”Jag har hört att det är många missionärer som tjänar här”, sade jag.

”Ja, vi har omkring 60 missionärer som verkar på de olika distrikt som vi har hand om, och de kommer från 13 länder. De arbetar hårt och har bidragit mycket till att lägga en god grund för verket. Denna anda återspeglas av vännerna här i deras kärlek till och nitälskan för sanningen. Trots att de ställs inför sådana problem som arbetslöshet och mycket små materiella omständigheter, använder många vänner 15 timmar och mer i tjänsten på fältet varje månad. Vi hoppas att du kommer att få träffa en del av dessa ivriga arbetare under ditt besök.”

Ja, det såg jag verkligen fram emot.

På fältet med missionärerna

Margaret (som hade tjänat som missionär i mer än 20 år innan hon nyligen dog) erbjöd sig att ta med mig till sitt distrikt i stadens centrum. Vi tog en car rapide (snabb bil) för att få känna lite lokalfärg. Det var i själva verket en liten buss som gjorde täta uppehåll. Den rymde 25 passagerare, och om alla var smärta, kunde jag inse att resan nästan kunde vara bekväm. De båda kvinnorna som delade bänk med mig var definitivt inte smärta, men jag accepterade situationen med ett leende.

”På mitt centrumdistrikt får man se många intressanta saker”, förklarade Margaret när vi kom fram till vårt mål. ”Ser du de där brokiga sandalerna?” frågade hon, och pekade på några salustånd längs trottoaren. ”De är gjorda av färgade get- och fårskinn.” Vi gick fram till sandalmakarna, och Margaret började presentera vårt budskap på deras språk, wolof. De lyssnade uppmärksamt och blev fascinerade av bilderna av Adam och Eva i den färgrika broschyren.

Snart kom det fram gatuförsäljare, som här kallas bana-bana, till oss, och de hade en otrolig mängd olika varor att erbjuda. Somliga sålde kvastar; andra visade upp kläder, lås, mediciner, plånböcker, apelsiner och till och med levande fåglar. En av dem ville att jag skulle köpa en kora, ett stränginstrument som är gjort av en halv kalebass, eller kurbits, med en käpp som hals; den spelas med båda händerna. Jag lade märke till att det på baksidan fanns en liten mask gjord av läder, gethorn och små snäckskal som skulle ge ”lycka”. Vi förklarade att vi inte tänkte köpa någonting som var utsmyckat med tecken som kunde ha något att göra med svartkonst eller okristna riter. Till vår förvåning höll mannen med, och han antydde att han själv var muslim. Han gömde koran bakom sin långa fladdrande dräkt, sin boubou, och lyssnade uppmärksamt när Margaret presenterade broschyren, som var på arabiska. Han blev så entusiastisk att han skaffade sig broschyren och började läsa den direkt. Sedan han tackat oss översvallande, lämnade han oss och tog broschyren och den osålda koran med sig. Vi kände oss säkra på att han skulle studera igenom broschyren när han kom hem.

Senare talade jag med John, som även han hade varit missionär i mer än 20 år.

”Människor här är mycket vänliga, och man får samtala med nästan alla man träffar”, berättade John för mig. ”Den allmänna hälsningen ’assalam alaikum’ betyder ’frid vare med dig’, och de flesta här är fridsamma. Det här är terangans eller gästfrihetens land, och den kommer till uttryck i människornas vänlighet, mänskliga värme och glädje.” Nu började jag förstå lite bättre varför så många unga vittnen från andra länder har kunnat lämna sina familjer och vänner för att tjäna på detta missionärsfält.

Fria att ägna sig åt heltidstjänsten

Missionärsandan har haft ett djupgående inflytande på vittnena här.

Dominic, en missionär som arbetar i och omkring staden Ziguinchor, berättade för mig att predikoarbetet stadigt går framåt i det här området. ”För bara tio år sedan”, sade han, ”fanns det 18 förkunnare i Ziguinchorförsamlingen. Nu finns det 80. För att ta hand om denna stora tillväxt har vi byggt en vacker ny Rikets sal av den röda lera som fanns på byggplatsen. Det här projektet visade sig bli till ett stort vittnesbörd för hela samhället. Många positiva kommentarer fälldes av sådana som såg hur människor från så många olika stammar arbetade fridfullt tillsammans. Vid en kretssammankomst som hölls nyligen hade man ett högsta antal närvarande på 206 personer, och fyra personer blev döpta.”