig och lojal i striden, men den gick ändå inte som israeliterna hade hoppats. Saul hade sjunkit så lågt i sin ondska att han hade tagit till spiritism, något som enligt Guds lag förtjänade dödsstraff. Därför gav Jehova inte längre Saul sitt stöd. Tre av Sauls söner, däribland Jonatan, stupade. Och Saul blev sårad i striden och tog sitt liv. (1 Samuelsboken 28:6–14; 31:2–6)

David var helt förkrossad. Han hade ett så stort hjärta att han till och med sörjde Saul, som hade orsakat honom så mycket smärta och lidande. Han skrev en sorgesång om Saul och Jonatan. De mest rörande orden är kanske de om Davids älskade vän och mentor: ”Jag sörjer dig, min bror Jonatan, du var mig så kär. Din kärlek betydde mer för mig än kvinnors kärlek.” (2 Samuelsboken 1:26)

David glömde aldrig sitt löfte till Jonatan, för några år senare letade han upp Jonatans rörelsehindrade son, Mefiboset, och tog hand om honom. (2 Samuelsboken 9:1–13) David måste ha lärt sig mycket av Jonatans lojalitet. Jonatan var villig att lojalt stå vid sin väns sida även när det blev till stor kostnad för honom själv. Men frågan är om vi kommer att lära oss något av den här skildringen. Kan vi skaffa vänner som är som Jonatan? Kan vi själva vara sådana vänner? Det kan vi, om vi hjälper våra vänner att få en starkare tro på Jehova, prioriterar vår lojalitet framför själviska intressen och sätter vår lojalitet till Gud främst. På det sättet kan vi efterlikna Jonatans tro.