Rättfärdighet — inte genom muntliga traditioner

”Om er rättfärdighet inte överflödar mer än de skriftlärdas och fariséernas, skall ni alls inte komma in i himmelriket.” — MATTEUS 5:20.

1, 2. Vad hände alldeles innan Jesus höll sin bergspredikan?

JESUS hade tillbringat natten på ett berg under det stjärnbeströdda himlavalvet. Små nattdjur prasslade i buskarna, och i öster kluckade Galileiska sjöns vågor sakta mot stranden. Men Jesus kan endast ha varit svagt medveten om den fridfulla och lugnande skönhet som omgav honom. Han hade tillbringat natten i bön till sin himmelske Fader, Jehova. Han behövde sin Faders vägledning, eftersom han hade en avgörande dag framför sig.

² I öster ljusnade himlen. Fåglarna började röra sig och kvittrade sakta, och de vilda blommorna vajade stilla i brisen. När solens första strålar bröt fram över horisonten, kallade Jesus till sig sina lärjungar och valde bland dessa ut 12, som skulle bli hans apostlar. Tillsammans med dem alla började han därefter gå nerför bergssluttningen. Man kunde redan se hur folkskaror började strömma till från Galileen, Tyrus och Sidon, Judeen och Jerusalem. De kom för att bli botade från sina sjukdomar, och kraft från Jehova gick ut från Jesus, när många rörde vid honom och blev botade. De hade också kommit för att få höra hans ord, vilka var som helande balsam för deras betryckta själar. — Matteus 4:25; Lukas 6:12—19.

3. Varför var lärjungarna och folkskarorna förväntansfulla, när Jesus började tala?

³ Vid sina mer formella undervisningssessioner hade rabbinerna för sed att sitta ner, och det var just vad Jesus gjorde denna speciella vårmorgon år 31 v.t. Han slog sig antagligen ner på en jämn plats högre upp på sluttningen, och när hans lärjungar och folkskarorna såg det, förstod de att något särskilt var i görningen, och därför församlades de förväntansfullt omkring honom. När han började tala, var de förväntansfulla inför vad han skulle komma att säga, och när han hade slutat var de häpna över vad de hade fått höra. Låt oss se varför. — Matteus 7:28.

Två slags rättfärdighet

4. a) Vilka två slag av rättfärdighet var under debatt? b) Vad var syftet med de muntliga traditionerna, och uppnåddes det?

⁴ I sin bergspredikan, som finns nedtecknad både i Matteus 5:1—7:29 och i Lukas 6:17—49, ställde Jesus två klasser i skarp kontrast till varandra: dels de skriftlärda och fariséerna och dels vanliga människor, som de skriftlärda och fariséerna förtryckte. Han talade om två slags rättfärdighet, fariséernas skrymtaktiga rättfärdighet och Guds sanna rättfärdighet. (Matteus 5:6, 20) Fariseisk egenrättfärdighet hade sin rot i muntliga traditioner. Dessa hade införts på 100-talet f.v.t. som ”en inhägnad kring lagen” för att skydda den mot intrång från hellenismen (den grekiska kulturen), och de hade kommit att betraktas som en del av lagen. De skriftlärda satte till och med de muntliga traditionerna över den skrivna lagen. I Mishna heter det: ”Större stränghet gäller för att hålla de skriftlärdas ord [deras muntliga traditioner] än för att hålla den skrivna lagens ord.” I stället för att deras traditioner var ”en inhägnad kring lagen” för att skydda den försvagade de den och gjorde den ogiltig, precis som Jesus sade: ”Fyndigt sätter ni Guds befallning åt sidan för att behålla er tradition.” — Markus 7:5—9; Matteus 15:1—9.

5. a) Hur var situationen för de människor som kom för att höra Jesus, och hur betraktades de av de skriftlärda och fariséerna? b) Vad var det som gjorde de muntliga traditionerna till en så tung börda på de arbetandes skuldror?

⁵ De människor som flockades för att få höra Jesus var andligen utarmade, eftersom de hade blivit ”skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde”. (Matteus 9:36) Med arrogant högdragenhet föraktade de skriftlärda och fariséerna dem och kallade dem ‛am-ha·’á·rets (landets folk). De föraktade dem som okunniga, förbannade syndare, som inte var värda någon uppståndelse, därför att de inte höll de muntliga traditionerna. På Jesu tid hade dessa traditioner blivit så omfattande och en sådan snårskog av betungande formalistiskt pedanteri, så fyllt med tidskrävande ceremoniella ritualer, att det var omöjligt för vanliga arbetare att hålla dessa traditioner. Inte underligt att Jesus fördömde traditionerna som ”tunga bördor ... på människornas skuldror”! — Matteus 23:4; Johannes 7:45—49.

6. Vad var så häpnadsväckande med Jesu inledningsord, och vilken förändring antydde de för lärjungarna och för de skriftlärda och fariséerna?

⁶ När Jesus satte sig ner på sluttningen, var det därför hans lärjungar och de andligen utsvultna folkskarorna som kom nära honom för att lyssna. Hans inledningsord måste ha gjort dem häpna. ”Lyckliga” är de ”fattiga”, ”lyckliga” är de som ”hungrar”, ”lyckliga” är de som ”gråter” och ”lyckliga” är de hatade. Men vem kan vara lycklig, om han är fattig, hungrig, gråtande eller hatad? Och han förklarade ve över dem som var rika, välnärda, skrattande eller beundrade! (Lukas 6:20—26) Med bara några få ord vände Jesus upp och ner på alla sedvanliga värderingar och av människor accepterade normer. Det var en dramatisk omkastning av positioner i linje med Jesu ord vid ett senare tillfälle: ”Var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.” — Lukas 18:9—14.

7. Vilken verkan måste Jesu inledningsord ha haft på den andligen utsvultna folkskara som lyssnade till Jesus?

⁷ Till skillnad från de egenrättfärdiga skriftlärda och fariséerna var de som kom till Jesus denna speciella morgon medvetna om sitt bedrövliga andliga tillstånd. Hans inledningsord måste ha fyllt dem med hopp: ”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov, eftersom himmelriket tillhör dem.” Och hur upplyfta måste de inte ha känt sig i sin ande, när han tillade: ”Lyckliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, eftersom de skall bli mättade”! (Matteus 5:3, 6; Johannes 6:35; Uppenbarelseboken 7:16, 17) Ja, mättade med rättfärdighet, men inte rättfärdighet av det fariseiska slaget.

Att vara rättfärdig ”inför människor” räcker inte

8. Varför kunde somliga ha undrat hur deras rättfärdighet skulle kunna överflöda mer än de skriftlärdas och fariséernas, men varför måste den göra det?

⁸ ”Om er rättfärdighet inte överflödar mer än de skriftlärdas och fariséernas”, sade Jesus, ”skall ni alls inte komma in i himmelriket.” (Matteus 5:17—20; se Markus 2:23—28; 3:1—6; 7:1—13.) Somliga måste ha tänkt: ”Rättfärdigare än fariséerna? De som fastar och ber och ger tionde och allmosor och som tillbringar sitt liv med att studera lagen. Hur skulle vi någonsin kunna bli rättfärdigare än de?” Men deras rättfärdighet måste överflöda mer. Fariséerna kan ha varit högaktade av människor, men inte av Gud. Vid ett annat tillfälle sade Jesus till dessa fariséer: ”Ni är de som förklarar sig själva rättfärdiga inför människor, men Gud känner era hjärtan; därför att det som är upphöjt bland människor är någonting vämjeligt i Guds ögon.” — Lukas 16:15.

9—11. a) Nämn ett sätt varpå de skriftlärda och fariséerna trodde att de skulle kunna få en rättfärdig ställning inför Gud. b) Nämn ett andra sätt på vilket de förväntade att vinna rättfärdighet. c) Vad var det tredje sättet de räknade med, och vad skriver aposteln Paulus, som visar att detta var dömt att misslyckas?

⁹ Rabbinerna hade hittat på sina egna regler för att vinna rättfärdighet. En sådan var förtjänst genom härstamning från Abraham: ”Lärjungarna till Abraham, vår fader, njuter av denna världen och ärver den värld som skall komma.” (Mishna) Antagligen var det för att bemöta denna tradition som Johannes döparen uppmanade de fariséer som kom till honom: ”Frambringa ... frukt som svarar mot sinnesändringen; och våga er inte på att säga till er själva: ’Vi har Abraham till far [som om det räckte].’” — Matteus 3:7—9; se också Johannes 8:33, 39.

¹⁰ De sade att ett andra sätt att vinna rättfärdighet var genom att ge allmosor. Två apokryfiska böcker, skrivna av fromma judar under 100-talet f.v.t., återspeglar den traditionella synen. I Tobits bok läser vi: ”Ty allmosor räddar från döden och renar från alla synder.” (12:9, 1986 års svenska översättning) Boken Jesus Syraks vishet instämmer: ”Vatten släcker flammande eld, och allmosor utplånar synder.” — 3:30, 1986 års svenska översättning.

¹¹ Det tredje sättet genom vilket de sökte rättfärdighet var laggärningar. Deras muntliga traditioner lärde att om den övervägande delen av en mans gärningar var goda, så skulle han bli frälst. Domen sker ”enligt merparten av gärningar som är antingen goda eller onda”. (Mishna) För att få en gynnsam dom var de angelägna om att ”uppnå förtjänster som skulle uppväga synderna”. Om en människas goda gärningar överskred hennes onda gärningar med en, skulle hon bli frälst — som om Gud dömde genom att hålla räkning på deras futtiga verksamhet! (Matteus 23:23, 24) Paulus gav en rätt syn på saken, när han skrev: ”Inget kött [skall] genom laggärningar förklaras rättfärdigt inför honom [Gud].” (Romarna 3:20) Kristen rättfärdighet måste helt visst överflöda mer än de skriftlärdas och fariséernas!

”Ni har hört att det sades”

12. a) På vilket sätt, som skilde sig från hans vanliga sätt att göra det på, introducerade Jesus hänvisningar till de hebreiska skrifterna i sin bergspredikan, och varför gjorde han det? b) Vad lär vi av det sjätte bruket av uttrycket ”det sades”?

¹² När Jesus tidigare hade citerat från de hebreiska skrifterna, hade han sagt: ”Det är skrivet.” (Matteus 4:4, 7, 10) Men i bergspredikan introducerade han sex gånger vad som lät som uttalanden från de hebreiska skrifterna med orden: ”Det sades.” (Matteus 5:21, 27, 31, 33, 38, 43) Varför det? Därför att han hänvisade till Skrifterna så som de tolkades i ljuset av fariseiska traditioner, vilka motsade Guds bud eller befallningar. (5 Moseboken 4:2; Matteus 15:3) Detta framgår tydligt av den sjätte och sista av de hänvisningar som Jesus gjorde här: ”Ni har hört att det sades: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’” Men det fanns ingen mosaisk lag som löd: ”Hata din fiende.” Det var de skriftlärda och fariséerna som sade detta. Det var deras tolkning av lagen om att älska sin nästa, nämligen sin judiska nästa och ingen annan.

13. Hur varnar Jesus till och med för själva begynnelsen av ett uppförande som skulle kunna leda till verkligt mord?

¹³ Begrunda nu det första av dessa sex uttalanden. Jesus sade: ”Ni har hört att det sades till människorna förr i tiden: ’Du skall inte mörda; utan vem som än begår ett mord skall vara ansvarig inför domstolen.’ Jag säger er emellertid att var och en som fortsätter att vara vred på sin broder skall vara ansvarig inför domstolen.” (Matteus 5:21, 22) Vrede i hjärtat kan leda till otidigheter och skymford och därefter till fördömande omdömen, och till slut kan det leda till själva mordhandlingen. Att nära långvarig vrede i hjärtat kan få dödliga följder: ”Var och en som hatar sin broder är en mördare.” — 1 Johannes 3:15.

14. Vilket råd ger Jesus oss om att inte ens slå in på den väg som leder till äktenskapsbrott?

¹⁴ Jesus sade därefter: ”Ni har hört att det sades: ’Du skall inte begå äktenskapsbrott.’ Men jag säger er att var och en som håller i med att se på en kvinna, så att han grips av begär till henne, redan har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” (Matteus 5:27, 28) Du har inte tänkt begå äktenskapsbrott? Slå då inte ens in på den vägen genom att umgås med sådana tankar. Bevara ditt hjärta, där sådana ting har sitt upphov. (Ordspråksboken 4:23; Matteus 15:18, 19) I Jakob 1:14, 15 får vi också följande varning: ”Var och en prövas genom att dras och lockas av sitt eget begär. Sedan, när begäret har blivit fruktsamt, föder det synd; när synden i sin tur är fullbordad, frambringar den död.” Människor säger ibland: Börja inte på något som du inte kan fullfölja. Men i det här fallet bör vi säga: Börja inte med något som du inte kan stoppa. Somliga som varit trogna till och med när de hotats med döden inför en exekutionspluton har senare gett efter för den försåtliga frestelse som sexuell omoraliskhet utgör.

15. Hur skilde sig Jesu syn på skilsmässa fullständigt från den som skildras i judarnas muntliga traditioner?

¹⁵ Nu kommer vi till Jesu tredje uttalande. Han sade: ”För övrigt sades det: ’Vemhelst som skiljer sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässointyg.’ Men jag säger er att var och en som skiljer sig från sin hustru, utom för otukts skull, utsätter henne för att begå äktenskapsbrott, och vemhelst som gifter sig med en frånskild kvinna [dvs. en som är frånskild av andra orsaker än sexuell omoraliskhet] begår äktenskapsbrott.” (Matteus 5:31, 32) Vissa judar handlade trolöst mot sina hustrur och skilde sig från dem på de klenaste grunder. (Malaki 2:13—16; Matteus 19:3—9) Muntlig tradition tillät en man att skilja sig från sin hustru ”om hon så bara” förstörde ”en maträtt för honom” eller om han fann ”en annan” som var ”vackrare än hon”. — Mishna.

16. Vilken judisk sedvänja gjorde svärandet av eder meningslös, och vilken ståndpunkt intog Jesus?

¹⁶ Jesus fortsatte i samma stil: ”Återigen har ni hört att det sades till människorna förr i tiden: ’Du skall inte avlägga en ed som du underlåter att hålla. ... ’ Men jag säger er: Avlägg inte alls någon ed.” Vid den här tiden missbrukade judarna avläggandet av eder och svor många eder om triviala ting utan att hålla dem. Men Jesus sade: ”Avlägg inte alls någon ed. ... Låt bara ert ord Ja betyda Ja, ert Nej, Nej.” Hans regel var enkel: Var alltid sanningsenlig, så att du inte behöver bestyrka ditt ord med någon ed. Reservera eder för viktiga angelägenheter. — Matteus 5:33—37; jämför 23:16—22.

17. Vilken bättre metod än ”öga för öga och tand för tand” lärde Jesus ut?

¹⁷ Därefter sade Jesus: ”Ni har hört att det sades: ’Öga för öga och tand för tand.’ Men jag säger er: Stå inte emot den som är ond; utan vem som än slår dig med flata handen på din högra kind, vänd också den andra mot honom.” (Matteus 5:38—42) Jesus åsyftade inte här ett slag avsett att skada, utan ett förolämpande slag med handens baksida. Förnedra inte dig själv genom att utbyta förolämpningar. Vägra att återgälda ont för ont — återgälda i stället med sådant som är gott och övervinn därigenom ”det onda med det goda”. — Romarna 12:17—21.

18. a) Hur hade judarna ändrat lagen om att älska sin nästa, men hur motverkade Jesus detta? b) Vad svarade Jesus en viss laglärd, som ville begränsa tillämpningen av ”nästa”?

¹⁸ I det sjätte och sista exemplet visade Jesus tydligt hur den mosaiska lagen hade försvagats av rabbinsk tradition: ”Ni har hört att det sades: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’ Men jag säger er: Fortsätt att älska era fiender och att bedja för dem som förföljer er.” (Matteus 5:43, 44) Den skrivna mosaiska lagen satte inga gränser för kärleken: ”Du skall älska din medmänniska som dig själv.” (3 Moseboken 19:18, NW) Fariséerna ville inte lyda detta bud, och för att slingra sig undan det begränsade de uttrycket ”nästa” till dem som höll traditionerna. Det var därför som en viss lagkunnig, när Jesus påminde honom om budet att älska sin nästa som sig själv, slingrade sig och sade: ”Vem är egentligen min nästa?” Jesus svarade med liknelsen om den barmhärtige samariten — gör dig själv till en nästa för den som behöver dig. — Lukas 10:25—37.

19. Vilket handlingssätt av Jehova mot de onda rekommenderade Jesus oss att följa?

¹⁹ Jesus fortsatte sin predikan med att förklara att Gud visade kärlek till de onda. Han fick solen att skina och regnet att falla på dem. Det är inte något märkvärdigt med att älska dem som älskar oss. Det gör de onda också. Det finns inte någon orsak till lön i detta. Visa er vara Guds söner. Efterlikna honom. Gör dig till en nästa för alla och älska din nästa. Och var därigenom ”fullkomlig, såsom er himmelske Fader är fullkomlig”. (Matteus 5:45—48) Vilken uppfordrande norm att leva enligt! Och hur otillräcklig visade den inte att de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet var!

20. Hur vidgade och fördjupade Jesus verkan av den mosaiska lagen och förde upp den på ett ännu högre plan i stället för att förkasta den?

²⁰ Jesus förkastade inte den mosaiska lagen och ersatte den med något annat, när han hänvisade till delar av den och sedan sade: ”Men jag säger er.” Nej, utan han fördjupade och vidgade i stället dess kraft genom att visa andan bakom den. En överlägsen lag om broderskap dömer fortsatt illvilja som mord. En överlägsen lag om renhet fördömer fortsatt lystet tänkande som äktenskapsbrott. En överlägsen äktenskapslag förkastar skilsmässa på bagatellartade grunder, eftersom en sådan kurs kan leda till ett omgifte som innebär äktenskapsbrott. En överlägsen sanningslag visar att upprepade eder är något onödigt. En överlägsen lag om mildhet förkastar vedergällning. En överlägsen kärlekslag kräver gudaktig kärlek som inte känner några gränser.

21. Vad uppenbarade Jesu förmaningar när det gäller rabbinsk egenrättfärdighet, och vad mer skulle folkskarorna få lära sig?

²¹ Vilken djupgående inverkan måste inte sådana tidigare okända förmaningar ha haft, när de nådde öronen på dem som var de första som fick höra dem! Hur fullständigt värdelös visade de inte att den skrymtaktiga egenrättfärdighet var, som kom av att man var slav under rabbinska traditioner! Men i fortsättningen av Jesu bergspredikan skulle de folkskaror som hungrade och törstade efter Guds rättfärdighet uttryckligen få lära sig hur de skulle uppnå den, vilket följande artikel kommer att visa.

Fortsätt att söka Riket och Guds rättfärdighet

”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” — MATTEUS 6:33.

1, 2. Till vad förvandlade de skriftlärda och fariséerna sådana gärningar som i sig själva var goda, och vilken varning gav Jesus sina efterföljare?

DE SKRIFTLÄRDA och fariséerna sökte rättfärdighet på sitt eget sätt, vilket inte var Guds sätt. Och inte nog med det, utan när de utförde gärningar som i sig själva var goda, förvandlade de dessa till skrymtaktiga uppvisningar som skulle ses av människor. De tjänade inte Gud, utan sin egen fåfänga. Jesus varnade sina lärjungar för sådan teater: ”Akta er noga för att utöva er rättfärdighet inför människor för att bli observerade av dem; annars skall ni inte ha någon lön hos er Fader som är i himlarna.” — Matteus 6:1.

² Jehova uppskattar dem som ger åt de fattiga — men inte dem som ger på det sätt som fariséerna gjorde. Jesus varnade sina lärjungar för att efterlikna dem: ”Därför, när du går för att ge barmhärtighetsgåvor, låt då inte blåsa i trumpet framför dig, alldeles som skrymtarna gör i synagogorna och på gatorna, för att de skall bli ärade av människor. Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut.” — Matteus 6:2.

3. a) På vad sätt fick de skriftlärda och fariséerna full lön för sitt givande? b) Hur var Jesu inställning till givande annorlunda?

³ Det grekiska ordet för ”de får nu ... fullt ut” (a·pé·kho) var ett uttryck som ofta förekom på affärskvitton. Dess användning i bergspredikan visar att ”de har fått sin lön”, dvs. ”de har undertecknat kvittot på sin lön: deras rätt att få sin lön är förverkligad, alldeles som om de redan hade lämnat ett kvitto på den”. (W. E. Vine: An Expository Dictionary of New Testament Words) På gatorna lovade man offentligt att ge gåvor åt de fattiga, och i synagogorna meddelade man namnen på givarna. De som gav stora summor blev särskilt hedrade genom att få sitta bredvid rabbinerna under tillbedjan. De gav för att bli sedda av människor, och de blev sedda och lovprisade av människor, och därför kunde de stämpla kvittot för den lön som de fick för sitt givande med ”har fått full lön”. Hur annorlunda var inte Jesu inställning! Ge ”i det fördolda; då skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig”. — Matteus 6:3, 4; Ordspråksboken 19:17.

Böner som behagar Gud

4. Varför fick fariséernas böner Jesus att kalla dessa män skrymtare?

⁴ Jehova uppskattar böner som riktas till honom — men inte på det sätt som fariséerna bad. Jesus sade till sina efterföljare: ”När ni ber, skall ni inte vara såsom skrymtarna; eftersom de tycker om att stå och bedja i synagogorna och vid de breda vägkorsningarna, för att de skall vara synliga för människor. Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut.” (Matteus 6:5) Fariséerna hade många böner, som de oavsett var de befann sig skulle recitera dagligen vid särskilda tidpunkter. Tanken var att de skulle be dem enskilt. Men de lyckades alltid ordna det så att de vid bönetimmen befann sig ”vid de breda vägkorsningarna”, synliga för människor som passerade förbi i fyra riktningar.

5. a) Vilka ytterligare sedvänjor gjorde att Gud inte lyssnade till fariséernas böner? b) Vad satte Jesus främst i sin mönsterbön, och håller människor i våra dagar med om detta?

⁵ Som en uppvisning av falsk helighet brukade de ”som en förevändning” hålla ”långa böner”. (Lukas 20:47) En muntlig tradition löd: ”Forna dagars fromma män brukade vänta en timme innan de läste Tefillah [bön].” (Mishna) Vid det laget skulle alla säkert se deras fromhet och förundra sig över den! Sådana böner nådde inte högre än deras egna huvuden. Jesus sade att man skulle be enskilt, utan fåfänga upprepningar, och han gav dem ett enkelt mönster. (Matteus 6:6—8; Johannes 14:6, 14; 1 Petrus 3:12) Jesu mönsterbön satte de viktigaste tingen främst: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat. Må ditt rike komma. Må din vilja ske.” (Matteus 6:9—13) Det är inte många människor i våra dagar som känner till Guds namn, och att det skall helgas bryr de sig ännu mindre om. Därigenom gör de honom till en namnlös gud. Må Guds rike komma? Många tror att det redan är här, inom dem. De kanske ber om att hans vilja skall ske, men de flesta gör ändå sin egen vilja. — Ordspråksboken 14:12.

6. Varför fördömde Jesus de judiska fastorna som meningslösa?

⁶ Fasta är något godtagbart för Jehova — men inte så som fariséerna utförde den. Precis som med de skriftlärdas och fariséernas allmosor och böner avfärdade Jesus också deras fastande som meningslöst: ”När ni håller på att fasta, sluta då upp med att ta på er en sorgsen min likt skrymtarna; de vanställer ju sina ansikten, så att det skall synas för människor att de håller på att fasta. Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut.” (Matteus 6:16) Fariséernas muntliga traditioner angav att de under fastan varken skulle tvätta sig eller smörja in sig, utan att de i stället skulle strö aska på huvudet. När judarna inte fastade, tvättade de sig regelbundet och smorde in kroppen med olja.

7. a) Hur skulle Jesu efterföljare uppföra sig när de fastade? b) Vad önskade Jehova med avseende på fasta på Jesajas tid?

⁷ Så här sade Jesus till sina efterföljare om fasta: ”Smörj ... ditt huvud och tvätta ditt ansikte, så att det inte skall synas för människor att du håller på att fasta, utan för din Fader.” (Matteus 6:17, 18) På Jesajas tid fann avfälliga judar behag i sin fasta genom att utsätta sin själ för betryck, böja sitt huvud och sitta i säckväv och aska. Men Jehova ville att de skulle befria de betryckta, ge de hungrande mat, ge husrum åt de hemlösa och klä de nakna. — Jesaja 58:3—7, NW.

Samla en skatt i himmelen

8. Vad fick de skriftlärda och fariséerna att glömma hur de skulle vinna Guds godkännande, och vilken princip som Paulus senare uttryckte förbisåg de?

⁸ I sin strävan efter rättfärdighet förlorade de skriftlärda och fariséerna ur sikte hur de skulle vinna Guds godkännande och inriktade sig i stället på att vinna beundran av människor. De gick så helt upp i människors traditioner att de satte Guds skrivna ord åt sidan. De gick in för att få en ställning på jorden i stället för en skatt i himmelen. De ignorerade en enkel sanning som en farisé, som blivit kristen, tecknade ner flera år senare: ”Vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor, eftersom ni vet att det är från Jehova ni skall få arvets tillbörliga lön.” — Kolosserna 3:23, 24.

9. Vilka faror kan hota en jordisk skatt, men vad kommer att bevara en verklig skatt i säkert förvar?

⁹ Jehova är intresserad av din hängivenhet för honom och inte av ditt bankkonto. Han vet att ditt hjärta är där din skatt är. Kan rost och mal förtära din skatt? Kan tjuvar gräva sig igenom lerväggar och stjäla den? Eller kan inflation i denna ekonomiskt instabila moderna tid krympa dess köpkraft, eller kan börskrascher utplåna den? Kommer den ständigt ökande brottsligheten att leda till att din skatt blir stulen? Inte om den är samlad i himmelen. Inte om ditt öga — en lampa som lyser upp hela din kropp — är ogrumlat, fokuserat på Guds rike och dess rättfärdighet. Rikedomar har en benägenhet att försvinna. ”Möda dig inte för att skaffa rikedom. Upphör att följa ditt eget förstånd. Har du fått dina ögon att kasta en blick på den, fast den ingenting är? Ty ofelbart gör den sig vingar som en örns och flyger i väg mot himlarna.” (Ordspråksboken 23:4, 5, NW) Så varför bli sömnlös för rikedom? ”Det överflöd som tillhör den rike tillåter honom inte att sova.” (Predikaren 5:11, NW) Kom ihåg Jesu varning: ”Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.” — Matteus 6:19—24.

En tro som driver bort ängslan

10. Varför är det viktigt att förtrösta på Gud och inte på materiella ägodelar, och vilket råd gav Jesus?

¹⁰ Jehova vill att vi skall förtrösta på honom och inte på materiella ägodelar. ”Utan tro är det ... omöjligt att behaga honom väl, ty den som närmar sig Gud måste tro att han är till och att han blir deras belönare som uppriktigt söker honom.” (Hebréerna 11:6) Jesus sade: ”Inte ens när någon har överflöd härrör hans liv från de ting han äger.” (Lukas 12:15) Miljoner kronor på banken håller inte sjuka lungor eller trötta hjärtan i gång. Jesus fortsatte därför sin bergspredikan med att säga: ”Fördenskull säger jag er: Sluta upp med att vara bekymrade för er själ i fråga om vad ni skall äta eller vad ni skall dricka, eller för er kropp i fråga om vad ni skall ha på er. Betyder inte själen mer än maten och kroppen mer än kläderna?” — Matteus 6:25.

11. Var fick Jesus uppslag till många av sina liknelser, och hur kan man se detta i bergspredikan?

¹¹ Jesus var en mästare på att formulera liknelser. Han fick uppslag till dem vart han än såg. Han fick se en kvinna sätta en tänd lampa på ett lampställ och gjorde detta till en liknelse. Han fick se en herde skilja får från getter; det blev en liknelse. Han fick se barn leka på ett torg; det blev också en liknelse. Och så var det i bergspredikan. Medan han talade om bekymmer för fysiska behov, fick han uppslag till liknelser genom fåglarna som flög omkring och liljorna som täckte sluttningarna. Sår eller skördar fåglarna? Nej. Spinner eller väver liljorna? Nej. Gud skapade dem; han tar hand om dem. Men ni är värda mer än fåglar eller liljor. (Matteus 6:26, 28—30) Han gav sin Son för er och inte för dem. — Johannes 3:16.

12. a) Innebar liknelserna om fåglar och blommor att Jesu lärjungar inte behövde arbeta? b) Vad slog Jesus fast om arbete och om tro?

¹² Jesus sade inte här till sina efterföljare att de inte behövde arbeta för att skaffa sig mat och kläder. (Se Predikaren 2:24; Efesierna 4:28; 2 Tessalonikerna 3:10—12.) Den där vårmorgonen var fåglarna fullt upptagna med att krafsa efter mat, med att uppvakta, bygga bo, ligga på ägg och mata sina ungar. De arbetade, men utan att oroa sig. Blommorna var också upptagna med att låta sina rötter skjuta ner i jorden i sökandet efter vatten och mineralämnen och med att låta sina blad vända sig mot solen. De måste utvecklas och blomma och sätta frön innan de dog. De arbetade men utan att oroa sig. Gud sörjer för fåglar och liljor. Skall han då inte mycket hellre sörja för er, ”ni med lite tro”? — Matteus 6:30.

13. a) Varför var det passande att Jesus använde måttet aln, när han talade om att öka sin livslängd? b) Hur kan man förlänga sitt liv med så att säga oändliga miljoner mil?

¹³ Ha därför tro. Var inte bekymrad. Bekymmer kommer inte att ändra på någonting. Jesus frågade: ”Vem av er kan väl genom att bekymra sig lägga en enda aln till sin livslängd?” (Matteus 6:27) Men varför sätter Jesus ett fysiskt längdmått, en aln, i samband med ett mått av tid i en livslängd? Kanske därför att bibeln ofta liknar en människas livslängd vid en resa genom att använda sådana uttryck som ”syndares väg”, ”de rättfärdigas stig”, en bred väg till tillintetgörelse och en smal väg till liv. (Psalm 1:1; Ordspråksboken 4:18; Matteus 7:13, 14) Bekymmer för dagliga förnödenheter kan inte förlänga vårt liv ens med en bråkdel eller ”en enda aln”. Men det finns ett sätt att förlänga sitt liv med så att säga oändliga miljoner mil. Inte genom att vi är bekymrade och säger: ”Vad skall vi äta?” eller ”Vad skall vi dricka?” eller ”Vad skall vi sätta på oss?” utan genom att ha tro och göra det som Jesus säger till oss att göra: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” — Matteus 6:31—33.

Att uppnå Guds rike och hans rättfärdighet

14. a) Vad är bergspredikans tema? b) På vilket felaktigt sätt sökte de skriftlärda och fariséerna Riket och rättfärdigheten?

¹⁴ I sin inledningsmening i bergspredikan talade Jesus om att himmelriket tillhörde dem som var medvetna om sitt andliga behov. I den fjärde meningen sade han att de som hungrade och törstade efter rättfärdighet skulle bli mättade. Här sätter Jesus både Riket och Jehovas rättfärdighet på första plats. De är temat i bergspredikan. De är lösningen på hela mänsklighetens problem. Men genom vilket medel blir Guds rike och Guds rättfärdighet uppnåeligt? Hur fortsätter vi att söka dem? Inte på det sätt som de skriftlärda och fariséerna gjorde. De sökte Riket och rättfärdigheten genom den mosaiska lagen, som de påstod också omfattade muntliga traditioner, eftersom de trodde att Gud hade gett Mose både den skrivna lagen och de muntliga traditionerna på berget Sinai.

15. a) När började de muntliga traditionerna enligt judarna, och hur upphöjde man dem över den skrivna mosaiska lagen? b) När började dessa traditioner egentligen, och vilken verkan hade de på den mosaiska lagen?

¹⁵ Deras tradition angående detta löd: ”Mose mottog lagen [fotnot: ”den ’muntliga lagen’”] från Sinai och överlämnade den till Josua, och Josua överlämnade den till de äldste och de äldste till profeterna; och profeterna överlämnade den till den stora synagogans män.” Med tiden upphöjdes deras muntliga lag till och med över den skrivna lagen: ”[Om] han överträder den [skrivna] lagens ord, är han inte straffvärd”, men om ”han gör tillägg till de skriftlärdas ord [muntliga traditioner], då är han straffvärd.” (Mishna) Deras muntliga traditioner började inte vid Sinai. De började faktiskt snabbt samlas omkring två hundra år före Kristus. De lade till och drog ifrån saker i den skrivna mosaiska lagen och gjorde den ogiltig. — Jämför 5 Moseboken 4:2; 12:32.

16. Hur förverkligas Guds rättfärdighet för mänskligheten?

¹⁶ Guds rättfärdighet kom inte till genom lagen, utan oberoende av den: ”Genom laggärningar [skall inget kött] förklaras rättfärdigt inför honom; genom lag kommer nämligen den exakta kunskapen om synd. Men utan lag har nu Guds rättfärdighet gjorts uppenbar, såsom den är omvittnad av lagen och profeterna; ja, Guds rättfärdighet genom tron på Jesus Kristus.” (Romarna 3:20—22) Guds rättfärdighet kommer därför genom tro på Kristus Jesus — detta hade ”lagen och profeterna” vittnat mer än tillräckligt om. Profetiorna om Messias uppfylldes på Jesus. Han uppfyllde också lagen; den togs ur vägen genom att naglas fast vid hans tortyrpåle. — Lukas 24:25—27, 44—46; Kolosserna 2:13, 14; Hebréerna 10:1.

17. Hur gick judarna miste om att lära känna Guds rättfärdighet, enligt aposteln Paulus?

¹⁷ Därför skriver aposteln Paulus följande om judarnas misslyckande i att söka rättfärdighet: ”Jag ger dem nämligen vittnesbörd att de har nitälskan för Gud, men inte enligt exakt kunskap; eftersom de ju inte kände rättfärdigheten från Gud utan sökte befästa sin egen, har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. Kristus är nämligen slutet på lagen, så att var och en som utövar tro kan vinna rättfärdighet.” (Romarna 10:2—4) Paulus skriver också om Kristus Jesus: ”Den som inte hade känt synd har han gjort till synd för oss, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet medelst honom.” — 2 Korintierna 5:21.

18. Hur betraktades ”Kristus hängd på pålen” av judiska traditionalister, grekiska filosofer och dem som var ”de kallade”?

¹⁸ Judarna betraktade en döende Messias som en vek nolla. De grekiska filosoferna hånskrattade åt en sådan Messias som dårskap. Men det är ändå som Paulus förklarade: ”Både begär judarna tecken och söker grekerna vishet; men vi predikar Kristus hängd på pålen, för judarna en orsak till fall men för nationerna en dårskap; för dem emellertid som är de kallade, både judar och greker, Kristus, Guds kraft och Guds vishet. Därför att det dåraktiga hos Gud är visare än människor, och det svaga hos Gud är starkare än människor.” (1 Korintierna 1:22—25) Kristus Jesus är en manifestation av Guds kraft och vishet och är Guds medel till rättfärdighet och evigt liv för de lydiga människorna. ”Det [finns] ingen frälsning i någon annan, för det finns inget annat namn under himmelen, som blivit givet bland människor, genom vilket vi måste bli frälsta.” — Apostlagärningarna 4:12.

19. Vad kommer följande artikel att visa?

¹⁹ Följande artikel kommer att visa att vi, om vi skall undgå tillintetgörelse och vinna evigt liv, måste fortsätta att söka Guds rike och hans rättfärdighet. Detta måste vi göra inte bara genom att lyssna till Jesu ord, utan också genom att göra efter dem.

Var ordets görare och inte bara dess hörare

”Inte var och en som säger till mig: ’Herre, Herre’, skall komma in i himmelriket, utan den som gör min Faders vilja, hans som är i himlarna.” — MATTEUS 7:21.

1. Vad skall Jesu efterföljare fortsätta att göra?

FORTSÄTT med att be. Fortsätt med att söka. Fortsätt med att bulta på. Var ihärdiga med att be och studera och tillämpa Jesu ord i bergspredikan. Jesus säger till sina efterföljare att de är jordens salt, med ett bevarande budskap kryddat med salt, som de inte får låta bli urvattnat, så att det därigenom förlorar sin smak eller sin bevarande kraft. De är världens ljus, som återkastar ljuset från Kristus Jesus och Jehova Gud, inte bara genom vad de säger, utan också genom vad de gör. Deras goda gärningar lyser lika mycket som deras upplysande ord, och deras gärningar kan till och med tala högre i en värld som är så van vid det fariseiska skrymteriet hos både de religiösa och de politiska ledarna, vilka pratar så mycket och gör så lite. — Matteus 5:13—16.

2. Vilken förmaning ger Jakob, men vilken bekväm uppfattning lägger sig somliga felaktigt till med?

² Jakob förmanar: ”Bli ordets görare och inte bara dess hörare, i det ni narrar er själva med ett falskt resonemang.” (Jakob 1:22) Många bedrar sig själva med läran ”en gång frälst alltid frälst”, som om de nu skulle kunna dra sig tillbaka och vänta på en inbillad himmelsk belöning. Detta är en falsk lära och ett tomt hopp. Jesus sade: ”Den som har hållit ut till slutet, han skall bli frälst.” (Matteus 24:13) För att vinna evigt liv måste man bevisa sig ”trogen ända till döden”. — Uppenbarelseboken 2:10; Hebréerna 6:4—6; 10:26, 27.

3. Vilka förmaningar om att inte döma ger Jesus därefter i sin bergspredikan?

³ Jesus fortsatte sin bergspredikan och visade på fler saker som de kristna måste sträva efter att följa. Här är något som kanske verkar enkelt men som fördömer en av de tendenser som är allra svårast att bli kvitt: ”Sluta upp med att döma för att ni inte skall bli dömda; med den dom som ni dömer med skall ni nämligen bli dömda; och med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er. Varför ger du akt på strået i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: ’Låt mig dra ut strået ur ditt öga’; när, titta! det är en bjälke i ditt eget öga? Skrymtare! Dra först ut bjälken ur ditt eget öga, och därpå skall du tydligt se att dra ut strået ur din broders öga.” — Matteus 7:1—5.

4. Vilken ytterligare tanke ger Lukas’ skildring, och vad leder tillämpningen av den till?

⁴ Enligt Lukas’ återgivande av bergspredikan sade Jesus till sina åhörare att de inte skulle anmärka på andra — de skulle i stället fortsätta ”med att frikänna”, dvs. förlåta sina medmänniskor deras tillkortakommanden. Detta skulle få andra att svara med samma inställning, som Jesus sade: ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä; för med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” — Lukas 6:37, 38.

5. Varför är det så mycket lättare att se andras fel än sina egna?

⁵ På grund av fariséernas muntliga traditioner var det vanligt att de under det första århundradet v.t. hade en tendens att döma andra hårt. De av Jesu åhörare som hade för vana att göra detta måste sluta upp med det. Det är så mycket lättare att se stråna i andras ögon än bjälkarna i sina egna — och mycket mera stärkande för den egna självkänslan! Som en man sade: ”Jag älskar att kritisera andra, därför att det får mig att tycka att jag själv är så bra!” Genom att vi ständigt och jämt kritiserar andra kan vi komma att känna dygd, en känsla som verkar kunna uppväga våra egna brister, som vi önskar dölja. Men om det behövs tillrättavisning, bör sådan ges i en ande av mildhet. Den som ger tillrättavisning bör alltid vara medveten om sina egna fel och brister. — Galaterna 6:1.

Försök förstå innan du dömer

6. När vi måste döma, vad bör vi då grunda våra domar på, och hur bör vi söka hjälp att inte bli överdrivet kritiska?

⁶ Jesus kom inte för att döma världen, utan för att frälsa den. De domar han fällde var inte hans, utan var grundade på de ord som Gud gav honom att tala. (Johannes 12:47—50) De domar vi kan komma att fälla bör också vara i enlighet med Jehovas ord. Vi måste kväva den mänskliga benägenheten att vara dömande. När det gäller att göra detta, bör vi ständigt be om Jehovas hjälp: ”Fortsätt med att be, så skall det ges åt er; fortsätt med att söka, så skall ni finna; fortsätt med att bulta på, så skall det öppnas för er.” (Matteus 7:7, 8) Till och med Jesus sade: ”Jag kan inte göra något alls av eget initiativ; alldeles som jag hör dömer jag; och den dom som jag fäller är rättfärdig, eftersom jag inte söker min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.” — Johannes 5:30.

7. Vilken vana bör vi odla, som kommer att hjälpa oss när det gäller att tillämpa den gyllene regeln?

⁷ I stället för att döma människor bör vi odla vanan att försöka förstå människor genom att söka tänka oss in i deras situation — inte alltid så lätt att göra, men det är nödvändigt, om vi skall rätta oss efter den gyllene regeln, som Jesus därefter förkunnade: ”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem; detta är nämligen vad lagen och profeterna innebär.” (Matteus 7:12) Jesu efterföljare måste således vara lyhörda och urskilja andras mentala, känslomässiga och andliga tillstånd. De måste uppfatta och förstå andras behov och personligen intressera sig för att hjälpa dem. (Filipperna 2:2—4) Så här skrev Paulus flera år senare: ”Ty hela lagen är uppfylld i ett enda uttalande, nämligen detta: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’” — Galaterna 5:14.

8. Vilka två vägar talade Jesus om, och varför väljer de flesta människor den ena av dessa?

⁸ ”Gå in genom den trånga porten”, sade Jesus därefter, ”därför att bred och rymlig är den väg som leder till tillintetgörelse, och många är de som går in genom den; men trång är den port och smal den väg som leder till liv, och få är de som finner den.” (Matteus 7:13, 14) Många på den tiden valde vägen till tillintetgörelse, och det gör många fortfarande. Den breda vägen tillåter människor att tänka och tro precis som de vill och leva som de vill: inga regler, inga åtaganden, bara en slapp livsstil, allting lätt. Inget av att man skall anstränga sig ”kraftigt för att komma in genom den trånga dörren” för dem inte! — Lukas 13:24.

9. Vad krävs det för att vandra på den smala vägen, och vilken varning ger Jesus dem som vandrar den?

⁹ Men det är den trånga dörren som leder till vägen till evigt liv. Det är en kurs som kräver självbehärskning. Den kan också innebära tuktan, som kommer att utforska våra motiv och sätta vårt överlämnande på prov. När det blir förföljelse, blir vägen knagglig och kräver uthärdande. Jesus varnar dem som vandrar på denna väg: ”Se upp för de falska profeterna, som kommer till er i fårakläder men invärtes är rovlystna vargar.” (Matteus 7:15) Denna beskrivning stämde precis på fariséerna. (Matteus 23:27, 28) De hade satt sig ”på Mose stol” och gjorde anspråk på att tala på Guds vägnar, medan de följde människors traditioner. — Matteus 23:2.

Hur fariséerna stängde himmelriket

10. På vilket speciellt sätt sökte de skriftlärda och fariséerna stänga Riket för människorna?

¹⁰ De judiska prästerna sökte dessutom hindra dem som sökte komma in genom den trånga porten. ”Ve er, skriftlärda och fariséer, skrymtare, eftersom ni stänger himmelriket för människorna; själva kommer ni nämligen inte in, och inte heller tillåter ni dem som är på väg in att komma in.” (Matteus 23:13) Fariséerna använde just den metod som Jesus hade varnat för. De skulle ”kasta bort” hans lärjungars ”namn såsom något ont för Människosonens skull”. (Lukas 6:22) Eftersom den man som var född blind och som blev botad av Kristus trodde att Jesus var Messias, stötte de ut honom ur synagogan. Hans föräldrar ville inte besvara några frågor, eftersom de fruktade att bli utstötta ur synagogan. Av samma orsak tvekade andra som trodde att Jesus var Messias att offentligt bekänna honom. — Johannes 9:22, 34; 12:42; 16:2.

11. Vilka identifierande frukter frambringar kristenhetens prästerskap?

¹¹ ”Av deras frukter skall ni känna igen dem”, sade Jesus. ”Varje gott träd [frambringar] fin frukt, men varje ruttet träd frambringar värdelös frukt.” (Matteus 7:16—20) Samma regel gäller i våra dagar. Många av kristenhetens präster säger en sak och gör en annan. Trots att de påstår sig undervisa om bibeln, ansluter de sig till sådana hädiska uppfattningar som de om treenigheten och om ett brinnande helvete. Andra förnekar lösen, lär ut evolution i stället för skapelse och predikar poppsykologi för att kittla öronen. Precis som fariséerna är många av våra dagars präster penningkära och skinnar sina hjordar på miljonbelopp. (Lukas 16:14) De ropar alla ”Herre, Herre”, men Jesu svar till dem är: ”Jag har aldrig känt er! Gå bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.” — Matteus 7:21—23.

12. Varför har somliga som en gång vandrade på den smala vägen upphört med detta, och med vilket resultat?

¹² I våra dagar har några som en gång vandrade på den smala vägen slutat upp med att göra detta. De säger att de älskar Jehova, men de lyder inte hans befallning att predika. De säger att de älskar Jesus, men de föder inte hans får. (Matteus 24:14; 28:19, 20; Johannes 21:15—17; 1 Johannes 5:3) De vill inte bli sammanokade med dem som vandrar i Jesu fotspår. De har funnit den smala vägen alltför smal. De tröttnade på att göra gott, och de har därför gått ”ut från oss, men de var inte av vår sort; för om de hade varit av vår sort, skulle de ha blivit kvar hos oss”. (1 Johannes 2:19) De har gått tillbaka ut i mörkret, och ”hur stort är ... inte det mörkret”! (Matteus 6:23) De ignorerade Johannes’ vädjan: ”Små barn, låt oss älska, varken med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” — 1 Johannes 3:18.

13, 14. Vilken liknelse framställde Jesus om att tillämpa hans ord i sitt liv, och varför var detta så passande för dem som bodde i Palestina?

¹³ Jesus avslutade sin bergspredikan med en dramatisk liknelse: ”Var och en som hör dessa mina ord och gör dem [skall] liknas vid en förtänksam man, som byggde sitt hus på klippan. Och regnet strömmade ner, och störtfloderna kom, och vindarna blåste och piskade mot det huset; men det störtade inte in, för det hade grundats på klippan.” — Matteus 7:24, 25.

¹⁴ I Palestina kunde kraftiga regn få vatten att rusa nerför de torra strömdalarna i förödande störtfloder. Om ett hus skulle stå, måste dess grund vara lagd på fasta klippan. I Lukas’ redogörelse läser vi att en människa ”grävde och gick ner djupt och lade en grund på klippan”. (Lukas 6:48) Detta var ett hårt arbete, men det lönade sig när stormen kom. Att man nu bygger kristna egenskaper på Jesu ord kommer således att visa sig vara till nytta, när man drabbas av motgångens störtflod.

15. Vad kommer att bli resultatet för dem som följer människors traditioner i stället för att lyda Jesu ord?

¹⁵ Det andra huset var byggt på sand: ”Var och en som hör dessa mina ord och inte gör dem [skall] liknas vid en dåraktig man, som byggde sitt hus på sanden. Och regnet strömmade ner, och störtfloderna kom, och vindarna blåste och slog mot det huset, och det störtade in; och dess fall var stort.” Så kommer det att bli för dem som säger ”Herre, Herre”, men som underlåter att tillämpa Jesu ord. — Matteus 7:26, 27.

”Inte såsom deras skriftlärda”

16. Vilken verkan fick bergspredikan på dem som hörde den?

¹⁶ Vilken verkan fick då bergspredikan? ”När Jesus nu var färdig med dessa ord, blev det så att folkskarorna häpnade över hans sätt att undervisa; han undervisade dem nämligen såsom en som hade myndighet och inte såsom deras skriftlärda.” (Matteus 7:28, 29) De var djupt gripna efter att ha lyssnat till en som talade med en myndighet som de aldrig hade upplevt tidigare.

17. Vad måste de skriftlärda göra för att ge kraft åt sin undervisning, och vad påstod de om de döda visa män som de citerade?

¹⁷ De skriftlärda talade aldrig med sin egen myndighet, vilket framgår av följande historiska redogörelse: ”De skriftlärda stödde sin lära på traditioner och dessas upphovsmän: och ingen predikan av någon skriftlärd hade någon auktoritet eller något värde utan [att han först sade] ... rabbinerna har en tradition eller ... de visa männen säger; eller också hänvisade de till något annat traditionellt orakel av det slaget. Den store Hillel lärde i sanning och som traditionen var om en viss sak; ’men trots att han föreläste om den saken hela dagen lång, ... godtog de inte hans lära, förrän han till sist sade: Så hörde jag från Shemaia och Abtalion [auktoriteter som var före Hillel].’” (John Lightfoot: A Commentary on the New Testament From the Talmud and Hebraica) Fariséerna påstod till och med följande om för länge sedan döda visa män: ”När någon citerar en laglära i den rättfärdiges namn — så mumlar dennes läppar med i graven.” — Torah—From Scroll to Symbol in Formative Judaism.

18. a) Vad var det för skillnad mellan de skriftlärdas undervisning och Jesu undervisning? b) På vad sätt var Jesu undervisning så enastående?

¹⁸ De skriftlärda citerade döda människor som auktoriteter; men Jesus talade med myndighet från den levande Guden. (Johannes 12:49, 50; 14:10) Rabbinerna hämtade upp unket vatten ur stängda brunnar, men Jesus förde fram källor med friskt vatten som släckte en inre törst. Han ägnade sig åt bön och begrundan hela natten, och när han talade, rörde han djup i människor som de aldrig hade varit medvetna om tidigare. Han talade med en kraft som de kunde känna och med en myndighet som inte ens fariséer eller sadducéer till sist vågade ifrågasätta. (Matteus 22:46; Markus 12:34; Lukas 20:40) Aldrig hade en annan människa talat på det sättet! Folkskarorna var häpna, när hans predikan var slut!

19. Hur liknar några av Jehovas vittnens undervisningsmetoder i våra dagar dem som Jesus använde i sin bergspredikan?

¹⁹ Hur är det då i våra dagar? Som förkunnare från hus till hus använder Jehovas vittnen liknande metoder. När någon vi besöker säger: ”Min kyrka säger att jorden skall brinna upp”, svarar vi: ”I Predikaren 1:4 i din egen bibel står det att ’jorden står evinnerligen kvar’.” Personen blir förvånad. ”Jag visste inte att det stod i bibeln!” En annan person säger: ”Jag har alltid hört att syndare kommer att plågas i det brinnande helvetet.” ”Men i din egen bibel står det i Romarna 6:23 att ’syndens lön är döden’.” Eller om treenigheten: ”Min pastor säger att Jesus och hans Fader är jämlika.” ”Men i Johannes 14:28 i bibeln kan man läsa hur Jesus säger att ’Fadern är större än jag’.” Eller en annan person kanske säger till oss: ”Jag har hört att Guds rike är inom oss.” Vårt svar: ”I din bibel står det i Daniel 2:44: ’I de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet skall förstöras. ... Det skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.’ Hur skulle detta kunna vara inom oss?”

20. a) Vilken skillnad är det mellan vittnenas sätt att undervisa och kristenhetens prästers? b) Vad är det nu tid för?

²⁰ Jesus talade med myndighet från Gud. Jehovas vittnen talar med Guds ords myndighet. Kristenhetens präster förkunnar religiösa traditioner förorenade av läror hämtade från Babylon och Egypten. När uppriktiga människor får sina trosuppfattningar vederlagda från bibeln, blir de häpna och utropar: ”Jag hade ingen aning om att det stod i bibeln!” Men det gör det. Det är nu tid för alla som är medvetna om sitt andliga behov att lyssna till Jesu ord i bergspredikan och därigenom bygga på en bestående klippgrund.