Skogar i havet

Mitt namn är Garibaldi. Detta är mitt hem. Är det inte vackert?

En gång försökte några människor fånga mig och stoppa in mig i ett litet akvarium. Kan du tänka dig det? Jag hade antagligen dött av klaustrofobi. Ursäkta det fina ordet. Det betyder rädsla för att bli instängd.

Men nu är jag säker. Jag har blivit utnämnd till Kaliforniens nationalfisk, så nu är jag fridlyst.

Om du vill veta mer om mitt vackra hem och träffa några av mina grannar, då kan du läsa om Skogar i havet

MÄNNISKOR som besöker redwoodskogarna i Kaliforniens kusttrakter står och tittar uppåt i tyst förundran. Omgiven av de ofantliga stammarna som sträcker sig upp mot himlen, det gigantiska lövverket som välver sig som en baldakin högt där uppe och de smala solstrålarna som silar ner igenom det gröna taket känner man sig liten och obetydlig. Tystnaden, stillheten, ljusstrålarna som så skarpt avtecknar sig mot den mörka skogen omkring en — allt detta gör att man grips av en känsla av vördnad. Dessa jätteskogar är mycket omtalade.

Det finns emellertid ett annat slags jätteskogar som inte är så omtalade. De växer inte vid den kaliforniska kusten, utan strax utanför. De sträcker sig också uppåt, breder ut sig som en baldakin och har strålar av ljus som tränger ner genom dunklet. Där är det också tyst och stilla, och ljusstrålarna förlänar skogen en oförglömlig skönhet — och man genomströmmas av liknande känslor av förundran och vördnad.

Denna skog har inga träd, utan alger; inga stammar, utan bålar; inga blad, utan bålflikar; inga rötter, utan häftorgan. Denna skog ligger under vattnet. Den har ett fint namn, Macrocystis pyrifera, men den brukar kallas jättekelpen — en brunalg som är ”världens största och snabbast växande havsväxt”. De som besöker dessa skogar måste ha egen luft med sig, så de utrustar sig med andningsapparater och tar på sig våtdräkter för att skydda sig mot det kalla vattnet. Och om de vill ha något mer än minnen kvar efter sitt besök, måste de ta med sig undervattenskameror och artificiellt ljus.

Jättekelpen är till en början mikroskopiskt liten. Sporer sätter sig fast vid stenar och klippor på ända till 30 meters djup och utvecklas till mikroskopiska hon- och hanceller, vilka sammansmälter till ett embryo. Från detta embryo utvecklas en lång bål som växer uppåt och spaghettiliknande trådar som växer neråt. Bålen sträcker sig upp mot vattenytan och solljuset, medan trådarna sätter sig fast på stenar och klippor och håller växten kvar på plats. Dessa trådar kallas hapterer och växer ut till stora knippen som kallas häftorgan.

Allteftersom kelpen utvecklas, växer det ut ”blad” eller bålflikar som är försedda med luftblåsor för att hålla växten flytande i vattnet. Väl uppe i vattenytan fortsätter den att växa tills bladen bildar en tät baldakin. Varje bladranka lever bara i omkring sex månader, men nya växer hela tiden ut från häftorganet. Själva algväxten kan leva i fem år eller längre. Hela växtytan — bålen, bålflikarna och häftorganet — deltar i näringsupptagningen.

Jättekelpen kan växa mer än en halv meter om dagen! Ofta växer den trettio meter eller ännu mer för att nå vattenytan och sedan lika mycket till för att bilda det flytande bladverket. Det är genom dessa baldakiner av flytande tång som solstrålarna tränger ner för att förläna denna undervattensvärld en sällsam skönhet, en som inte tycks vara av denna världen.

En kelpkoloni myllrar av liv. Forskare hävdar att ett enda fullvuxet exemplar av jättekelpen kan hysa över en miljon organismer. Omkring 178 olika arter lever enbart i häftorganen — krabbor, nakensnäckor, ormstjärnor, maskar och andra. Allt som allt beräknas 800 olika arter leva i och omkring en koloni av kelpplantor och använda dessa som föda, skydd eller jaktmarker. Sjöstjärnor, havsanemoner, maneter, muränor och många fiskarter håller till i tångvegetationen. En mycket stridslysten liten krabat är den orangefärgade garibaldin som också fått utmärkelsen som Kaliforniens nationalfisk.

I slutet av 1950-talet var många av Kaliforniens kelpskogar nära utrotning. Strömmar med varmare vatten kan döda algerna, och stormar sliter ibland loss dem från deras häftorgan, men det största hotet kom från sjöborren. Det var, som så ofta är fallet, människan som bar skulden för detta. Ett nyhetsmeddelande från Kelco förklarar:

”Sjöborrar är taggiga havsdjur som lever på kelpens häftorgan, blad och unga plantor. Det nära nog totala utrotandet av sjöborrens naturliga fiende, havsuttern, till följd av de föregående årens omfattande jakt, hade rubbat den ekologiska balansen i kelpvegetationen. Sjöborrarna, som nu fritt kunde tillfredsställa sin aptit på kelpplantor, började föröka sig ohämmat och ödelade stora delar av kelpskogen. Sjöborrarna trängde enligt uppgift fram genom kelpvegetationen med en hastighet av uppemot tio meter i månaden.”

Men återhämtningen var också människans verk. Havsuttern blev fridlyst och ökade i antal, sjöborrarna blev färre och färre, och kelpskogarna har börjat återhämta sig. Som det sägs i rapporten: ”I dag börjar våra kelpskogar närma sig de generösa dimensioner som de hade för omkring 60 år sedan. Den ekologiska balansen håller på att återställas, och denna en gång utrotningshotade naturtillgång har blivit pånyttfödd.”

I och med denna pånyttfödelse kan dykare återigen glida fram genom jättekelpens djungler och med sina kameror ge oss en liten bild av de underbara ting som man kan finna i dessa skogar i havet.

[Helsidesbild på sidan 17]

[Bilder på sidan 18]

Havsutter

Sjöborrar

Häftorgan