”På mitt centrumdistrikt får man se många intressanta saker”, förklarade Margaret när vi kom fram till vårt mål. ”Ser du de där brokiga sandalerna?” frågade hon, och pekade på några salustånd längs trottoaren. ”De är gjorda av färgade get- och fårskinn.” Vi gick fram till sandalmakarna, och Margaret började presentera vårt budskap på deras språk, wolof. De lyssnade uppmärksamt och blev fascinerade av bilderna av Adam och Eva i den färgrika broschyren.

Snart kom det fram gatuförsäljare, som här kallas bana-bana, till oss, och de hade en otrolig mängd olika varor att erbjuda. Somliga sålde kvastar; andra visade upp kläder, lås, mediciner, plånböcker, apelsiner och till och med levande fåglar. En av dem ville att jag skulle köpa en kora, ett stränginstrument som är gjort av en halv kalebass, eller kurbits, med en käpp som hals; den spelas med båda händerna. Jag lade märke till att det på baksidan fanns en liten mask gjord av läder, gethorn och små snäckskal som skulle ge ”lycka”. Vi förklarade att vi inte tänkte köpa någonting som var utsmyckat med tecken som kunde ha något att göra med svartkonst eller okristna riter. Till vår förvåning höll mannen med, och han antydde att han själv var muslim. Han gömde koran bakom sin långa fladdrande dräkt, sin boubou, och lyssnade uppmärksamt när Margaret presenterade broschyren, som var på arabiska. Han blev så entusiastisk att han skaffade sig broschyren och började läsa den direkt. Sedan han tackat oss översvallande, lämnade han oss och tog broschyren och den osålda koran med sig. Vi kände oss säkra på att han skulle studera igenom broschyren när han kom hem.

När Jehovas vittnen började studera bibeln med Michel, studerade han vid ett universitet i Dakar. ”Jag var nedstämd över den omoraliska anda som så många av studenterna visade, och en mängd förvirrande frågor hemsökte mig”, berättar han. ”Varför var människan förslavad under sådana skadliga vanor och omständigheter? Bibeln gav mig svaren. Det var som om en tung börda hade lyfts från mina skuldror. Fastän mina föräldrar krävde att jag fortsatte mina studier, började jag tjäna som hjälppionjär och senare som reguljär pionjär under återstoden av den tid jag måste vara kvar vid universitetet. Jag har funnit att det är att dela med sig av de goda nyheterna till andra, inte att söka göra karriär i en ordning som snart skall försvinna, som skänker mig den största lyckan.” Michel tjänar nu som pionjär med särskilt uppdrag i Mbour.

Polygami kontra kristet engifte

Lokala sedvänjor stämmer inte alltid överens med kristna principer, och detta kan medföra unika utmaningar. Alioune, som är presiderande tillsyningsman i en av de sex församlingarna av Jehovas vittnen i Dakar med omgivningar, berättade: ”När jag först fick höra sanningen som gör fri, hade jag två hustrur. Eftersom jag var utövande muslim, tillät min religion mig att ha ännu fler. Min far hade fyra, och de flesta av mina vänner hade flera hustrur. Det är allmänt accepterat här i Afrika.” Men vilka följder hade detta levnadssätt?

”Att ha mer än en hustru kan orsaka många problem”, förklarade Alioune, ”speciellt när det gäller barnen. Jag har tio barn med min första hustru och två med min andra. I sådana familjer är fadern ofta en främling för sina barn, och de får därför ingen hjälp eller uppfostran av honom. Min polygami skyddade mig för övrigt inte heller mot att begå äktenskapsbrott. Det är snarare självbehärskning, en frukt av Guds ande, som har gjort det.” Så vad gjorde Alioune?

”Jag lät min andra hustru återvända hem till sina föräldrar”, fortsatte han, ”och jag förklarade taktfullt för henne att det inte var så att jag var missnöjd med henne på något sätt, utan det var för att leva upp till Guds krav. Jag gjorde speciella anordningar för att barnen skulle bli omhändertagna både materiellt och andligen, och jag är tacksam över att de också tjänar Jehova i dag. Av de nio som är förkunnare är fem döpta, och två av dessa tjänar som pionjärer med särskilt uppdrag och de andra tre som reguljära pionjärer och hjälppionjärer. Sanningen har verkligen befriat mig från många av de problem som hör ihop med barnuppfostran.”

Många människor i den här delen av Senegal följer fortfarande sina förfäders animistiska trosuppfattningar, och de ägnar sig åt fetischdyrkan trots att de bekänner sig vara antingen kristna eller muslimer. Jag lyssnade uppmärksamt till vad Victor, en äldste i Ziguinchorförsamlingen, hade att berätta:

”Jag föddes i en stor familj av fetischdyrkare i Guinea. Vid min födelse helgade min far mig åt en viss ande, en demon. För att få andens gillande brukade jag med jämna mellanrum ta fram en svart resväska som jag hade under sängen, sätta upp ett litet altare och offra blod till det djurhorn som representerade min demonbeskyddare. Även efter det att jag hade blivit katolik kände jag mig förslavad under demonerna. När jag hade flyttat till Senegal började Jehovas vittnen studera bibeln med mig. Min hustru och jag fick lära oss att vi inte kunde fortsätta att ’ha andel i ”Jehovas bord” och demoners bord’. (1 Korintierna 10:21) Men när jag upphörde med mina offer, började demonerna attackera oss. Jag var rädd för att slänga den svarta resväskan med dess demoniska innehåll, eftersom jag kände till en man som helt hade förlorat förståndet när han gjorde det.” Vilken desperat situation Victor befann sig i!

”Till slut gav orden i Romarna 8:31, 38, 39 oss den styrka vi behövde för att göra oss av med allting som hade med fetischdyrkan att göra. Nu, när vi har satt vår förtröstan till Jehova, har vi verkligen blivit befriade. Hela min familj har det underbara hoppet om evigt liv i ett jordiskt paradis, där alla människor skall vara fria från onda demoners inflytande.”