Vetenskapliga framsteg

På 800-talet blev arabiska forskare snabbt ledande inom vetenskapens område. Särskilt under 900- och 1000-talen — medan kristenheten stod och stampade — upplevde de en guldålder. De gav värdefulla bidrag till medicinen, kemin, botaniken, fysiken, astronomin och framför allt matematiken. (Se rutan, sidan 20.) Maan Z. Madina, docent i arabiska vid Columbia University, säger att ”modern trigonometri såväl som algebra och geometri i stor utsträckning är arabiska produkter”.

Mycket av denna vetenskapliga kunskap var de först med. Men en del av den byggde på de grekiska filosofernas breda grundval och uppnåddes, märkligt nog, tack vare religiös inblandning.

Kristenheten spred sig ganska tidigt under den vanliga tideräkningen till Persien och därefter till Arabien och Indien. Under 400-talet blev Nestorios, patriarken i Konstantinopel, invecklad i en kontrovers som ledde till en schism inom den ortodoxa kyrkan. Detta ledde till att en utbrytargrupp bildades, nestorianerna.

På 600-talet, när den nya islamiska religionen dök upp på världsscenen och började breda ut sig, var nestorianerna snabba att vidarebefordra sina kunskaper till sina arabiska erövrare. Enligt The Encyclopedia of Religion var ”nestorianerna de första som främjade grekisk forskning och filosofi genom att översätta grekiska texter till syriska och sedan till arabiska”. De var också ”de första som införde grekisk läkekonst i Bagdad”. Arabiska forskare började bygga vidare på det som de lärt sig av nestorianerna. Arabiskan ersatte syriska som vetenskapens språk i det arabiska väldet och visade sig vara ett språk som lämpade sig mycket väl för vetenskaplig text.

Men araberna både gav och tog. När morerna kom in i Europa via Spanien — för att stanna i över 700 år — förde de med sig en upplyst muslimsk kultur. Och under de åtta så kallade kristna korstågen, mellan åren 1096 och 1272, blev korsfarare från Väst imponerade av den högt stående islamiska civilisationen som de kom i kontakt med. De återvände med ”en mångfald nya intryck”, som en författare uttryckte det.

Arabernas förenkling av matematiken

Ett betydelsefullt bidrag som européerna har araberna att tacka för var införandet av arabiska siffror i stället för det romerska talsystemet med bokstäver. Men egentligen är ”arabiska siffror” en felaktig benämning. Ett mer korrekt uttryck är ”indoarabiska siffror”. Visserligen beskrev den arabiske matematikern och astronomen al-Khwārizmī detta system på 800-talet, men han hade fått det från de hinduiska matematikerna i Indien, som hade utarbetat det mer än tusen år tidigare, på 200-talet f.v.t.

Systemet var föga känt i Europa innan den framstående matematikern Leonardo Fibonacci (också känd som Leonardo från Pisa) presenterade det år 1202 i Liber abaci (Abacus’ bok). Han förklarade fördelen med systemet genom att säga: ”De nio indiska siffrorna är: 9 8 7 6 5 4 3 2 1. Med dessa nio siffror och med tecknet 0 ... kan vilket som helst tal skrivas.” Till att börja med väckte det inte särskilt mycket gensvar hos européerna. Men mot slutet av medeltiden hade de accepterat det nya siffersystemet, och dess enkelhet uppmuntrade till vetenskapliga framsteg.

Om du tvivlar på att det indoarabiska siffersystemet är enklare än det tidigare bruket av romerska siffror, försök då att subtrahera LXXIX från MCMXCIII. Går du bet? Kanske att 79 från 1.993 är något lättare.

Intresset för forskning får nytt liv i Europa

Från och med 1100-talet började den lärdomens låga som hade flammat så klart i den muslimska världen att avta.

[Ruta på sidan 20]

Arabernas vetenskapliga guldålder

Al-Khwārizmī (700- och 800-talet), irakisk matematiker och astronom; känd för att ha gett upphov åt begreppet ”algebra”, al-jebr på arabiska, som betyder ”förenandet av sönderbrutna delar”.

Abū Mūsā Jābir ibn Ḥayyān (700- och 800-talet), alkemist; kallas den arabiska kemins fader.

Al-Battānī (800- och 900-talet), astronom och matematiker; förbättrade Ptolemaios’ astronomiska beräkningar och kunde därför med större exakthet fastställa sådana saker som årets och årstidernas längd.

Ar-Rāzī (Rhazes) (800- och 900-talen), en av de mest kända persiskfödda läkarna; var den förste som kunde skilja mellan smittkoppor och mässling och som klassificerade alla ämnen som antingen animaliska, vegetabiliska eller mineraliska.

Abū ‘Alī al-Ḥasan ibn al-Haytham (Alhazen) från Basra (900- och 1000-talet), matematiker och fysiker; gjorde betydande insatser för att utveckla teorin om optik, däribland refraktion, reflektion, binokulärt seende och atmosfärisk refraktion; var den förste som korrekt förklarade syn som verkan av det ljus som kommer från ett föremål till ögat.

Omar Khayyám (1000- och 1100-talet), känd persisk matematiker, fysiker, astronom, läkare och filosof; bäst känd i Väst för sin poesi.