De olika sidorna av Guds hemlighet om kvinnans utlovade ”avkomma” uppenbarades gradvis. Frågorna som skulle besvaras var: Skulle avkomman vara himmelsk eller jordisk? Om den var andlig eller himmelsk, skulle den ändå komma i en jordisk släktlinje? Skulle avkomman bestå av en eller många? Hur skulle den tillintetgöra ormen och befria mänskligheten?

Kvinnans ”avkomma” är andlig. Oavsett vilken uppfattning forntida trogna män och kvinnor hade framgår det således tydligt i ljuset av de kristna grekiska skrifterna att kvinnans utlovade ”avkomma” måste vara mer än en människa för att kunna ”krossa huvudet” på Djävulen, som är en andevarelse från andevärlden. ”Avkomman” måste vara en mäktig andevarelse. Var skulle han komma ifrån, och vem skulle vara hans moder, ”kvinnan”?

Den utlovade ”avkomman” nämns för andra gången i Bibeln i samband med Abraham, en trogen man som levde över 2 000 år längre fram i tiden. Abraham var född i Sems släktlinje, och i en tidigare profetia hade Noa talat om Jehova som ”Sems Gud”. (1Mo 9:26) Detta visade att Sem hade Guds ynnest. På Abrahams tid blev det förutsagt att den utlovade ”avkomman” skulle komma genom Abraham. (1Mo 15:5; 22:15–18) Detta bekräftades ytterligare när prästen Melkisedek välsignade Abraham. (1Mo 14:18–20) Förutom att Guds ord till Abraham visade att han skulle få avkomlingar, visade de också att den utlovade ”avkomman”, som enligt profetian skulle ge befrielse, skulle komma i en jordisk släktlinje.

En person förutsagd. När Abrahams och andras avkomma omtalas står det hebreiska och det grekiska ordet i singular och syftar i regel på avkomma i kollektiv bemärkelse. Det tycks finnas goda skäl till att det kollektiva uttrycket zẹra‛, ”avkomma”, användes så ofta om Abrahams efterkommande i stället för det plurala ordet banịm, ”söner” (sing.: ben). Aposteln Paulus framhåller detta när han förklarar att Gud först och främst hade en person, nämligen Kristus, i tankarna när han talade om välsignelserna som skulle komma genom Abrahams avkomma. Paulus säger: ”Nu uttalades löftena till Abraham och till hans avkomma. Det sägs [el.: ”Han säger”] inte: ’Och åt dina avkomlingar [grek.: spẹrmasin]’, som när det är många sådana, utan som när det är en enda: ’Och åt din avkomma [grek.: spẹrmati]’, som är Kristus.” (Gal 3:16, not)

En del kännare har gjort invändningar mot det Paulus sade om hur ordet för ”avkomma” används i singular och plural. De påpekar att det hebreiska ordet zẹra‛ aldrig ändrar form när det används i betydelsen ”avkomma”, ”efterkommande” (något som i vissa avseenden kan jämföras med att det svenska ordet ”avkomma” har samma form oavsett om det avser en eller flera avkomlingar). De tillhörande verben och adjektiven visar inte heller om ordet skall uppfattas som singular eller plural. Allt detta är riktigt, men det finns en annan omständighet som visar att Paulus förklaring är korrekt såväl grammatiskt som läromässigt. Den omständigheten förklaras i M’Clintock och Strongs Cyclopædia (1894, bd IX, sid. 506): ”När det gäller pronomen skiljer sig konstruktionen helt från de två föregående [dvs. verb och adjektiv som används tillsammans med ordet för ”avkomma”]. Ett pronomen i singular [som syftar på zẹra‛ ] betecknar en enskild person eller en av många, medan ett pronomen i plural betecknar alla avkomlingarna. Denna regel följs konsekvent i Sept[uaginta]. ... Petrus förstod denna konstruktion, för i hans tal till judarna i staden Jerusalem före Paulus omvändelse (Apg iii, 26) finner vi att han av 1Mo xxii, 17, 18 drog slutsatsen att avkomman är en enda person i likhet med vad David hade gjort tusen år tidigare (Ps lxxii, 17).”

I uppslagsverket sägs det vidare: ”Paulus framhåller inte skillnaden mellan en avkomma och en annan, utan mellan en avkomma och många; och om vi tar i betraktande att han citerar samma avsnitt som Petrus [som nämndes tidigare], förstår vi att hans argument är väl underbyggt av att pronomenet i uttrycket ’sina fiender’ står i singular [i grundtexten, dvs. hans fiender, inte deras]. Avkomma med ett pronomen i singular är en exakt motsvarighet till son.”

Detta kan man belysa med att det svenska uttrycket ”min avkomma” skulle kunna avse en eller många. Men om man därefter omtalar avkomman som ”han” är det tydligt att man avser en enskild son eller en enskild avkomling.

Löftet till Abraham om att alla jordens släkter skulle välsigna sig genom hans ”avkomma” kan inte ha avsett alla hans avkomlingar, eftersom hans avkomlingar genom sonen Ismael och genom de söner han fick med Ketura inte användes till att välsigna mänskligheten. Välsignelsens avkomma kom genom Isak. ”Det är genom Isak som det som skall kallas din avkomma skall komma”, sade Jehova. (1Mo 21:12; Heb 11:18) Löftet avgränsades ytterligare när en av Isaks två söner, Jakob, fick en särskild välsignelse. (1Mo 25:23, 31–34; 27:18–29, 37; 28:14) Därefter avgränsade Jakob det ännu mer genom att visa att folken skulle samlas kring Silo (”han vilkens det (den) är”, ”han som det (den) tillhör”), som skulle komma från Judas stam. (1Mo 49:10) Senare angavs det att avkomman skulle framträda i Davids släktlinje. (2Sa 7:12–16) Judarna i det första århundradet v.t. kände till denna avgränsning, för de väntade sig endast en person som Messias (Kristus), deras befriare (Joh 1:25; 7:41, 42), även om de också menade att de, som Abrahams efterkommande eller avkomma, skulle vara ett särskilt gynnat folk och, som sådant, Guds barn. (Joh 8:39–41)