Kan man alltid lita på vetenskapen?

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN

DE FLESTA hyser stor beundran för vetenskapen på grund av alla dess bedrifter inom medicin, teknik, kommunikationsväsen och andra områden. Vetenskapliga upptäckter har påverkat det dagliga livet för nästan alla människor i dagens värld. Många vetenskapsmän har ägnat hela sitt liv åt vetenskapens sak, och uppriktiga vetenskapliga strävanden att förbättra människors livskvalitet förtjänar verkligen beröm. Författaren Tony Morton går faktiskt så långt att han säger: ”Vetenskapen är utan tvivel en av den moderna civilisationens stöttepelare.”

Men på alla områden i livet krävs det balans för att kunna bedöma en saks verkliga värde, och vetenskapen är inget undantag. Låt oss därför ta del av ett annat uttalande, som inte är lika smickrande för vetenskapen och den roll som den spelar i våra liv. Författaren Lewis Wolpert skriver i sin bok The Unnatural Nature of Science: ”Undersökningar bekräftar att vetenskapen är föremål för omfattande intresse och beundran, jämte en orealistisk tro på att den kan lösa alla problem; men den är också, i somliga fall, föremål för djupt rotad fruktan och fientlighet. ... Vetenskapsmän betraktas som kalla, anonyma och känslolösa tekniker.”

Allmänhetens tilltro till vetenskapen

Det finns alltid vissa riskmoment i samband med banbrytande vetenskapliga experiment, men när nya upptäckter visar sig vara värda de risker som tagits, ökar allmänhetens tilltro till vetenskapen. Eftersom vetenskapsmän således har kunnat sola sig i glansen av tidigare framgångar, har de i vissa fall tagit allt större och mer uppenbara risker, och många människor har i sin entusiasm och vördnad kommit att betrakta vetenskapen som en patentlösning på mänsklighetens problem. Följden är att många människor förknippar orden ”vetenskap” och ”vetenskaplig” med absolut sanning.

Publikationen American Studies noterar: ”Med början på 1920-talet, och i allt högre grad under 1930-talet, kom vetenskapsmannen i sin vita rock att i konsumenternas ögon utgöra en garanti för att en viss produkt var ’vetenskapligt’ överlägsen konkurrenternas. År 1928 sade en ledarskribent i tidningen Nation beklagande att ’en mening som börjar med ”Vetenskapsmän säger” i regel gör slut på varje dispyt i ett sällskap och kan sälja allt från tandkräm till kylskåp’.”

Men är vetenskap alltid synonymt med absolut sanning? Under hela historien har vetenskapliga upptäckter haft sina rabiata motståndare. En del av de invändningar som framförts har varit grundlösa, medan andra har förefallit välgrundade. Som exempel kan nämnas Galileis upptäckter, som mötte hätskt motstånd från katolska kyrkan. Vetenskapliga teorier beträffande människans ursprung har också utsatts för stark kritik på såväl vetenskapliga som bibliska grunder. Det är därför inte förvånande att nya vetenskapliga upptäckter har både anhängare och motståndare.

Ett gammalt latinskt ordspråk lyder: ”Vetenskapen [eller: kunskapen] har ingen fiende utom den okunnige.” Detta stämmer emellertid inte längre, för vetenskapen kritiseras nu som aldrig förr — och inte bara av de okunniga. Medan många tidigare betraktade den som oangriplig, attackeras den nu till och med av några av sina forna understödjare. Ett växande antal supportrar kan sägas ha blivit dess domare, jury och skarprättare. Dess stora tempel är nu ofta skådeplatsen för kiv och stridigheter. En orsak till problemen är de bedrägerier som tidigare begåtts i den vetenskapliga världen och som nu har kommit i dagen.

En mycket aktuell fråga är därför: Kan man alltid lita på vetenskapen? Nästa artikel tar upp några av skälen till att allt fler människor ställer sig den frågan.

Är vetenskapsmännen eniga?

ÄVEN om vi inte bör förneka att vetenskap är ett sökande efter sanningen om världen omkring oss, bör vi också beakta de psykologiska och sociala faktorer som ofta försvårar detta sökande”, skrev Tony Morton i en avhandling betitlad ”Motstridiga skolor: Vetenskapsmäns motiv och metoder”. Ja, det verkar som om berömmelse, ekonomisk vinning och till och med politiska sympatier ibland har påverkat vetenskapsmännens resultat.

Redan år 1873 uttryckte lord Jessel sin oro över att sådan påverkan kunde förekomma i vissa rättsfall, när han sade: ”Expertutlåtanden ... är utlåtanden av personer som ibland lever på sin verksamhet eller som i alla händelser får betalt för sitt utlåtande. ... Det är helt naturligt att en sådan person, hur uppriktig han än må vara, i viss mån är partisk för sin uppdragsgivare, och därför förekommer också sådan partiskhet.”

Tänk till exempel på rättsmedicinska experter. En appellationsdomstol framhöll att rättskemister och rättsläkare lätt kan bli partiska. Som tidskriften Search uttrycker det: ”Själva det faktum att polisen söker deras hjälp kan skapa ett speciellt förhållande mellan polisen och rättskemisterna. ... Rättskemister som är anställda av staten kan komma att se det som sin uppgift att hjälpa polisen.” Tidningen nämner som exempel rättegångarna mot IRA-männen Maguire (1989) och Ward (1974) i England och säger att det är ”ett vältaligt vittnesbörd om en del mycket erfarna och annars hedervärda vetenskapsmäns villighet att överge sin vetenskapliga opartiskhet och se det som sin skyldighet att hjälpa åklagarsidan”.

Ett annat framträdande exempel är målet mot Lindy Chamberlain i Australien (1981–1982), som kom att ligga till grund för filmen ”Ett skrik i mörkret”. Bevis som lades fram av rättsmedicinska experter påverkade av allt att döma domslutet mot Lindy Chamberlain, som anklagades för att ha mördat sin lilla flicka Azaria. Trots att hon hävdade att en dingo (vildhund) hade dödat barnet, blev hon dömd för mord och satt i fängelse. När man flera år senare fann den lilla flickans smutsiga och nedblodade kofta, visade det sig att de tidigare framlagda bevisen inte höll vid närmare granskning. Lindy blev därför frigiven från fängelset, den fällande domen upphävdes, och hon fick ekonomisk gottgörelse för det felaktiga domslutet.

När vetenskapsmän har motstridiga åsikter, kan bittra fejder uppstå. För några årtionden sedan blev dr William McBrides kritik mot tillverkarna av läkemedlet Neurosedyn en världsnyhet. När han hävdade att detta preparat, som var avsett att lindra illamående under graviditeten, förorsakade svåra missbildningar hos ofödda barn, blev han hjälte över en natt. Men när han många år senare arbetade på ett annat projekt, blev han i sin tur av en läkare som blivit journalist anklagad för att fuska med data. McBride befanns vara skyldig till vetenskapliga bedrägerier och tjänstefel. Han blev senare berövad sin australiska läkarlegitimation.

Vetenskapliga kontroverser

En fråga som är föremål för livlig debatt är om elektromagnetiska kraftfält är skadliga för människors och djurs hälsa. Vissa rön tyder på att miljön drabbas av omfattande skador på grund av elektromagnetism alstrad av högspänningsledningar och även av persondatorer, mikrovågsugnar och annan elutrustning som människor har i sina hem. Somliga hävdar till och med att mobiltelefoner efter några års användning kan skada hjärnan. Åter andra pekar på vetenskapliga undersökningar som tyder på att elektromagnetisk strålning kan förorsaka cancer och till och med dödsfall. Tidningen The Australian skriver till exempel: ”Ett brittiskt elverk har stämts för att ha vållat en pojkes död. Pojken sägs ha drabbats av cancer efter att ha sovit i närheten av högspänningskablar.” En yrkesmedicinsk expert i Melbourne, dr Bruce Hocking, fann att ”barn som bodde inom en radie av fyra kilometer från Sydneys största TV-torn löpte mer än dubbelt så stor risk att drabbas av leukemi som barn som bodde längre bort”.

Även om miljövårdare stöder sådana uttalanden, riskerar storfinansen och kommersiella intressen att förlora miljardbelopp på grund av vad de betecknar som ”onödiga skrämselkampanjer”. De går därför till motangrepp och får stöd av andra vetenskapsmän.

En annan kontroversiell fråga är kemiska föroreningar. Ett exempel är dioxin, som sägs vara ”den giftigaste kemikalie som framställts av människan”. Detta ämne, som av Michael Fumento har beskrivits som ”en oundviklig biprodukt vid framställning av vissa växtbekämpningsmedel” (Science Under Siege), var enligt uppgift ”den viktigaste ingrediensen i Agent Orange”.a Debatten om preparatets skadlighet rasade som värst efter Vietnamkriget. Formliga bataljer utkämpades i domstolarna mellan krigsveteraner och kemisk-tekniska företag, vardera sidan med stöd av sina egna vetenskapliga experter.

Det finns också andra miljöfrågor som ofta har uppmärksammats i nyhetsmedierna, till exempel risken för en global uppvärmning, växthuseffekten och uttunningen av ozonskiktet. Beträffande farhågor för miljön i Antarktis skriver tidningen The Canberra Times: ”Nya rön som gjorts av forskare vid Palmer Station, en amerikansk forskningsstation på Anvers Island, visar att höga nivåer av ultraviolett strålning skadar sådana livsformer som plankton och blötdjur och med tiden kan komma att påverka djur högre upp i näringskedjan.” Många andra vetenskapliga undersökningar pekar emellertid i motsatt riktning och tycks skingra farhågorna om en uttunning av ozonskiktet och en global uppvärmning.

Vem har rätt? Det verkar som om alla påståenden och argument kan bevisas eller motbevisas av vetenskapliga experter. ”Vad som är vetenskaplig sanning avgörs i minst lika hög grad av det rådande sociala klimatet som av förnuft och logik”, sägs det i boken Paradigms Lost. Michael Fumento summerar frågan om dioxinets skadlighet och skriver: ”Vi är alla, beroende på vem vi lyssnar till, potentiella offer för förgiftning eller potentiella offer för vilseledande information.”

Men en del välkända vetenskapliga felbedömningar kan inte bortförklaras. Dem måste vetenskapen stå till svars för.

”En tragedi av överväldigande mått”

I sitt ”Budskap till de intellektuella”, som publicerades den 29 augusti 1948, tog Albert Einstein upp en mindre tilltalande sida av vetenskapen, när han sade: ”Genom smärtsamma erfarenheter ha vi lärt oss, att rationellt tänkande inte är tillräckligt för att övervinna svårigheterna inom vårt samhällsliv. Djuplodande forskningar och djärva vetenskapliga bragder ha ofta haft sorgliga följder för mänskligheten, när de ... skapat medel för massförstörelse av det egna släktet. Detta är sannerligen en tragedi av överväldigande mått!”

I ett pressmeddelande från den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press kunde man nyligen läsa: ”Brittiska staten erkänner att man testat strålning på människor.” Det brittiska försvarsdepartementet bekräftade att strålningstester hade utförts på människor i närmare 40 år. Ett av dessa experiment inbegrep provsprängningar med en atombomb i Maralinga i delstaten South Australia i Australien i mitten av 1950-talet.

Namnet Maralinga kommer från ett aboriginskt ord som betyder ”åskdunder”, och området är mycket isolerat och var en idealisk plats för britternas vetenskapliga experiment. Efter den första provsprängningen visste glädjen inga gränser. En Melbournetidning skrev: ”När [det radioaktiva] molnet började försvinna, kom långa rader av jeepar och lastbilar med de brittiska, kanadensiska, australiska och nyzeeländska tekniker som hade bevakat sprängningen från underjordiska skyddsrum mindre än en mil från själva explosionen. Alla hade ett leende på läpparna. De såg ut som om de kom från en picknick.”

En vetenskaplig skribent i den engelska tidningen Daily Express, Chapman Pincher, komponerade till och med en sång som han kallade ”Längtan efter svampmolnet”. En regeringsledamot försäkrade också att provsprängningen hade förlöpt helt planenligt och att ingen australier löpte risk att drabbas av strålskador. Några år senare försvann emellertid leendena från de personers läppar som nu höll på att dö av de höga stråldoserna, och en mängd skadeståndskrav framfördes. Nu var det ingen som längtade efter svampmolnet! Maralinga är fortfarande klassat som skyddsområde på grund av den radioaktiva föroreningen.

Det förhåller sig på ungefär samma sätt med de amerikanska atombombsproven i Nevada. Somliga menar emellertid att sprängningarna är en politisk fråga och inte vetenskapsmännens fel. Robert Oppenheimer, som ledde arbetet med att utveckla USA:s första atombomb i Los Alamos i New Mexico, sade: ”Det är inte vetenskapsmannens sak att avgöra huruvida en vätebomb skall användas. Det ansvaret vilar hos det amerikanska folket och dess valda representanter.”

En tragedi av annat slag

Användning av blod i medicinskt syfte blev praxis efter andra världskriget. Vetenskapsmän betraktade det som livräddande och hävdade att blodtransfusioner var en säker behandlingsmetod. Men så kom aids och skakade om den medicinska världen. Den vätska som sades rädda liv visade sig för somliga vara en dråpare. En representant för ett stort sjukhus i Sydney i Australien förklarade för Vakna!: ”I årtionden har vi transfunderat en substans som vi inte visste mycket om. Vi hade ingen aning om vissa av de sjukdomar som den överförde. Om det finns ännu fler vet vi inte, eftersom man inte kan utveckla tester för något som man inte känner till.”

Ett särskilt tragiskt exempel gällde ofruktsamma kvinnor som behandlats med tillväxthormon. Kvinnorna längtade efter att få barn och betraktade behandlingen som en verklig välsignelse. Några år senare dog en del av dessa kvinnor under mystiska omständigheter. Det visade sig att de hade drabbats av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom (CJD), en degenerativ sjukdom som angriper hjärnan. Barn med tillväxtrubbningar vilka behandlats med samma hormon började också dö. Forskare upptäckte att hormonet som de behandlats med hade tagits från hypofysen på döda människor. En del av kropparna var tydligen smittade med CJD, och förrådet av tillväxthormon blev också nedsmittat. Vad som är ännu mer tragiskt är att en del av de behandlade kvinnorna blev blodgivare innan CJD-symtomen började visa sig. Man fruktar nu att CJD också kan finnas i blodbankerna, för det finns inget test för smittämnet.

All vetenskap inbegriper vissa risktagningar. Det är därför inte förvånande att, som det uttrycks i boken The Unnatural Nature of Science, ”den betraktas med en blandning av beundran och fruktan, hopp och förtvivlan, som upphovet till många av det moderna industrisamhällets problem och samtidigt som den källa varifrån botemedlet mot problemen skall komma”.

Hur kan vi då minska riskerna för vår egen del? Hur kan vi bevara en balanserad syn på vetenskapen? Låt oss se i nästa artikel.

När vetenskapen talar — Hur lyssnar du?

NYA sjukdomar, och även gamla som dyker upp på nytt, är en utmaning för vetenskapen. Människor, som desperat söker efter ett botemedel mot sina sjukdomar, lyssnar när vetenskapen talar. Rädslan för att dö gör ofta att man är ivrig att pröva det senaste mirakelmedlet, och man tänker sällan på de långsiktiga verkningarna.

I många fall har vetenskapen hjälpt sjuka att förbättra sin livskvalitet. Ett framträdande exempel är kirurgiska metoder som eliminerar behovet av blodtransfusioner, vilka alltid för med sig risker. Vetenskapen och tekniken har gett mänskligheten förmåga att göra sådant som man tidigare inte kunnat drömma om. Det som en gång var science fiction är i dag verklighet. Men vetenskapen är inte alltid altruistisk, motiverad av mänsklighetens desperata behov.

Vem ligger bakom?

Som vi redan konstaterat styrs vetenskaplig forskning ofta av ekonomiska intressen och understöds av mäktiga påtryckargrupper. Innan du drar några slutsatser eller blir entusiastisk för någon ny vetenskaplig upptäckt, bör du därför fråga dig: ”Vem är det egentligen som ligger bakom uttalandet?” Lär dig att upptäcka dolda motiv. Det är ingen hemlighet att nyhetsmedierna spekulerar i sensationsmakeri. Vissa pressorgan gör nästan vad som helst för att öka lösnummerförsäljningen, och även mer respektabla tidningar hänger sig ibland åt sensationsmakeri.

Inte så sällan utvecklar vetenskapen och nyhetsmedierna ett slags hatkärlek till varandra. Tidningarna kan ge vetenskapen en positiv image, men vetenskapsmännen å sin sida ”försöker ofta styra pressen genom att vägra att ge intervjuer såvida de inte får läsa igenom och rätta artiklarna innan de publiceras”, skriver Dorothy Nelkin i sin bok Selling Science och tillägger: ”Reportrarna, som inte vill låta sig styras av bakomliggande ekonomiska intressen, är i regel ovilliga att visa sina artiklar för vetenskapliga experter, även om de ofta kontrollerar vissa detaljer med dem.”

Hon belyser sedan sitt uttalande med några exempel: ”Tidningsreportage om nya vetenskapliga landvinningar har en tendens att väcka desperata människors förhoppningar. ... Patienter kommer till läkarmottagningarna viftande med det senaste numret av ... [en populär tidskrift] och begär att få den senaste behandlingen.” Dorothy Nelkin berättar också om en reporter som frågade ordföranden i FN:s internationella arbetsgrupp för världshälsa och arbetskraft ”om han trodde att medicinmän kan ge effektiv medicinsk hjälp i Afrika”. Han svarade att de ”förmodligen kunde det på grund av det stora förtroende som de åtnjuter bland befolkningen”. Men vad stod det i tidningen följande dag? Rubriken löd: ”FN-expert efterlyser fler medicinmän”!

Det verkar tyvärr som om fler och fler människor i våra dagar förlitar sig på tidningar och tidskrifter för att få information om nya vetenskapliga rön, säger Nelkin beklagande. Och för många som inte vill eller ens kan läsa har televisionen blivit den huvudsakliga informationskällan.

Att bevara en balanserad syn på vetenskapen

Trots alla vetenskapliga triumfer som har varit till nytta för mänskligheten får vi aldrig glömma att vetenskapsmän bara är människor. De kan också duka under för frestelser och korruption. Deras motiv är inte alltid ädla. Vetenskapen har naturligtvis sin givna plats i samhället, men den är inte en osviklig ledstjärna i vår allt mörkare värld.

Tidskriften Speculations in Science and Technology uttrycker det så här: ”Vetenskapens historia visar att hur majestätiska dess föregångsmän ... än verkar, är de ändå ofullkomliga.” Somliga är i själva verket mer än ofullkomliga.

Av de skäl som nämnts här ovan skulle det vara oförståndigt av en kristen att engagera sig i vetenskapliga debatter eller förespråka obevisade vetenskapliga teorier. Somliga kristna skulle till exempel kunna utveckla en panisk skräck för elektromagnetism och i all välmening börja uppmuntra andra att göra sig av med sina mikrovågsugnar, elektriska värmedynor och dylikt. Var och en har naturligtvis rätt att fatta egna beslut i sådana här frågor utan att bli kritiserad av andra, men de som är av en annan uppfattning bör naturligtvis ha samma valfrihet. Det är därför klokt att undvika allt sensationsmakeri. Många ovanliga vetenskapliga påståenden är ännu inte bevisade. Om en del av dessa påståenden så småningom skulle visa sig vara ogrundade eller till och med felaktiga, kommer de som framfört dem inte bara att verka löjliga, utan skulle rentav oavsiktligt ha kunnat vålla andra skada.

Vikten av försiktighet

Hur bör man då som kristen reagera för vetenskapliga rapporter som haussas upp i nyhetsmedierna? För det första bör man undersöka om framställningen är tendentiös. Vad är avsikten med artikeln eller rapporten? För det andra bör man läsa hela artikeln. Den sensationella rubriken kanske inte stämmer överens med innehållet. Den tredje och viktigaste faktorn är att granska författarnas meritlista. Talar de sanning? Har de dolda motiv? — Romarna 3:4.

Om vetenskapsmän ibland betraktas med en viss skepsis, är det faktiskt något som de själva kan sägas bära ansvaret för. Somliga vetenskapsmäns rykte som objektiva sanningssökare har blivit svårt skamfilat. Vetenskapen har öppnat nya och spännande perspektiv genom ökad kunskap om jorden och universum, men vissa på vetenskap grundade förutsägelser om en ny och bättre värld är faktiskt mer skrämmande än hoppingivande.

En del experter framför olycksbådande varningar om katastrofer som kan komma att inträffa i framtiden. Den brittiske fysikern och fredspristagaren Joseph Rotblat uttryckte sin oro i följande ordalag: ”Det som oroar mig är att andra vetenskapliga landvinningar kan komma att ge upphov till andra massförintelsemedel, som kanske är ännu mer lättillgängliga än kärnvapen. Gentekniken är ett tänkbart område, med tanke på den skrämmande utveckling som äger rum där.” Professor Ben Selinger vid Australian National University säger beträffande de problem som han kan förutse: ”Enligt min uppfattning kommer nästa kris med stor sannolikhet att inträffa inom genteknikens område, men jag vet inte hur, när eller på vilket sätt.”

Guds ord, Bibeln, är emellertid ett säkert och tillförlitligt ”ljus” på vår väg mot en trygg framtid på en renad jord under Guds kungarikes styre, en värld av fred, hälsa och global endräkt. — Psalm 119:105; Uppenbarelseboken 11:18; 21:1–4.