Många vetenskapsmän bekänner öppet sin tro på en Skapare. Visserligen kanske de inte tror på en personlig Gud eller på Bibeln, men de är övertygade om att den formgivning som finns i naturen kräver en intelligent Formgivare.

Kan man avfärda sådana vetenskapsmän som naiva? I The New York Times recenserades en bok med uppsatser av vetenskapsmän som menar att en skapande intelligens ligger bakom vårt universum och livet i det, och i artikeln sades det: ”De är filosofie doktorer och innehar befattningar vid några av de bästa universiteten. Deras invändningar mot darwinismen bygger inte på Bibelns auktoritet utan på vetenskapliga argument.”

Samma artikel påpekar också att de som förespråkar tanken att det måste finnas en intelligent Formgivare ”inte kommer med några uppenbart orimliga påståenden. ... Vad de förnekar är att den populära darwinistiska teorin, eller någon annan ’naturalistisk’ teori som är begränsad till blinda, mekaniska orsaker som verkar i långsam takt över en längre tid, är tillräcklig för att förklara livet i dess helhet. De menar att den biologiska världen överflödar av vittnesbörd om intelligent formgivning – vittnesbörd som så gott som säkert bevisar att en intelligent Formgivare varit inbegripen.”a

Bland forskarna är sådana slutsatser förvånansvärt vanliga. En studie som publicerades 1997 visade till exempel att 4 av 10 vetenskapsmän i USA trodde på en personlig Gud. Det förhållandet hade i stort sett inte ändrats sedan 1914, då en liknande undersökning gjordes.

I mer sekulariserade länder, exempelvis länderna i Europa, är andelen troende förståeligt nog lägre. Men den brittiska dagstidningen The Guardian rapporterade att ”andelen troende är högst bland dem som praktiserar inom de hårda vetenskaperna, som fysik och geologi, och lägre inom de mjuka vetenskaperna, som antropologi”. Artikeln fortsatte: ”I Storbritannien finns till exempel organisationen Christians in Science.” Det sades också att ”andelen elever som går i kyrkan [i Storbritannien] är proportionellt sett mycket högre bland dem som studerar naturvetenskap än bland dem som studerar humanistiska ämnen”.

Men det verkar ändå som om de flesta vetenskapsmän fnyser åt tanken på en Skapare. Deras nedlåtande inställning skapar ett kraftfullt grupptryck. Astronomen Allan Sandage noterar att ”det finns en motvilja mot att bekänna sig vara troende”. Varför det? Han säger: ”Föraktet [kollegernas kritik och ogillande] blir så outhärdligt.”

Följden blir att de vetenskapsmän som vågar påstå att vetenskapen och tron på en Skapare inte nödvändigtvis är motstridiga begrepp finner att deras röster dränks i en störtflod av skepticism.

Många som funderar över sådana frågor tycker att förklaringen måste vara något mer än bara slumpen. John Polkinghorne, som tidigare arbetade som fysiker vid universitetet i Cambridge, drog slutsatsen: ”När man inser att naturlagarna måste vara oerhört väl avpassade för att frambringa det universum som vi ser, bidrar det till att väcka tanken att universum inte bara råkade komma till, utan att det måste finnas en bakomliggande orsak.”

Den australiske fysikern Paul Davies framhåller en liknande tanke: ”Det råder inget tvivel om att många vetenskapsmän ... föraktar föreställningen att det kan finnas en Gud eller ens en opersonlig skaparprincip. ... Personligen delar jag inte deras förakt. ... Jag kan inte tro att vår existens i universum bara är en ödets nyck, ... en tillfällig ljusfläck i det stora kosmiska dramat.”

Matematikern William A. Dembski skriver till exempel att ”intelligent formgivning” så som den kommer till uttryck i ”det vi kan iaktta i naturen ... kan förklaras på ett tillfredsställande sätt bara om vi tillskriver den ett intelligent upphov”. Biokemisten och molekylärbiologen Michael Behe sammanfattar bevisen så här: ”Man kan vara en god katolik och tro på darwinismen. Men biokemin har gjort det allt svårare för en förnuftigt resonerande vetenskapsman att tro på den.”