Med tiden, under 300- och 400-talen f.v.t., ifrågasatte en grekisk fysiker vid namn Hippokrates denna syn. Han är framför allt känd för den hippokratiska eden, som än i dag anses ligga till grund för läkareden. Boken Moments of Discovery—The Origins of Science (Upptäcktens ögonblick — vetenskapens ursprung) påpekar att Hippokrates också var ”bland de första som tog upp kampen med prästerna om att hitta förklaringar till människans sjukdomar”. Han utövade läkekonst i vetenskapens anda och försökte hitta naturliga orsaker till sjukdomar. Förnuft och erfarenhet började ersätta religiös vidskepelse och gissningar.

Hippokrates tog ett steg i rätt riktning när det gällde att skilja läkekonst från religiös dogmatik. Trots detta påminns vi än i dag om läkarvetenskapens religiösa bakgrund. Dess symbol, den grekiske guden Asklepios’ stav, kring vilken en orm slingrar sig, kan spåras tillbaka till forntida helbrägdagörelsetempel där man hade heliga ormar. Enligt The Encyclopedia of Religion representerade dessa ormar ”förmågan att återupplivas och återfödas i hälsa”.

Hippokrates blev längre fram känd som läkekonstens fader. Men trots detta hade han ibland fel vetenskapligt sett. The Book of Popular Science berättar att en del av hans osunda föreställningar ”verkar helt befängda för oss i dag” men varnar för medicinsk arrogans och säger: ”En del av de medicinska teorier som nu är fast etablerade kommer antagligen att förefalla lika befängda för människor i kommande generationer.”

Ja, dessa allestädes närvarande greker

Läs om religionens, politikens eller handelsväsendets historia, och du kommer att finna att grekerna nämns mer än bara i förbigående. Och vem har inte hört talas om deras berömda filosofer, ett ord som är härlett från grekiskans fi·lo·so·fị·a, vilket betyder ”kärlek till vishet”? Grekernas kärlek till vishet och kunskapstörst var välkänd under det första århundradet, när den kristne aposteln Paulus besökte deras land. Han nämnde om de epikureiska och stoiska filosoferna, som i likhet med ”alla athenare och de tillresande utlänningarna ... [inte brukade] tillbringa sin lediga tid med något annat än att berätta om något eller att höra på något nytt”. — Apostlagärningarna 17:18—21.

Därför är det knappast förvånande att just grekerna, av alla forntida folk, har efterlämnat det största arvet till vetenskapen. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Den grekiska filosofins försök att lägga fram en teori om universum som ersättning för myternas kosmologi ledde med tiden till praktiska vetenskapliga upptäckter.”

Ja, en del av de grekiska filosoferna gav viktiga bidrag till sökandet efter vetenskaplig sanning. De försökte utrota sina föregångares felaktiga idéer och teorier, medan de samtidigt byggde på en grund som de hade funnit vara korrekt. (Se exempel i rutan.) Gårdagens grekiska filosofer var de bland alla forntida folk som kom närmast dagens vetenskapsmän i sitt sätt att tänka. Inom parentes sagt användes uttrycket ”naturfilosofi” ända in i ganska sen tid för att beskriva de olika grenarna inom vetenskapen.

Med tiden överskuggades de filosofiälskande grekerna i politiskt avseende av det nybildade romerska riket. Påverkade detta framstegen inom vetenskapen? Eller skulle kristendomens uppkomst ha någon betydelse i sammanhanget? Del 3 i nästa nummer kommer att ge svar.

[Ruta på sidan 22]

Förkristna grekiska ”vetenskapsmän”

THALES från Miletos (500-talet) är särskilt känd för sitt matematiska arbete och för tron att vatten är alltings urämne. Han företog ett kritiskt studium av universums uppbyggnad, vilket av The New Encyclopædia Britannica betecknas som ”en milstolpe i utvecklandet av vetenskapligt tänkande”.

Sokrates (400-talet) kallas av The Book of Popular Science ”skaparen av en forskningsmetod — dialektik — som kommer den sanna vetenskapliga metodikens kärna mycket nära”.

Demokritos från Abdera (400- och 300-talet) bidrog till att lägga grunden till teorin att hela universum är uppbyggt av atomer såväl som teorin att materien är oförstörbar och består av lagrad energi.

Platon (400- och 300-talet) grundade Akademia i Athen, en skola där man systematiskt bedrev filosofisk och vetenskaplig forskning.

Aristoteles (300-talet), en kunnig naturforskare, grundade Lykeion, en vetenskaplig skola för forskning inom många områden. I mer än 1.500 år har hans uppfattningar dominerat vetenskapligt tänkande, och han betraktades som den främsta vetenskapliga auktoriteten.

Euklides (300-talet), antikens främste matematiker, är mest känd för sin sammanställning av dåtidens vetande om ”geometri”, ett grekiskt ord som betyder ”jordmätning”.

Hipparchos från Nicaea (100-talet), framstående astronom och grundare av trigonometrin, klassificerade stjärnor efter magnitud beroende på ljusstyrka, ett system som i grunden fortfarande är i bruk. Han var en förelöpare till Ptolemaios, en framträdande geograf och astronom under 100-talet v.t., som vidareutvecklade Hipparchos’ upptäckter och lärde att jorden är universums medelpunkt.