Serbien

Serbien ligger i hjärtat av Balkan och är ett land med stora kulturskillnader och många olika nationaliteter. Det var här, i Belgrad, som man öppnade ett avdelningskontor 1935 som hade tillsyn över verket i Jugoslavien. Detta ledde till en fantastisk ökning. Vad har Jehovas vittnen i dagens Serbien gjort för att hjälpa de nybildade länderna i regionen?

Medan det etniska och religiösa hatet växte och gränserna stängdes, arbetade bröder och systrar av olika nationaliteter sida vid sida på Betel i Zagreb i Kroatien. Men till slut tvingades de serbiska vittnena flytta på grund av de fördomar som blossat upp i staden. År 1992 började man återigen översätta den serbiska litteraturen i Belgrad, precis som man gjort nästan 50 år tidigare. Detta var en förståndig förändring som kom vid rätt tid.

I Bosnien, där striderna rasade för fullt, fanns det ett stort behov av humanitär hjälp. Avdelningskontoret i Österrike sände kärleksfullt förnödenheter, och bröderna i Serbien kunde leverera dem till de bosniska områden som kontrollerades av serber.

Även om striderna inte spred sig till Serbien, märkte man ändå av kriget där. På grund av ett ekonomiskt embargo blev det svårt att få litteraturen från Tyskland, där den trycktes. När vittnena inte hade de senaste tidskrifterna studerade de helt enkelt gamla artiklar tills de fick nya nummer. Trots förseningar gick de inte miste om ett enda nummer.

”EN STYRKANDE HJÄLP”

Gileadmissionärerna Daniel och Helen Nizan kom till Serbien 1991. Daniel berättar: ”Det var politiskt kaos i landet. Vi blev imponerade av att vännerna var så fokuserade på tjänsten trots den svåra situationen. På vårt första kretsmöte var det till vår stora förvåning 50 som reste sig för att bli döpta. Vi blev oerhört uppmuntrade av det.”

Daniel och Helen gjorde mycket för att verksamheten skulle komma i gång vid det nya kontoret i Belgrad. Det första kontoret var stort nog för tio personer och låg på gatan Milorada Mitrovića. På bottenvåningen fanns det även en Rikets sal. När översättarna blev fler behövde man mer utrymme, och slutligen köpte man en tomt där man började bygga ett nytt Betel. I slutet av 1995 flyttade Betelfamiljen in.

När tiderna blev sämre reagerade fler och fler positivt på sanningen, och förkunnarantalet ökade. Det behövdes fler som kunde ha tillsyn i församlingarna, och det behovet fylldes delvis av pmsu-bröder från Italien. De var energiska och inställda på att ge av sig själva. Det var inte lätt att lära sig ett nytt språk och anpassa sig till en främmande kultur under krigstid, men de här vännerna blev verkligen ”en styrkande hjälp” för sina medvittnen i Serbien. (Kol. 4:11)

Pionjärer från andra länder hjälpte naturligtvis till på många olika sätt, men det viktigaste var att de ”delade med sig av sin erfarenhet i organisatoriska frågor”, säger Rainer Scholz, som är samordnare för landskommittén i Serbien. I dag finns det 55 församlingar i Serbien, och de har stor hjälp av 70 pmsu.

EKONOMISKA SVÅRIGHETER

Kriget ledde till svåra ekonomiska problem i Serbien, bland annat galopperande inflation. På 116 dagar, från 1 oktober 1993 till 24 januari 1994, hade man enligt uppgift en ”inflation på 500 biljoner procent”. Mira Blagojević, som varit på Betel sedan 1982, minns att hon fick ta med sig en hel väska full med pengar när hon skulle köpa lite grönsaker på marknaden.

En annan syster, Gordana Siriški, berättar att en månad var hennes mors pension inte värd mer än en toalettrulle. Hon säger: ”Vi vittnen fick hjälpsändningar från våra bröder i andra länder. Men jag fattar fortfarande inte hur folk i allmänhet kunde överleva när allt de hade plötsligt blev värdelöst. Många som blev besvikna på bankerna och regeringen tog emot sanningen, och bröderna och systrarna kom närmare varandra.”

EN NY BIBELÖVERSÄTTNING

Under lång tid arbetade de jugoslaviska översättningsteamen nära tillsammans i Zagreb. Efter kriget flyttade varje team till sitt eget land, men de behöll samtidigt kontakten med översättningsavdelningen i Zagreb. Detta var särskilt värdefullt när Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna skulle översättas till serbiska. Målet var att presentera den på områdessammankomsten 1999.

Men när arbetet nästan var färdigt höll Serbien på att förbereda för krig. Risken var stor för att Belgrad skulle utsättas för flygangrepp. Det var inte säkert att telekommunikationerna skulle fungera, och i så fall skulle det bli svårt för översättarna att skicka material till tryckeriet i Tyskland. Tisdagen den 23 mars arbetade bröderna därför hela natten och lyckades skicka de elektroniska filerna till Tyskland tidigt på morgonen. Bara några timmar senare började bomberna falla, och översättarna flydde till ett skyddsrum. De var mycket glada och lättade. Glädjen var ännu större när den tryckta Bibeln presenterades på sammankomsten i Belgrad fyra månader senare! Under bombningar och otaliga strömavbrott fortsatte bröderna att översätta andra publikationer, men de fick ofta avbryta för att söka skydd. Det var en pressande tid, men alla var glada över att få vara med och framställa den andliga mat som vännerna så väl behövde.

Genom mycket hårt arbete och med Jehovas hjälp kunde alltså Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna presenteras på serbiska i juli 1999. Vid sammankomsterna 2006 presenterades sedan hela Nya världens översättning på serbiska med både kyrilliskt och latinskt alfabet. Vännerna är så lyckliga och tacksamma över att ha den här översättningen på sitt eget språk.

ÖKAT RELIGIÖST MOTSTÅND

Den serbisk-ortodoxa kyrkan är dominerande, och många sätter likhetstecken mellan att vara serb och att vara ortodox. Tillhör man inte ortodoxa kyrkan anses man inte heller vara serb. Trots detta var det många som tog emot sanningen på 90-talet. När kriget var över 1999 hade antalet förkunnare nästan fördubblats, och man nådde ett rekord på 4 026 förkunnare.

Ökningen bland Jehovas folk retade ortodoxa kyrkan, som försökte stoppa predikoverket genom att underblåsa de nationalistiska känslorna. Bröderna utsattes för direkt våld, och man försökte också komma åt dem på juridisk väg. Det satt till exempel fortfarande 21 bröder i fängelse på grund av neutralitetsfrågan. De flesta släpptes ett tag efter kriget, och de var mycket tacksamma för att Jehova hade stärkt deras tro under prövningarna.

Den 9 april 2001 blev det plötsligt förbjudet att föra in vår litteratur i Serbien. Varför det? Myndigheterna menade att litteraturen kunde fördärva landets ungdom. Till och med Bibeln fanns på listan över förbjuden litteratur!

Negativa rapporter i medierna ledde till att en del blev våldsamma när vittnena kom på besök. En pmsu berättar: ”Det hände att folk slog oss när vi gick från dörr till dörr, och ibland kastade de sten på oss.” En del Rikets salar blev också vandaliserade. I dag har vittnena i Serbien laglig rätt att hålla möten, men de måste fortfarande vara försiktiga.

Jehovas vittnen fortsätter ihärdigt att predika. De visar att Jehovas tjänare är fördomsfria och älskar sina medmänniskor, precis som Jesus gjorde. De senaste åren har man haft flera lyckade kampanjer för att bearbeta icke utlämnade distrikt i Serbien och Montenegro, och vittnen från andra europeiska länder har tagit semester för att komma och hjälpa till. Men det finns fortfarande mycket kvar att göra innan man nått ut till de 3 miljoner som bor här.

I dag finns det ett trevligt Betel i Belgrad som består av tre byggnader och som ligger i en vacker omgivning. Landskommittén, som har tre medlemmar, har tillsynen över verket i både Serbien och Montenegro. Jehova har verkligen välsignat sitt folk i det här krigsdrabbade området. När vi hör Serbien nämnas framöver kommer vi säkert att påminnas om våra vänners fantastiska nit och beslutsamhet.

[Ruta/​Bild på sidan 232]

”De gav det bästa de hade”

ŠANDOR PALFI

FÖDD 1933

DÖPT 1964

ÖVRIGT Hans föräldrar fick sanningen i ett läger upprättat av partisanerna strax efter andra världskriget. Han reste som kretstillsyningsman på helgerna. Nu är han medlem av landskommittén i Serbien.

DET var på grund av vår ungerska bakgrund som jag och min familj under en kort tid fick sitta i ett läger upprättat av partisanerna. Men det visade sig bli en välsignelse, för det var där mina föräldrar lärde känna sanningen. Som tonåring brydde jag mig inte så mycket om sanningen. Men Franz Brand, som bodde hos oss ett par år, lyckades få mig på andra tankar. Han bad mig översätta en ungersk publikation till serbiska, och jag tyckte jag var snäll som ställde upp. Men senare fattade jag att den inte alls behövde översättas. Han ville bara vara säker på att jag läste den. Knepet fick avsedd effekt, och jag blev döpt lite längre fram, år 1964.

Något av det som gett mig allra störst glädje har varit att resa som kretstillsyningsman. Det var inte alltid lätt eftersom vännerna inte hade det så gott ställt. Ofta fick jag dela rum med hela familjen. Men det var värt alla uppoffringar, för det var underbart att se hur glada vännerna var och känna hur mycket de hade sett fram emot besöket. De gav det bästa de hade. Hur skulle jag kunna vara annat än tacksam?