Jehova upphöjde sin ”tjänare”

14, 15. Varför och hur upphöjde Jehova sin tjänare?

¹⁴ I ytterligare en annan profetia säger Jehova om sin messianske tjänare: ”Se! Min tjänare skall handla med insikt. Han skall ha en hög ställning, ja, vara högt uppsatt och mycket upphöjd.” (Jes. 52:13) Eftersom Sonen lojalt underordnade sig Jehovas suveränitet och bevarade sin trohet under den allra svåraste provsättning, upphöjde Jehova honom.

¹⁵ Aposteln Petrus skrev om Jesus: ”Han är på Guds högra sida, eftersom han begav sig till himlen; och änglar och myndigheter och makter har lagts under honom.” (1 Petr. 3:22) Aposteln Paulus framhöll något liknande. Han skrev: ”Han [ödmjukade] sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle. Just av den orsaken upphöjde Gud honom också till en högre ställning och gav honom i sin ynnest det namn som är över alla andra namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, alla deras som är i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor öppet erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern.” (Fil. 2:8–11)

16. Hur blev Jesus ”mycket upphöjd” år 1914, och vad har han åstadkommit sedan dess?

¹⁶ År 1914 upphöjdes Jesus till en ännu högre ställning. Han blev då ”mycket upphöjd” när Jehova insatte honom som kung i det messianska riket. (Ps. 2:6; Dan. 7:13, 14) Alltsedan dess har Kristus dragit ”kuvande fram mitt ibland ... [sina] fiender”. (Ps. 110:2) Först besegrade han Satan och hans demoner och slungade ner dem till jordens närhet. (Upp. 12:7–12) Som den större Cyrus befriade han sedan kvarlevan av sina smorda bröder på jorden ur det stora Babylons grepp. (Upp. 18:2; Jes. 44:28) Han har gått i spetsen för ett världsomfattande predikoarbete som resulterat i att ”de övriga” av hans andliga bröder och miljontals ”andra får”, som är lojala följeslagare till den ”lilla hjorden”, har samlats in. (Upp. 12:17; Joh. 10:16; Luk. 12:32)

17. Vad har vi lärt oss så här långt av vårt studium av Jesajas profetior om Guds utvalde tjänare?

¹⁷ Vårt studium av de här anmärkningsvärda profetiorna i Jesajas bok har med all säkerhet ökat vår uppskattning av vår kung och återlösare, Kristus Jesus. Den undergivenhet som denne Guds Son visade under sin jordiska tjänst var en återspegling av den övning och undervisning han hade fått vid sin Faders sida innan han kom till jorden. Han har visat sig vara ”ett ljus för nationerna” både genom den tjänst han själv utförde och genom det predikoarbete han haft tillsyn över ända fram till denna dag. Som vi ska se i nästa artikel förutsade en annan profetia om den messianske tjänaren att han skulle få lida och ge sitt liv för vår skull. Det här gör vi väl i att ”betrakta noga” nu när åminnelsen av hans död närmar sig. (Hebr. 12:2, 3)

Jehovas tjänare blev ”genomborrad för vår överträdelse”

”Han blev genomborrad för vår överträdelse; han blev krossad för våra missgärningar. ... På grund av hans sår har det blivit läkedom för oss.” (JES. 53:5)

1. Vad bör vi tänka på när vi högtidlighåller Åminnelsen, och vilken profetia hjälper oss att göra det?

VI HÖGTIDLIGHÅLLER Åminnelsen för att minnas Kristi död och allt det som har åstadkommits genom hans död och uppståndelse. Vid Åminnelsen påminns vi om hävdandet av Jehovas suveränitet, helgandet av hans namn och förverkligandet av hans avsikter, däribland hans avsikt att rädda mänskligheten. Det finns nog ingen profetia i Bibeln som ger en mer talande beskrivning av Kristi offer och vad som åstadkommits genom det än den som återfinns i Jesaja 53:3–12. Jesaja förutsade att Jehovas tjänare, Kristus, skulle få lida och angav särskilda detaljer om hans död och om de välsignelser hans död skulle medföra för hans smorda bröder och hans ”andra får”. (Joh. 10:16)

2. Vad är Jesajas profetia ett bevis på, och vilken verkan kommer den att ha på oss?

² Sju hundra år innan Jesus föddes här på jorden blev profeten Jesaja inspirerad att skriva att Jehovas utvalde tjänare skulle visa sig trogen även när han blev prövad till det yttersta. Det här visar att Jehova helt och fullt litade på sin Sons lojalitet. När vi nu undersöker den här profetian närmare kommer våra hjärtan att fyllas av tacksamhet, och vi kommer att få en starkare tro.

”Föraktad” och räknad ”för intet”

3. Varför borde judarna ha tagit emot Jesus, men hur betraktade de honom?

³ Läs Jesaja 53:3. Tänk dig in i hur det måste ha känts för Guds enfödde Son att lämna sina glädjefyllda uppgifter vid sin Faders sida och komma ner till jorden för att ge sitt liv för människorna och på så sätt rädda dem från synd och död. (Fil. 2:5–8) Hans offer gjorde det möjligt för människor att få verklig förlåtelse för sina synder, något som offrandet av djur under den mosaiska lagen bara var en förebild till. (Hebr. 10:1–4) Han borde ha tagits emot med tacksamhet och visats ära, åtminstone av judarna, som väntade på att den utlovade Messias skulle komma. (Joh. 6:14) Men i stället blev han ”föraktad” av judarna, och de ”räknade honom för intet”. Aposteln Johannes skrev: ”Han kom till sitt eget hem, men hans eget folk tog inte emot honom.” (Joh. 1:11) Aposteln Petrus sade till judarna: ”Våra förfäders Gud ... har förhärligat sin tjänare, Jesus, som ni utlämnade och som ni förnekade inför Pilatus ansikte, då han hade beslutat att ge honom fri. Ja, ni förnekade denne helige och rättfärdige.” (Apg. 3:13, 14)

4. Hur blev Jesus förtrogen med sjukdom?

⁴ Jesaja förutsade vidare att Jesus skulle vara ”förtrogen med sjukdom”. Under sin jordiska tjänst blev Jesus visserligen trött ibland, men det finns inget som tyder på att han blev sjuk. (Joh. 4:6) Däremot blev han väl förtrogen med de sjukdomar som de han predikade för hade. Han kände medlidande med dessa människor och botade många. (Mark. 1:32–34) Jesus uppfyllde på så sätt den profetia som säger: ”Sannerligen, våra sjukdomar bar han; och våra smärtor lastade han på sig.” (Jes. 53:4a; Matt. 8:16, 17)

Som ”slagen av Gud”

5. Hur betraktade många judar Jesu död, och varför ökade det hans lidande ännu mer?

⁵ Läs Jesaja 53:4b. Många av Jesu samtida förstod inte varför han fick lida och dö. De trodde att Gud straffade honom. De tyckte att det var som om Gud plågade honom med en avskyvärd sjukdom. (Matt. 27:38–44) Judarna anklagade Jesus för att vara en hädare. (Mark. 14:61–64; Joh. 10:33) Jesus var naturligtvis varken en syndare eller en hädare. Men eftersom han hade så stor kärlek till sin Fader, måste blotta tanken på att behöva dö anklagad för hädelse ha ökat hans lidande ännu mer. Trots det var han villig att underkasta sig Jehovas vilja. (Matt. 26:39)

6, 7. I vilken bemärkelse krossade Jehova sin trogne tjänare, och varför fann han ”behag” i det?

⁶ Vi kanske inte tycker att det är så förvånande att Jesajas profetia förutsade att andra skulle räkna Kristus för att vara ”slagen av Gud”. Då är det kanske mer förvånande att profetian också förutsade: ”Jehova fann behag i att krossa honom.” (Jes. 53:10) Hur kunde Jehova finna ”behag i att krossa honom”, när han också hade sagt om honom: ”Se! Min tjänare. ... Min utvalde, som min själ har godkänt”? (Jes. 42:1) Hur kunde det sägas att Jehova fann behag eller glädje i att krossa sin Son?

⁷ För att förstå den här delen av profetian måste vi komma ihåg att när Satan ifrågasatte Jehovas suveränitet, ifrågasatte han också lojaliteten hos alla Guds tjänare i himlen och på jorden. (Job 1:9–11; 2:3–5) Genom att Jesus förblev trogen ända in i döden gav han ett fullkomligt svar på Satans utmaning. Så även om Jehova tillät att Kristus dödades av sina fiender, råder det inget tvivel om att Jehova led när han såg sin utvalde tjänare dödas. Men Jehova fann stort behag i att se att han fullständigt bevarade sin trohet. (Ords. 27:11) Och det gladde Jehova mycket att veta att hans Sons död skulle medföra stora välsignelser för ångerfulla människor. (Luk. 15:7)

”Genomborrad för vår överträdelse”

8, 9. a) Hur blev Jesus ”genomborrad för vår överträdelse”? b) Hur bekräftades detta av Petrus?

⁸ Läs Jesaja 53:6. Syndfulla människor har likt vilsegångna får irrat omkring för att söka bli fria från det de ärvt från Adam, bland annat sjukdom och död. (1 Petr. 2:25) Eftersom Adams avkomlingar var ofullkomliga, kunde ingen av dem köpa tillbaka det som Adam hade låtit gå förlorat. (Ps. 49:7) Men Jehova lät i sin stora kärlek ”allas vår missgärning träffa honom”, hans egen käre Son och utvalde tjänare. Kristus gick med på att bli ”genomborrad för vår överträdelse” och ”krossad för våra missgärningar”, och han bar därigenom våra synder på pålen och dog i vårt ställe.

⁹ Aposteln Petrus skrev: ”Till detta blev ni kallade, eftersom också Kristus led för er och efterlämnade åt er en förebild, för att ni skulle följa tätt i hans fotspår. Han bar själv våra synder i sin egen kropp på träpålen, för att vi inte längre skulle ha något med synderna att göra utan skulle leva för rättfärdigheten.” Sedan citerade Petrus från Jesajas profetia och tillade: ”Och ’genom hans sår blev ni läkta’.” (1 Petr. 2:21, 24; Jes. 53:5) Kristi död gjorde det möjligt för syndare att bli försonade med Gud, för som Petrus vidare förklarade: ”Kristus själv dog ... en gång för alla med avseende på synder, en rättfärdig för orättfärdiga, för att han skulle föra er till Gud.” (1 Petr. 3:18)

Förd ”som ett lamm till slaktningen”

10. a) Hur beskrev Johannes döparen Jesus? b) Varför var Johannes ord passande?

¹⁰ Läs Jesaja 53:7, 8. När Johannes döparen såg Jesus komma emot sig sade han: ”Se, Guds Lamm som tar bort världens synd!” (Joh. 1:29) När han kallade Jesus ett lamm kan han ha tänkt på Jesajas ord: ”Han fördes som ett lamm till slaktningen.” (Jes. 53:7, noten) Jesaja förutsade vidare om Jesus: ”Han utgöt sin själ till döden.” (Jes. 53:12) Den natt då Jesus instiftade åminnelsen av sin död gav han sina elva trogna apostlar en bägare med vin och förklarade: ”Detta betyder mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för mångas räkning till förlåtelse för synder.” (Matt. 26:28)

11, 12. a) Vad hjälper oss Isaks villighet att frambäras som offer att förstå om Kristi offer? b) Vad bör vi hålla i minnet när vi högtidlighåller Åminnelsen?

¹¹ Likt Isak i forna tider gick Jesus villigt med på att frambäras som offer på Jehovas viljas altare. (1 Mos. 22:1, 2, 9–13; Hebr. 10:5–10) Men även om Isak villigt lät sig offras, var det Abraham som försökte frambära offret. (Hebr. 11:17) På liknande sätt var Jesus villig att dö, men det var Jehova som var upphovet till lösenanordningen. Genom att offra sin Son visade han vilken djup kärlek han har till människorna.

¹² Jesus själv sade: ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte skall bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” (Joh. 3:16) Aposteln Paulus skrev: ”Gud bevisar sin egen kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom. 5:8) När vi ärar Kristus genom att högtidlighålla minnet av hans död får vi inte glömma att det var den större Abraham, Jehova, som gjorde lösenanordningen möjlig. Vi högtidlighåller Åminnelsen till hans ära.

Tjänaren ger ”en rättfärdig ställning åt många”

13, 14. Hur gav Jehovas utvalde tjänare ”en rättfärdig ställning åt många”?

¹³ Läs Jesaja 53:11, 12. Jehova sade om sin utvalde tjänare: ”Den rättfärdige, min tjänare, [skall] ge en rättfärdig ställning åt många.” Hur gjorde han det? Vi får en ledtråd i slutet av vers 12, där det sägs: ”Och för överträdarna trädde han [dvs. tjänaren] medlande emellan.” Alla Adams avkomlingar har fötts som syndare, ”överträdare”, och de får därför ”den lön synden betalar ut”, nämligen död. (Rom. 5:12; 6:23) De syndfulla människorna behövde bli försonade med Jehova. Profetian i Jesaja, kapitel 53, ger en vacker beskrivning av hur Jesus ”trädde ... medlande emellan” till nytta för den syndfulla mänskligheten, dvs. lade sig ut för den. Vi läser där: ”Den tuktan som var ämnad till vår frid var lagd på honom, och på grund av hans sår har det blivit läkedom för oss.” (Jes. 53:5)

¹⁴ Kristus gav ”en rättfärdig ställning åt många” genom att han tog på sig våra synder och dog för oss. Paulus skrev: ”Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom [Kristus] och att genom honom försona allt annat med sig igen genom att stifta fred med hjälp av det blod han utgöt på tortyrpålen, vare sig det är fråga om det som är på jorden eller det som är i himlarna.” (Kol. 1:19, 20)

15. a) Vad avsåg Paulus med ”det som är i himlarna”? b) Endast vilka har rätt att ta del av brödet och vinet vid Åminnelsen, och varför det?

¹⁵ ”Det som är i himlarna” och som försonas med Jehova genom Kristi utgjutna blod är de smorda kristna, som är kallade att regera tillsammans med Kristus i himlen. Kristna som ”har andel i den himmelska kallelsen” förklaras ”rättfärdiga för liv”. (Hebr. 3:1; Rom. 5:1, 18) Jehova upptar dem sedan som sina andliga söner. Den heliga anden vittnar för dem om att de är ”Kristi medarvingar”, kallade att bli kungar och präster i hans himmelska rike. (Rom. 8:15–17; Upp. 5:9, 10) De blir en del av det andliga Israel, ”Guds Israel”, och förs in i det ”nya förbundet”. (Jer. 31:31–34; Gal. 6:16) Som medlemmar av det nya förbundet har de rätt att ta del av brödet och vinet vid Åminnelsen. Jesus sade om bägaren med rött vin: ”Denna bägare betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas till förmån för er.” (Luk. 22:20)

16. Vad är ”det som är på jorden”, och på vilket sätt får de en rättfärdig ställning inför Jehova?

¹⁶ ”Det som är på jorden” är Kristi andra får, vilka har hoppet att få leva för evigt på jorden. Jehovas utvalde tjänare ger även dem en rättfärdig ställning inför Jehova. Genom sin tro på Kristi lösenoffer har de ”tvättat sina långa dräkter och gjort dem vita i Lammets blod”. Därför förklarar Jehova dem rättfärdiga, inte som andliga söner, utan som sina vänner och ger dem den underbara möjligheten att få överleva ”den stora vedermödan”. (Upp. 7:9, 10, 14; Jak. 2:23) Eftersom de andra fåren inte ingår i det nya förbundet och inte har hoppet om att få leva i himlen, tar de inte del av brödet och vinet. De är i stället närvarande som respektfulla iakttagare.